The colour of her eyes

Kap 10.

Jag står med ryggen lutad mot stenen och har mina båda armar lagda som skydd över min kropp. Jag sluter ögonen och andas ut och in, gud vad ska jag göra?!
Men så hör jag ett dämpat skratt, ett skratt jag minns allt för väl och försiktigt vänder jag mig om. Med min ena hand framför ansiktet täcker jag mina ögon och kikar försiktigt ut genom glipan mellan mina fingrar.

I ytterkanten av gläntan ser jag Dameron stå lutad mot ett träd med armarna lagda i kors över bröstet och med sin blick fäst vid mig. Ända därifrån kan han knappast se mina ögon pustar jag ut och drar ner mina armar samtidigt som jag trycker mig närmre stenen.
"V..vad gör du här?" Harklar jag och svär inombords över att jag inte kan hålla min röst stadig och säker.

Dameron ler ett snett litet leende och skjuter sig ifrån trädet innan han börjar ta några steg närmre sjön, vid varje steg håller jag spänt andan och aldrig släpper jag honom med blicken.
"Detsamma bör jag fråga dig, vad kan en försvarslös liten flicka ha och göra mitt ute i den stora, farliga skogen?" Frågar han med ett lugnt tonfall medan han fortfarande långsamt men säkert kommer mot mig.
"Svara inte på min fråga med en annan" fnyser jag  åt honom och blir själv förvånad över hur säker jag låter. Hans leende växer lite till och han stannar plötsligt upp precis bredvid min klädhög och slår sig ner på marken.
"Låt mig tänka....." Börjar han och stirrar upp i luften med en betänksam min.
"Låt oss bara säga att jag råkade ha vägarna förbi" avslutar han sedan kort och tittar ner mot mig med ett flin.
Jag biter hårt ihop käkarna vid svaret. Mina ögon smalana och med misstanke ser jag mot honom.
"Du då? Eller är det kanske en normalhet här omkring att bada naken mitt ute i skogen?" Frågar han mig men jag står bara tyst utan att svara.
"Gå" säger jag sedan befallande efter lite betänkande. men han ler bara stort tillbaka.
"Vem skulle beskydda dig mot alla skogens faror i sådana fall?" Yttrar han plötsligt och jag stirrar ilskt tillbaka, varför skulle jag inte kunna ta hand om mig själv va?
"Jag klarar mig själv" svarar jag irriterat.
Leendet som alltid finner sig i  Dameron ansikte breddar och om jag bara befunnit mig närmre hade jag i den stunden gärna slagit det där flinet ur trynet på honom.
"Du?" Frågar han mig som om han inte hört vad jag har sagt och jag nickar bestämt tillbaka.

Helt plötsligt bryter han ut i skratt och viker sig dubbelt. Min mun bildar ett smalt sträck och mina ögon blir långsmala när jag ilsket stirrar mot honom, så respektlöst!
"Lägg av" får jag fram emellan hopbitna tänder och försöker att låta så lugn som möjligt trots att irritationen nu brinner inom mig. Men istället för att sluta skratta så verkar mina ord bara få igång honom ännu mer och han skrattar nu så att jag är rädd för att människorna i staden ska höra honom.

Jag stirrar argsint mot honom i väntan på att han ska lägga av men förgäves, så jag bestämmer mig för att göra något åt saken.
Jag tar ett djupt andetag innan jag drar mig ner i vattnet för att nå bottnen. Där fumlar jag till en början omkring med händerna tills jag hittar det jag söker.
Bingo! Jag grabbar tag i den lilla stenen och bryter geonom ytan igen. Jag drar in ett djupt andetag och torkar kvickt mina ögon.
Dameron verkar inte ens ha lagt märke till att jag har varit borta utan sitter fortfarande i samma position som när jag dök ner och skrattar hysteriskt.

Jag drar tillbaka armen för att samla kraft och siktar in mig så väl jag kan. Stenen svingar fram igenom luften när jag drar till och jag ler smått när den prickar Dameron i huvudet. Skrattet upptar men istället för att resa sig rakt så faller han livlöst ner och slår i marken.
Mitt leende krymper och jag känner hur en liten rädsla börjar att ta form i min mage. Jag kan väll inte ha dödat honom? Med en enkel sten? Paniken växer i min mage.
Gud vad ska jag göra. Jag skyndar ut och springer eller rättare sagt släpar mig så fort jag kan mot honom igenom det tröga vattnet med armarna tätt intill över bröstet.
Jag skyndar upp på land och greppar tag i min handduk eller filt som ligger precis i vattenkanten och vänder mig ifrån honom. Jag virar den runt min kropp och fumlar med att få till knuten som håller den på plats i en onödigt lång stund, Gud jag måste bli bättre på det här!

När jag äntligen är färdig snurrar jag kvickt runt och vänder min blick mot Dameron men jag hinner inte ens ta ett steg mot honom då hans blick möter min med ett stort flinande.
Med ett kvävt läte slänger jag mig bakåt och ner i vattnet igen. Jag drar mig ut mot stenen igen och känner rodnaden stiga i ansiktet.

"Lugna ner er, ni behöver inte vara blyg" säger han och jag vänder mig om med handen i ett fast grepp om handduken för att hålla kvar den om min kropp.
Jag möter hans blick vilket endast får hettan att klättra ännu högre men släpper honom trots det inte.
"Ditt svin! Du är precis som alla andra män!" Skriker jag ilsket och förtvivlat åt honom och det finns inget jag skulle vela göra mer just nu än att skaka det där leendet ur hans ansikte. Han flinar fortfarande mot mig då han reser sig upp utan att släppa sin blick från mig.
"Och hur skulle du förklara alla män?" Frågar han, lekande i rösten.

Jag funderar inte ens över vad jag ska svara.
"Alla män jag någonsin har stött på verkar endast tänka på en kvinnas närhet när han stöter på en!" Spottar jag åt honom där han står och ler ett lite mindre, snedare leende mot mig nu med armarna i kors.
"Och hur exakt kan du veta att det är allt de tänker på?" Frågar han mig och stirrar tillbaka.
Den frågan blir jag tvungen att tänka på i en  liten stund innan jag kommer på ett svar och jag blänger åt honom igen.
"Jag har sett hur de ser på kvinnor och hur de beter sig kring dem!" Svarar jag honom surt men nu lite osäker på om jag verkligen kan det här.
"Men det har alltså aldrig hänt er" Konstaterar Dameron som om han plötsligt har all fakta.
"Va?" Irriterat, samt oförstående ser jag tillbaka åt honom. Han fnyser kort innan han suckar djupt.
"Ni kallade kvinnorna för de, som om ni inte räknar in er själv, eller miss-sa ni er kanske?" Svarar eller rättare sagt frågar han mig och jag stirrar åt honom utan att riktigt komma på något bra att säga.
Jag drar in ett djupt andetag för att lugna ner mig själv men kommer fortfarnade inte på något utan viftar bara med handen åt honom i en sjasande gest.
"Bara gå, du gör ändå ingen nytta här" säger jag, sur över att jag lät honom vinna konflikten vilket tydligt syns på det stolta leendet och jag blir tvungen att titta bort ifrån honom för att hindra mig ifrån att skrika rätt ut.
"Visst" svarar han mig med det där sneda leendet och jag ser smått förvånat upp.
"Verkligen?" Får jag ur mig och plötsligt böjer han sig fram för att buga graciöst.
"Vad ni än önskar" svarar han.
Nöjt ser jag mot honom men någonting stämmer inte och den blicken jag får se när han vänder upp huvudet igen får mig att tvivla.