The colour of her eyes

Kap 14.

Ännu en gång vaknar jag upp och ser mig omkring i rummet. Det strömmar in ljus ifrån ett litet fönster som sitter lite högre upp på en utav väggarna och i ljuset syns nu varenda vrå utav rummet tydligt.

Det står en byrå på den andra sidan utav rummet vilket jag inte la märke till under natten och det står även en stol i ett utav hörnen och på stolen ligger en hög kläder. Jag tittar mot dörren och när jag får syn på min mantel hängande bredvid andas jag lättat ut.

Plötsligt flyger dörren upp och in kommer Dameron och ler ett litet leende då han får syn på mig.
"God morgon" säger han och ser mig i ögonen och då jag inte svarar honom så fortsätter han.
"Där har du kläder, du har även din mantel här och när du bytt om tänkte jag att vi kunde ta sällskap ner till frukosten." Säger han och hänvisar mot kläderna på stolen.
"En borste?" Frågar jag med huvudet högt för att inte visa mig svag och stirrar tillbaka in i hans ögon.

Han börjar att ta steg mot mig och då han står precis bredvid mig drar han ut en låda ur det lilla nattduksbordet och drar upp en borste som han sedan lägger där uppe på.
"Du bör ha allt du behöver" säger han och slår sig ner på sängen bredvid mig.
"Nå, byt om nu så att vi kan ta oss här ifrån så fort som möjligt" nästan beordrar han mig.

Jag väntar på att han ska lämna mig i fred så att jag kan göra mig i ordning men han verkar inte ha några tankar på att lämna mig.
"Lite ensamhet?" Yttrar jag med en gnutta avsky i rösten och vänder huvudet mot honom.

Han suckar otåligt innan han reser sig upp och går fram mot stolen. Plötsligt drar han fram ett skynke med trä runt om vilket får det att spännas ut och hålla sig stående. Han viker ut saken så att det står som i sicksack på golvet framför stolen så att man inte kan se in där bakom.
"Skynda dig nu, vi vill inte bli sena" säger han otåligt och gör en gest mot skynket som för att visa att jag kan gå in bakom det.

Jag reser mig försiktigt upp innan jag börjar att ta steg, skakigare än önskat mot skynket medan han går mot sängen.
Då jag är framme vid skynket vänder jag mig om för att precis se hur Dameron sätter sig ner på sängen.
"Du skulle bara våga tänka tanken på att kika in" fräser jag åt honom och håller hans blick med min hotande min innan jag kliver in bakom skynket.
"Aldrig" svarar han mig och jag kan höra hur ett stort leende måste ha brett ut sig på hans läppar men orkar inte bry mig om hans glada humör.

Jag drar kvickt av mig mina gamla kläder som jag har haft på mig ända sedan den lilla attacken i skogen och ersätter de med den gråa tröjan och byxorna.

Jag viker sedan ihop mina gamla kläder och lägger de till rätta på stolen.

Jag drar mig ut ifrån skynket och möter Damerons blick som granskande vandrar längs min kropp.

Hela jag stelnar till då han beskådar mig, det här är jag inte van vid och det får mig att känna mig obekväm så jag skyndar mig snabbt ifrån hans blickar och tar mig fram till nattduksbordet.

Jag sträcker mig efter borsten och slår mig ner då jag har greppat tag i den. Dameron sitter på den andra sidan utav sängen och jag kan känna hans blickar i min nacke men försöker helt att ignorera de medan jag drar borsten igenom mina långa lockar.
Jag avslutar det hela med att göra en vanlig fläta utav hela mitt hår vilken jag sedan fäster med ett läderband som sitter knutet kring min arm, jag försöker att alltid ha ett band på mig för säkerhets skull.

Plötsligt står Dameron framför mig och räcker mig sin hand att ta.
"Skall vi gå?" Frågar han mig med handen fortfarande utsträckt mot mig men istället för att ta den så reser jag mig enkelt upp och går mot dörren.
"Visst" säger jag lagom högt för att han ska kunna höra mig och svingar manteln om mig och viker upp luvan över mitt huvud.

Jag vänder mig snabbt om och kollar på honom med ögonen nu skymda utav manteln innan jag drar upp dörren och drar mig ut där jag möts utav en lång, upplyst korridor.

Dameron drar sig förbi mig och drar retsamt ner min luva ännu längre så att jag inte kan se någonting innan han börjar att följa korridoren bortåt. Jag drar irriterat upp luvan igen och följer nyfiket efter honom och kikar från sida till sida där det ibland hänger vackra tavlor. Ett såhär lyxigt eller fint hus har jag aldrig befunnit mig inom, Dameron måste verkligen vara rik om han har råd med att bo på ett sånt här ställe.

"Kommer ni fröken?" Ropar Dameron bak åt mig och då jag skakar av mig mina tankar och kollar framåt så märker jag att jag har hamnat efter och skyndar snabbt ikapp honom.

Vi går under tystnad enda tills vi når ett ganska så stort rum. Det står små bord utställda lite här och där i rummet och runt om de sitter det fint klädda människor och äter i lugn och ro.

"Mr, mrs skulle ni vilja följa med mig till ert bord" frågar plötsligt en uppkläd liten man framför oss.
"Gärna" svarar Dameron honom med ett litet leende och gör armkrok med min arm. Jag drar kvickt undan min arm och ger honom en hård blick innan jag följer mannen.

Han visar oss till ett litet bord i utkanten utav rummet där vi slår oss ner.
Dameron beställer mat åt oss innan den lilla mannen snabbt skyndar iväg in emellan de små borden.

Jag lutar mig tillbaka i den förvånansvärt bekväma stolen och lägger mina armar i kors.

Jag vandrar med blicken omkring i rummet och suckar utav uttråkning. Då jag når Damerons blick igen så har han lutat sig framåt en aning över bordet och verkar noggrant beskåda mitt ansikte vilket får mig att känna mig oerhört obekväm och jag vänder ner blicken så att han inte ska se mig.

Jag vänder svagt upp ansiktet en aning för att se om han fortfarande stirrar på mig, vilket han gör men nu med ett stort flin och jag vänder ner ansiktet igen.
"Exakt vilket djur är du Safir?" Frågar han mig och vid den frågan blir jag helt stum, vet han redan om vad jag är!
"Ehm, j..jag tror inte att jag förstår v..vad du menar" stammar jag fram och blir ännu en gång besviken på min röst.

Jag hör hur Dameron fnyser till innan han lutar sig fram lite längre över bordet.
"Jag vet vad du är Safir, det är ingen idé att ljuga" säger han lågt och jag kan höra på hans muntra röst att han verkar ta nöje utav det här.
"Om du nu vet vad jag är, varför fråga?" Frågar jag honom och vänder nu upp blicken för att möta hans.

Han vänder ner blicken i bordet och skrattar lågt till innan han vänder upp sitt ansikte igen för att möta min blick.
"Jag vet om att ni är ett kattdjur fröken, men det finns många olika sådana, med tanke på ert hår så skulle jag nog tro att ni är ett svart djur, en panter kanske? Eller har jag helt fel?"

Hur kan han veta så mycket om det här? Jag är väll den enda som kan skifta eller?

Jag kommer att tänka på vad han sa om håret och vänder upp blicken mot hans hår, det har en silvergrå nyans och jag undrar om även han är som jag...

Nej det kan knappast vara möjligt, hans silver ögon är helt normala och runda precis som en vanlig människas.

Precis då kommer maten och räddar mig ifrån att behöva svara på frågan, jag har ingen aning om ifall jag kan lita på honom och skulle det göra en stor skillnad om ifall jag berättade exakt vad jag är? Nej, det är en alldeles för stor risk att ta och Dameron måste se till att förtjäna min tillit, och just nu kan jag med en stor säkerhet säga att han ligger på minus.