The colour of her eyes

Kap 29.

Äntligen har solen börjat att stiga över oss. Vi har vandrat i ett snabbt tempo och det är nästan på gränsen till att jag ska hinna med. Jag känner mig helt utmattad i kroppen och då jag kommer och tänka på att vi har en hel dag kvar tills jag får vila så vill jag nästan bara falla ihop och gråta.

"Kom igen Safir, vi måste hinna fram innan mörkret lägger sig" Säger plötsligt Dameron bak mot mig med en bestämd röst och det ända jag gör är att sucka.

Vi går fortfarande igenom skogen men den har nu öppnat upp sig en aning och vi följer en någorlunda liknande stig, den är inte tydlig men man kan se de nedtrampade växterna efter att många djur eller kanske personer har gått här.

Min fot värker efter den långa vandringen, jag är inte van vid att gå så här långt utan skor och det märks tydligt nu då det känns som om jag halvt haltar fram.

Dameron och Loréno har inte redigt berättat någonting om vart vi är på väg förutom om att jag kan skaffa mig en ny sko där, vilket de antagligen berättade för att slippa behöva stå ut med mitt gnällande.

Jag tittar mig omkring i skogen där det fortfarande endast växer sådana där träd som har blad med vita nät på sig, skogen har knappast förändrats ett dugg och det är verkligen långtråkigt att bara kunna titta på samma saker om och om igen.

Jag sträcker ut på mina armar och gäspar, den sömn jag fick räcker inte långt och jag känner redan för att gå och lägga mig.

Helt plötsligt far en stor vagn förbi några meter framför mig och jag känner hur mitt hjärta tycks hoppa över ett slag.

"Vad?" Ger jag högt ifrån mig och stannar upp i mina steg medan den fortsätter bort ifrån oss.

Vad kom den ifrån...?

Jag känner hur Dameron svagt knuffar till mig i ryggen vilket sätter mig i rörelse igen och jag går undrande framåt med ett frågetecken märkt i mitt huvudet.

Plötsligt ser jag en bred grusväg som tonar upp sig framför oss.

Loréno tar sig upp på den och själv skyndar jag förväntansfullt efter.
Vart kan den leda?

"Det borde inte ta ett så långt tag till Reliko, vi följer vägen va?" Säger plötsligt Dameron bakom mig och jag känner på en gång hur mitt hopp växer.
"En stad?!" Nästan utbrister jag i förhoppningar och tittar fram och tillbaka mellan Dameron och Loréno.
"Ja det är en stad och ja vi följer vägen" Svarar Loréno oss båda medan ett brett leende växer på mina läppar.

"Men skynda då!" Säger jag och börjar att nästan hoppa fram längs med vägen.

Jag kan höra hur de kommer gående bakom mig och jag känner hur förväntningarna bubblar inom mig. Nu får jag min chans.
"Och varför är du så glad, Reliko är inte direkt en så trevlig stad, och inte särskilt säker för små flickor som du heller" säger Dameron och jag himlar med ögonen, är det här ännu ett försök att skrämma mig så att jag ska stanna hos de eller? Det tricket faller jag inte för ännu en gång.

"Jag är bara glad över att jag ska få se något nytt av detta land, och så länge som jag håller mig kring er så är jag väll säker?" Halv frågar jag Dameron med ett slugt leende på läpparna vilket de som tur är inte kan se.
"Mmm" svarar Dameron mig lågmält utan någon slags glädje i rösten. Vad är det med honom nu då?

Jag skakar av mig mina tankar och fortsätter studsande fram längs vägen med Dameron och Loréno i släptåg.

Plötsligt blir skogen allt glesare och glesare och till slut tonar staden upp sig en bra bit framför oss.
"Kom igen då!" Ropar jag bakåt där Loréno och Dameron har kommit efter en liten bit.