The colour of her eyes

Kap 15.

Jag ser till att tacka kyparen innan han sedan skyndar iväg igen. Maten luktar ljuvligt och det måste vara år sedan, om ens det sedan jag hade en såhär stor mängd med mat på min tallrik.

Maten består utav en stor brödbit med både ost och skinka på, en portion med äggröra och lite korv.

Först nu märker jag hur hungrig jag verkligen är och jag kan knappt minnas när jag sist åt, hur länge var jag igentligen avsvimmad också.

Jag hugger in i maten och glufsar i mig allt sammans trots att jag på slutet får tvinga i mig det sista, men det känns onödigt att slösa maten och vem vet när jag kommer att få äta igen.
"Man kan knappast tro att all den maten kan få plats i en så liten kropp som din" säger Dameron med sin tallrik undanskjuten med en hel vanlig middag för mig kvar på den.

Jag skäms smått över mitt glupska beteende och vänder ner blicken i bordet.
Vad gör jag?! Sen när brydde jag mig om vad han tycker! Tänker jag plötsligt och rättar till på min ställning en aning och vänder upp huvudet igen.
"Man bör inte slösa" säger jag enkelt med huvudet högt och med en känslolös min.

Dameron skrattar svagt till innan han sakta men säkert reser sig upp och drar in sin stol.
"Nå, skall vi gå fröken? Vi har som sagt inte all tid i världen på oss" säger han ner mot mig och jag lutar mig snabbt en liten bit fram över bordet med huvudet vilande i min ena hand.
"Och precis vad är det som vi har så bråttom till?" Frågar jag honom med en undrande blick och väntar spänt på ett svar.

Han vänder ner blicken lite snabbt och verkar ta ansats till att börja prata innan han vänder upp blicken igen.
"Det kan vi ta senare, det är inget som är nödvändigt för dig att veta om, skynda nu vi måste komma härifrån så fort som möjligt"säger han, vänder om och börjar gå bortåt och gör en gest för att visa att jag ska följa efter.

Jag suckar tungt innan jag slött reser mig upp, drar in stolen och skyndar efter.

Vi följer ännu en gång den långa och upplysta korridoren tills vi når vårt rum. Dameron drar upp den lätta dörren och tar ett kliv in med mig tätt i häl.

Dameron böjer sig ner och drar upp en mörkbrun, ganska stor väska ifrån marken som han sedan slänger över axeln. Han vänder om mot mig och tar ett kliv förbi mig ut i korridoren igen.

Jag är påväg att följa med honom tills jag kommer och tänka på mina kläder. Jag skyndar in i rummet och går mot skynket som jag ett tag tidigare bytte om bakom.

Jag hör Dameron sucka bakom mig vilket konstigt nog får mig på bättre humör. Jag ler smått för mig själv, varför är det så kul att få honom irriterad?

Då jag är framme vid stolen så drar jag upp mina egna kläder ifrån stolen och lägger de till rätta i min famn.

Jag snurrar runt och börjar att gå mot Dameron som otåligt håller dörren uppskjuten. Jag kan inte låta bli att le en aning åt synen och vänder mitt ansikte åt sidan för att täcka mitt leende.

Då läggs min blick plötsligt på borsten som ligger på det lilla bordet och jag stannar till mitt i ett steg och stirrar på den, tänk om de inte har några borstar dit vi ska? Och även om jag lyckas fly så skulle jag behöva en, eller hur?

"Vad?" Stönar Dameron otåligt men jag ignorerar honom helt och hållet. Jag tar kvicka steg fram till det lilla bordet och lyfter försiktigt upp den vackert tillgjorda träborsten. Jag studerar det slingrade mönstret som är ingraverat på baksidan av det och beundras utav noggrannheten innan Dameron kvickt avbryter mina tankar.
"Om du inte kommer nu så släpar jag ut dig" säger han i en nu väldigt otålig röst och jag snurrar kvickt runt och går fram mot honom.
"Bara ifall att" säger jag då jag passerar honom och visar upp borsten framför mig så att han ska se den.