The colour of her eyes

Kap 20.

Jag väcks utav ett knakande läte och slänger kvickt min blick mot ljudet. Till min förvåning så ligger jag på en ganska mjuk bädd i ett litet rum. Ett trägolv breder ut sig under sängen men jag får ingen glimt av vad det kan ha varit som fick golvet att knarra.

Jag sätter mig kvickt upp och spanar mig omkring i rummet på helspänn. Rummets väggar är kala förutom en spegel en bit bort och ett litet runt fönster som sitter högt upp på väggen ovanför sängen, men det sitter allt för högt för att jag ska kunna kika ut. Det står även ett skrivbord längs med en utav sidorna där det ser ut att ligga högar med pappren och brev.

Jag slänger benen över sängkanten och sätter försiktigt ner mina ännu en gång bara fötter på marken. Jag lägger lite tyngd på mina fötter och hör hur golvet svagt knarrar under mig. Jag reser mig försiktigt upp och ännu en gång knakar golvet svagt under min tyngd.

Jag tassar tyst fram till det vackert detaljerade skrivbordet som jag lika gärna bra skulle kunna kalla för ett konstverk med de kringliga krusidullerna som slingrar sig kring bordsbenen och upp längs väggen där de håller uppe en hylla fylld med böcker. Det tycks även se ut som om små blommor slår ut längs med de kringliga krusidullerna längs det enfärgade mörka träbordet vilket ger en känsla av att det ska föreställa någon slags klätterväxt. Det är ett majestätiskt bord och den som äger det måste vara rik.

Jag stryker med min ena hand längs med det vackra bordet men stannar upp då jag med min blick möter tre små mynt liggande i hörnet av bordet.

Personen som äger det här måste vara rik den skulle nog inte ens märka om bara ett mynt försvann va?

Jag sträcker mig fram och grabbar tag i det översta myntet och drar kvickt det till mig för att studera det.

Myntet liknar inte något som jag har sett förr. På framsidan av det silverfärgade myntet syns ett likaså färgat träd med en ståtlig krona som breder ut sig över myntet. Någonting måste myntet vara värt i alla fall.

"Jag kan se att ni har vaknat, min vän" Hör jag plötsligt en röst bakifrån mig säga. Jag stoppar kvickt ner myntet i min byxficka och snurrar runt.

I dörröppningen står Loréno lutad och kollar intensivt mot mig.

"Låt oss sätta igång" säger han och plötsligt ser jag hur Dameron tornar upp sig bakom honom.

"Skulle ni kunna vara snäll och slå er ner på sängen?" Frågar han med sin arm riktad mot sängen i en uppmuntrande gest.

"Ehh, visst" svarade jag honom en aning tveksamt över vad som ska komma härnäst men gör som han säger och tassar tillbaka till sängen där jag försiktigt slår mig ner.
Både Loréno och Dameron tar sig in i rummet och ställer sig vid sängen.

Dameron ställer sig med armarna i kors lutande på sitt ena ben och verkar inspektera sängen fram och tillbaka. Loréno däremot ställer sig precis bredvid sängen och slätar försiktigt ut dess yta en aning innan han med en gest försökte visa att jag ska lägga mig ner.

"Okej... Precis vad är det som vi håller på med här?" Frågar jag de båda en gnutta nervöst, beredd på att flyga upp ur sängen och ut genom dörren.
"Snälla bara gör som jag säger, vi ska inte skada dig på något sätt" säger Loréno lugnande och gör ännu en gest mot sängen. Osäkert lägger jag mig ner helt spänd i kroppen och hur jag än tycks försöka vrida mig så finner jag ingen bekväm ställning.
"Slappna av Safir" hör jag Loréno säga medan jag ser hur han sätter sig ner på huk bredvid sängen. Jag försöker att andas lugnt ut och in vilket verkar ge resultat och jag känner hur jag äntligen börjar att slappna av.

"Jag tänker lägga min hand över dina ögon Safir, du kommer knappast att känna någonting men jag vill att du ligger helt still" instruerar han mig, Gud vad är det egentligen som de håller på med? Om de försöker att ta sig in i mitt huvud igen då kan jag lova att de har släppt helvetet löst.