The colour of her eyes

Kap 31.

Den stora stenen rullas åt sidan och jag blir tvungen att kisa åt den stora solen som plötsligt lyser upp den mörka gången som vi vandrat igenom i åtminstone 15 minuter. Vi har vandrat i tystnad under hela vägen och äntligen har mitt nästan oändligt blödande sår börjat torka. Det känns nästan som om mitt blod snart måste ta slut så mycket som det har blött.

Äntligen får jag i alla fall komma ifrån den instängande gången och jag skyndar upp för trappan och ut igenom öppningen där Aidan fortfarande håller den stora stenen rullad åt sidan. Då jag kommit ut kan jag höra hur stenen rullar igen igen och på en gång tonar Aidan upp sig bredvid mig.

Han greppar hårdhänt tag i min arm så att jag gnyr till och släpar mig helt oförberett efter sig.

"Den här vägen" säger han medan han fortsätter att släpa mig in i den helt knäpptysta skogen.

"Släpp, du behöver inte hålla tag i mig!" Utbrister jag förargat och rycker surt i min arm. Han har inte gett mig ett av de bästa första intrycken och jag ser ingen anledning till att behandla honom med respekt.

"Höj inte rösten mot mig på det där sättet, lilla katt. Jag försöker att vara vänlig mot dig" säger han enkelt medan vi i ett högt tempo fortsätter inåt skogen.

"Är du rädd för att jag ska lyckas rymma? Precis som jag rymde ifrån det förra stället, jag antar att jag förstår dig, du skulle antagligen inte ha en chans mot mig" Säger jag med ett svagt skratt på slutet.

"Det där kommer inte att fungera på mig, det är lika bra att ge upp" säger han utan att ens slänga en blick ifrån vägen vi följer. Jag känner hur mitt förväntansfulla leende på en gång sjunker, det där har ju alltid fungerat förr.

"Släpp mig bara!" Utbrister jag förtvivlat ännu en gång och drar i min arm men denna gången lite lösare då det har börjat att värka en aning i den i och med det hårda greppet.

Plötsligt suckar Aidan till och stannar på en gång upp i stegen. Precis som ett litet hopp har börjat att växa inom mig så flyger jag med en hård knuff ner på marken medan ett förvånat skrik lämnar mina läppar. Jag blir tvungen att ta emot mig med mina händer då jag med en duns slår i marken och jag känner hur det på en gång svider till i händerna.

Jag vänder kvickt på de och flåsar till då jag ser att det har börjat blöda som om ett vattenfall rinner ner för mina händer.

"Din idiot!" Skriker jag förtvivlat medan jag oroligt tittar ner på mina händer.

"Du lär dig aldrig eller" Halvt suckar Aidan och plötsligt rycks jag hårdhänt upp ifrån marken i kragen på min mantel. Ännu en gång knuffas jag framåt men denna gången lyckas jag hålla mig på fötterna.

Jag vänder upp blicken och stirrar in i skogen framför mig. Jag orkar inte med det här mer.

På mindre än en sekund sätter jag fart in mot skogen och springer så fort jag kan.

Jag vågar inte ens titta tillbaka men då jag inte hör några steg bakom mig så känner jag hur hoppet växer. Jag fortsätter framåt, hoppar över fallna träd och skjuter bort grenar i vägen. Det känns faktiskt bra att få springa och i bara någon sekund känner jag mig nästan fri. Den senaste gången som jag verkligen sprang på det här sättet var då jag sprang ifrån Dameron i min hemstad.

Plötsligt känner jag ett tryck inifrån, nej, nej, nej! Det här får inte hända! Jag trycker tillbaka katten inom mig, men jag vet om vad som kommer att hända om jag inte skiftar snart. Mina ögon komme att bli som mina egna igen, såvida de inte redan har det och jag vet om att jag kommer förlora all min energi om jag fortsätter att hålla tillbaka det.