The colour of her eyes

Kap 46.

Efter frukosten ber Quill mig följa med på promenad.
"Ni har väl knappast något bättre för er" hävdar han och har snart fångat upp min arm.
Vi går längs en grusväg i trädgården. Jag är medveten om vartenda centimeter av mig han berör och vågar knappt ens kika mot min arm i hans grepp.
Prinsens blus, kolsvart som hans hår fångar solens strålar och gnistrar i ljuset.
Jag ser mot mig själv och märker hur även jag gnistrar i solljuset, ett sådant underligt tyg.

Plötsligt svänger vi av grusvägen.

"me..." Börjar jag och kikar tillbaka mot vägen men prinsen hushar mig kvickt.

"Bara följ mig miss"

Vi stiger över vildvuxna blommor och in mellan träden som växer kring slottet, bortom slottsträdgården. Blodet pumpar genom mina vener men med den nyfikenheten jag alltid besuttit kan jag trots det inte förmå mig att vända om.

Träden liknar inte de jag är van vid. I mitt gamla hem växte endast granar och tallar. Träden här växer sig både höga samt låga, de flesta är prydda av blommor i vackra färger och då solen tränger sig emellan grenarna lyses de många färgerna upp beundransvärt slående. Inte ens de skogar jag reste genom med Dameron och Loréno liknar denna.

Fåglar kvittrar kring oss och fyller skogen av fridfullhet. Jag sträcker mig efter en blomma men Quill räcker ut sin arm för att stoppa mig, inte aggressivt utan med vördnad.

Frågande vänder jag mig mot honom.

"Det är en gammal tradition, plocka en blomma från mariträden så drabbas du av galenskap, plocka alla så dör trädet samt den skyldige vid dess sida" Han ser mig i ögonen vid orden, seriös men utan agg eller misstro, helt enkelt som om han endast försöker att undervisa mig kring deras sätt.

Jag drar armen till mig och ler ursäktande.

Vi fortsätter in mellan träden, vi följer en smal stig, upptrampad i det mörkt gröna gräset.
En fjäril med bruna vingar flaxar förbi oss, utan att ge ifrån sig ett ljud, lugnt svävande för att slå sig ner och enligt synen bli ett med det mörka trädet.

Som förtrollad studerar jag skogens liv kring oss. Hur bladen svajar i den svala brisen samt hur små myror klättrar upp och ner längs stammarna.
"Skogen är avspärrad från folket i staden. Den sista kända mariskogen inom de fem rikerna, bara våran att ta del av."
Stolthet och makt pryder prinsens stämma, håret reser sig i nacken på mig men jag skakar kvickt väck den obehagliga känslan.
"Bör inte alla få ta del av skogens skönhet" hävdar jag, utan att vända mig mot prinsen.
Jag märker hur Quill vänder sin blick mot mig men jag håller min fäst framåt.
Han skrattar vagt.
"En fin men naive tanke. Låt mig säga att det finns en anledning bakom varför vår skog är den sista och enda levande kvar"
Nu tittar jag upp mot honom.
"Jaha" svarar jag lågt utan någon vidare inlevelse.
Jag tror jag förstår vad han menar men det är fortfarande synd att skogen inte ska få beundras med den skönhet den besitter, nästan slöseri.

Prinsen drar mig fortfarande med sig längs en liten, upptrampad stig vi funnit längs vägen.

Vi säger inte mycket och jag är så uppe i att betrakta min omgivning så att jag knappt lägger märke till honom.
Så värst så att jag inte märker då han drar mig av stigen, in mellan de tätvuxna träden och fram mot en sten där han ber mig att sitta.
Han slår sig ner bredvid mig och släpper min arm.
Mitt huvud ligger så långt efter, fortfarande kvar på den lilla stigen så att jag först inte uppfattar synen framför mig, men så rusar allting ikapp.
Det är nästan så jag slutar andas vid synen.
Vi sitter på en sten och framför ligger en damm, gnistrande i solljuset. Ett litet vattenfall sprider ett svalkande läte och vildvuxna blommor och buskar växer kring dammen och stänger oss inne, som i ett litet rum, naturligt byggt av skogen.
Prinsen betraktar mig, jag lägger först inte märke till det men känner det hetta i kinderna då jag märker hur han tittar på mig.
"Det är mycket vackert" Andas jag och tittar kvickt mot honom innan jag igen vänder mig för att beskåda min omgivning, jag har alltid tyckt om vackra saker- men egentligen, vem gör inte det?
"Jag hade tänkt skicka trädgårdsmästaren för att röja undan en del, men vackert det är" säger prinsen lågt, mjukt medan han ser mot mig.
I smått panik vänder jag mig mot honom.
"Snälla gör inte det, jag tycker det är perfekt precis som det är"
Prinsen skrattar vagt.
"Om ni anser det miss, så lovar jag att inte förändra någonting"
Hans ord får mig att le men jag vänder ner blicken så att han inte ska se.
Vattnet framför oss gnistrar. Stenar bryter igenom ytan här och var och jag ser precis en liten groda hoppa ner i vattnet igen.
Jag andas in den ljuvliga luften och vänder mitt ansikte mot solen.
Jag låter dess strålar lysa upp mitt ansikte av värme och sluter ögonen i det härliga skenet.
För första gången på länge känns det som om jag bara kan vara jag med en person. Prinsen är en av de enda som valfritt valt att umgås med mig utan att på något sätt vilja nyttja min så kallade gåva.
En värme sprider sig inom mig. Jag skulle antagligen aldrig medge det men prinsens närhet har en sådan inverkan på mig trots nervositeten och han får min ensamhet att sakta men säkert krympa undan.
Vad skulle Dameron säga? Tänker jag för mig själv och ler smått åt idén att trotsa honom, mitt liv ligger inte längre i hans händer på samma sätt. Jag har rätten att själv bestämma över mitt liv, över vissa delar åtminstone rättar jag mig själv. Det finns fortfarande vissa delar jag måste fullfölja.
Jag vänder min blick mot prinsen. Han ser mot mig och jag vänder kvickt ner igen.
Då sträcker han sin hand mot mig, i handen håller han en blomma i den klaraste av färger.
Jag vänder min blick mot honom.
"Men du sa..." Börjar jag men han avbryter.
"Ifall skrönan stämmer så besitter jag redan all galenskap möjlig. En gnutta mer kan inte göra någonting, speciellt inte om det är för en sådan skönhet."
Jag förstår inte om han menar mig eller blomman men rodnar trots allt då jag försiktigt greppar blomman ur hans hand.
Våra fingrar snuddar vid varan och som små gnistor skjuter genom mig. Gnistorna är behagliga och jag håller antagligen kvar handen i en eller två sekunder för länge, och då jag tvingas dra mig undan fylls kroppen av besvikelse.
En sådan underlig känsla.
Snart drar Quill mig med tillbaka igen, jag försöker memorera vägen och hela tiden slänger jag längtande blickar bakåt. Någonting prinsen märker och med ett mjukt skratt lovar han att följa mig dit igen någon annan dag.
Han kysser min hand i farväl, förklarar att han har sysslor att stå i medan ett knappt synligt leende pryder hans läppar.
Jag ser efter honom då han tyst, ljudlöst försvinner bort i korridoren och undrar ifall han egentligen kanske svävar.
Resten av dagen försvinner i ett virrvarr.
Jag finner alltid prinsen någonstans i mina tankar, som om han är ingraverat i mitt huvud och alltid finns där.
Den kanske hundrade gången jag kommer på mig själv med att tänka på den mörke prinsen känner jag nästan för att smälla till mig själv och frenetiskt arbetar jag för att sudda veck det där leendet ur mina tankar.
Aldrig har jag sätt det som positivt att börja bry sig om en person mer än vad man bryr sig om sig själv.