The colour of her eyes

Kap 16.

Skogen är tät och jobbig att ta sig igenom och om inte det hade varit tillräckligt så har även mörkret börjat att lägga sig omkring oss.
Vi har vandrat i timmar, det måste vi ha. Under hela tiden har jag tittat mot solen, följt dess vandring över himmelen och sett månen ersätta dess plats.
Ingen kropp kan vara gjord för en sådan färd tänker jag frustrerat medan det verkar i hälar och tår.
"Finns det ingen stig vi kan följa?" Frågar jag klagande nästan helt utmattad i benen efter den långa vandringen genom skogen.
"Nej" svarar han mig kort och jag jämrar mig klagosamt medan jag tar ännu ett värkande kliv fram i den djupa mossan.

Men som om min kropp i den stunder bestämt sig för att det räcker, nu är det slut på det här så vacklar jag till, mina ben orkar inte hålla emot utan jag faller framåt och rätt in i ryggen på Dameron.

Alltid ska jag råka trilla in i honom, tänker jag irriterat men hinner inte tänka för mycket på det då jag i nästa sekund slår knäna i marken och känner hur smärtan skjuter upp och ilar genom hela min kropp, ett oväntat skrik lämnat mina läppar och det blinkar svart framför min blick.

Hela jag faller och landar mjukt på marken men smärtan i benet gör det omöjligt att slappna av och utan att hålla emot jämrar jag mig högljutt medan det bränner bakom ögonlocken.

Jag märker inte ens av hur Dameron snurrar runt och kvickt sätter sig ner på huk framför mig dörrens jag hör hans röst nära intill.
"Ta det lugnt Safir och sätt dig upp" säger han med en lugn stämma och i hopp om att han kan hjälpa så gör jag mödosamt som han säger.

När jag kollar ner mot det så spyr jag nästan vid åsynen och vänder kvickt bort blicken igen för att slippa se på det.

Dameron verkar beskåda mitt ben utan problem och då han löst griper tag i kvisten som sitter nerskjuten en bit i mitt ben så flåsar jag till.
"Det sitter inte så djupt, men jag måste dra ut det Safir." Säger han med en tydlig röst och med blicken fäst vid mitt ansikte.

Visst jag hade reda listat ut att det skulle bli så här, men jag antar att jag hade hoppats på att någon läkare skulle ha kunnat göra det.

Jag nickar snabbt tillbaka åt Dameron som vid den bekräftelsen greppar tag ännu hårdare om kvisten vilket får tårarna att rinna ner för kinderna på mig.

Hela min kropp skakar och jag känner mig plötsligt helt utmattad. Jag drar in luft i mina lungor och kniper ihop ögonen.

Precis då känner jag hur smärtan rycker till i mitt ben och ännu en gång skriker jag rätt ut utav smärtan.

Men plötsligt så känns det som om smärtan lättnar, och den smärtan jag känner nu är ingenting emot vad jag kände innan.

Jag öppnar försiktigt upp ögonen igen och kollar först och främst ner mot mitt ben där det strömmar ut blod. Jag vänder kvickt bort blicken för att slippa se på det och lägger istället min blick på Dameron som sitter och gräver i sin väska.

Plötsligt rycker han upp något tyg ur väskan och vänder sig ännu en gång mot mitt ben.
"Lyft lite på benet" beordrar han mig och jag gör precis som han säger i hopp om att han ska lyckas laga mitt skadade ben.

Han börjar att vira tyget kring mitt smalben. Hårt. Det gör ont då han drar åt men jag har varit med om värre och ser ingen anledning till att göra en stor scen av det hela.

Till sist slår han en hård knut för att hålla tyget på plats och drar sedan väck sina armar från mitt ben och reser sig upp. Jag sätter ner händerna i marken bredvid mig för att kunna trycka mig upp men plötsligt ligger Damerons händer om mina armar för att hjälpa till.