The colour of her eyes

Kap 11.

Han tar ett steg bakåt med blicken fäst vid mig men stannar upp där. Han ler ett kvickt litet leende innan han snabbt böjer sig ner, grabbar tag i min klädhög och reser sig upp igen på mindre än en sekund.
"Låt dem vara" säger jag i ett lugnt tonfall för att dölja den lilla panik som jag nu känner växande inom mig men jag kan höra på min egen röst hur jag totalt misslyckas.
Han ignorerar helt vad jag sagt och backar bara ännu ett kliv bak mot skogen.

Jag drar mig ut ifrån stenen med blicken fäst vid honom. Visst, jag vill inte att han ska se mig såhär avklädd men ännu mindre vill jag gå in staden med endast en filt kring mig så det är ett enkelt val, jag måste få tag på mina kläder nu.

Han granskar mig från topp till tå och jag drar åt handduken ännu hårdare kring mig för säkerhets skull.

Handduken är genomblöt och ligger tätt mot min kropp för att inte lämna mycket åt fantasin. Hetta klättrar uppför nacken och jag vänder ner blicken så att han inte ska lägga märke till det.

Jag tar ännu ett steg mot honom och nu står han helt still på sin plats utan att ta något steg bakåt.
"Lägg ner mina kläder på marken och gå" säger jag lugnt och sansat och försöker att tränga undan ilskan som bubblar inom mig.
"Jag varnar dig...." Lägger jag till med en lite hårdare röst och han fnyser plötsligt till.
"Vad? Tror du inte att jag klarar av det eller" halvt fräser jag åt honom och tar ännu ett steg närmre men även denna gången tar han ett steg bakåt och står nu precis i utkanten av den lilla gläntan.
"Jag tror inte att jag har påstått något" svarar han mig med ett flin och jag himlar surt med ögonen medan jag tar ett antal steg framåt.
Han står kvar på sin plats och stirrar mot mig då jag kommer närmre och närmre.
Mödosamt tvingar jag tillbaka det leende som hotar då han låter mig stiga upp på land och försiktigt tassar jag mot honom.

Jag kisar med ögonen för att han inte ska se färgen, vilket måste se väldigt dumt ut, men det är nödvändigt.
Hela tiden stirrar han in i mina ögon, vägrar släppa kontakten och då och då blir jag tvungen att titta bort för att inte fastna i mannens fängslande silverblick.
Jag har aldrig sett någon med sådana ögon och det är så gott som omöjligt att inte lägga märke till dem.

Då jag står kanske två meter ifrån honom stannar jag till och ser nu knappt någonting emellan mina allt mer hopträngda ögonlock.
"Fått något i ögat?" Frågar han mig plötsligt med ett brett leende lekande på läpparna och jag kan höra munterheten i hans röst.
Jag vet inte vad jag ska svara och tar istället ännu ett steg närmre i ren tystnad och kikar så försiktigt jag kan ner mot klädhögen.
Jag vet vad jag ska göra. Men först drar jag upp händerna och låtsas stryka undan håret, med handen framför mitt ansikte blinkar jag ett antal gånger för att återfå orken i mina ögonlock igen. En gest kanske aningen för lång för att verka trovärdig.

Då jag drar ner händerna igen och kisar framåt så möts jag av ett svart tyg.
Jag vänder förvirrat upp huvudet och möter där Damerons lekfulla blick. Kvickt tar jag ett steg bakåt men Dameron följer med och står fortfarande skrämmande nära.
Jag känner värmen hans kropp utstrålar och hur den silvriga blicken bränner fast mig då jag kisar in i Damerons exotiska blick.
Plötsligt hamnar hans hand under min haka obekvämt drar jag bort mitt huvud men dras igen tillbaka av hans hand.
"Visa mig dina allt för undanskymda ögon" nästan beordrar han, med en rysande stämma och med blicken fylld av kyla. Hela min kropp stelnar till och det märks att han lägger märke till det.
"Är det allt för mycket att be om" lägger han till och drar med baksidan av sin hand längs med min kind.
Jag sväljer tillbaka den klump som i ögonblicket har bildats i min hals.

Plötsligt slänger jag ut med armen för att greppa tag i kläderna och känner tygens svala yta mot min hand då jag får tag i dem och rycker till. Jag drar mig kvickt väck ifrån Dameron och tar ett språng mot skogen. Visst, på en öppen gata har jag kanske inte en chans mot honom, men skogen är mitt hem och jag har sprungit genom den fler gånger än vad jag kan räkna, varenda utforskad del ligger inpräglad i mitt minne.

Jag slänger mig över den välbekanta stocken som blockerar min väg och drar mig kvickt fram emellan träden. Jag hör hans steg bakom mig och svänger kvickt upp på stigen som tonar fram för att leda mig åt det motsatta hållet som staden ligger i.

Handduken är svår att springa med och jag kan inte ta lika stora kliv som jag skulle ha velat. Jag hör honom komma närmare medan min andning blir allt djupare.
Ännu en gång slänger jag mig in bland de täta träden och fortsätter mödosamt längre in i skogen, på stigen har jag ingen chans mot honom hur lite jag än vill tro det men här inne kan det ändå gå.
Jag slänger mig över välta träd och drar undan grankvistar som hänger i min väg men känner ändå hur de utstickande grenarna river upp mina smalben och armar. Jag slänger en blick bakåt och ser honom ett antal meter bak.
Då jag vänder fram huvudet igen ser jag plötsligt hur en grankvist sticker fram, jag drar upp en arm för att skjuta undan den men hinner inte utan känner smärta då den skrapar upp min kind.
Svärande för jag upp den utsträckta handen mot min kind och fortsätter framåt medan det varma blodet rinner nerför mitt ansikte.

Jag svänger åt vänster men precis då jag tar ett stort språntsteg framåt så tar det stopp och jag faller mot marken. Jag slänger i panik bak blicken och ser hur min handduk har fastnat i en utstickande gren. Jag drar till med armen i handduken för att få loss den och precis som jag vill så lossar den från grenen men till min olycka så rivs nästan halva handduken i tur.

Rivet sträcker sig ända ifrån mina knäskålar och upp mot min rygg, det finns ingen chans att springer framför honom på det här viset så jag slänger mig så tyst jag kan in under en gran och trycker mig mot stammen.
De barriga grenarna som hänger ner täcker mig väl utifrån men det hindrar även mig från att kunna kika ut.
Plötsligt hör jag någon svänga in precis jämte granen och då jag hör stegen fortsätta framåt andas jag tungt ut i lättnad.

Jag slänger ut alla kläder framför mig och börjar att kvickt dra de rena plaggen över mig trots det lilla utrymmet jag har under granen. Tillslut är det bara tröjan kvar. Jag drar den över huvudet men då svänger grankvisten framför mig upp. Ett skrämt läte lämnar mina läppar i förvåning och jag drar kvickt ner tröjan den sista lilla biten.
Jag slänger blicken åt Dameron där han sitter på huk framför mig med grankvisten undandragen och med ett snedare leende på läpparna.