The colour of her eyes

Kap 17.

Jag vaknar plötsligt upp och kan höra ljudet utav en sprakande brasa. Jag öppnar försiktigt upp mitt ena öga för att utforska min omgivning.

Jag ligger på någon hård yta och då jag vänder ner blicken så ser jag att jag ligger på någon slags pläd som sedan ligger på en bänk.

Jag vänder upp blicken igen och spanar  mig omkring. Jag ligger i ett tält, med högt i tak och med en ganska stor markyta.

Solen verkar skina utanför och ljuset lyser igenom tältväggarna och förhindrar det ifrån att bli helt kolsvart här inne.

I tältet står det två till små bänkar med brunvita plädar på längs med en varsin sida utav det kvadratiska tältet och i den fjärde ändan av tältet hänger ett lite tunnare tyg ner framför in- och utgången för att täcka vägen in och ut.

Jag verkar vara ensam i tältet och sätter mig lugnt upp på bänken och sträcker i en stor gest ut på armarna. Jag slänger mina ben över kanten utan att tänka på mitt skadade ben som bränner till i farten men ändå inte så värst illa.

Jag sätter ner fötterna på det vita tyget som täcker hela golvytan i tältet och märker hur mina skor är avtagna. Jag märker även hur tyget kring mitt ben är bytt och börjar först nu bli lite orolig över hur hårt jag verkar ha sovit härom kvällen, vad mer kan han ha gjort med mig? Jag drar väck den tjocka filten som ligger över mig som ett täcke och andas lättat ut då jag ser att jag verkar ha samma kläder på mig i alla fall.

Jag reser mig försiktigt upp så att jag inte ska ge ifrån mig så mycket ljud och märker till min lättnad att jag knappast alls känner av smärta i den här rörelsen.

Jag ser Damerons väska stående bredvid utgången med en annan liknande väska bredvid och tar ett steg ditåt men känner plötsligt hur smärtan bränner till i benet igen och blir tvungen att ta det lite försiktigare.

Sakta men säkert tar jag mig fram till väskan där jag sedan hukar mig ner framför den. Jag knyter upp läderbandet som håller den stängd och slänger kvickt upp facket på väskan.

Jag kikar ner i den och ser till min lättnad mina gamla kläder liggande där i.

Jag drar upp mina gamla men bekväma byxor och skyndar sedan tillbaka till den obekväma bädden som jag verkar ha sovit i.

Noga lyssnar jag efter ljud för att se till att jag är helt ensam, och då jag inte hör någonting så börjar jag att Linda upp tyget som ligger hårt bundet kring mitt ben.

Jag lägger den ännu inte så blodiga tygbiten åt sidan då jag är färdig och börjar att krångla mig ur de håliga byxorna.

Byxorna är nästan helt förstörda med det stora hålet och med det täckande lagret av smuts och blod, mitt blod...

Jag tänker bort tanken och viker en aning äcklad  ihop byxorna innan jag även lägger de åt sidan.

Kvickt lindar jag tygbiten kring mitt ben igen innan jag drar åt och slår en hårt spänd knut på det hela. Jag viker in det tyg som sticker ut för att få tyget att ligga tätt mot mitt ben i förberedelse för byxorna som jag har tänkt försöka få på mig.

Jag väcklar ut mina egna, gamla byxor och börjar att försöka kränga på mig de.

Men plötsligt! Flyger tyget som täcker ut- och ingången upp och min första instinkt är att slänga mig ner på bänken och att dra filten över mig.
"Ut!" Nästan skriker jag och fumlar med den stora filten som visst inte verkar vilja hjälpa till.
"Gud!" hör jag plötsligt en obekant röst utbrista men då jag förvirrat vänder upp blicken  igen så slängs tyget igen efter att han lämnat tältet och det ända jag får är en glimt av är en utav de mörkt bruna stövlar som mannen bar.