The colour of her eyes

Kap 13.

Plötsligt vaknar jag till och slår upp ögonen. Det dunkar i mitt huvud och plötsligt minns jag allt som hänt.

Hur jag var på väg hemåt och slaget jag fick i huvudet.

Jag sätter mig kvickt upp, alla sinnen på helspänn medan pulsen ökar och hjärtat dunkar hårt i  bröstet. Paniken kommer snabbt krypande och jag andas djupt in och ut för att behålla lugnet.

Jag sitter nedsjunken i en mjuk säng, mitt i ett kolsvart rum. Jag kan inte se någonting omkring mig och prövande blinkar jag ett antal gånger för att vänja mina ögon vid mörkret.

Snart kan jag på ett ungefär urskilja min omgivning och jag andas lättat ut då rummet liknar vilket annat som helst, inga läskiga vapen eller verktyg.

Jag lyckas urskilja de fyra väggarna och det låga taket som jag enkelt slagit i om jag rest mig i sängen.
Jämte den lilla sängen står det ett litet nattduksbord samt en släkt lykta, bara jag hade  haft någonting att tända den med...

Jag tittar mot väggarna igen och plötsligt får jag syn på en dörr i utkanten av rummet.

Hoppet växer inom mig och jag placerar i förväntan fötterna över den kalla marken som skickar små rysningar igenom hela min kropp.

Försiktigt reser jag mig och tar ett prövande steg fram. Mina tår möter ett mjukt material som först får mig att stelna till men så inser jag att det måste vara en matta. Jag försöker att se ner men marken är kolsvart. Plötsligt känns mina fötter alldeles för bara och jag kan endast hoppas att det i mörkret inte gömmer sig någon läskig liten varelse, beredd att bita mig i tårna.

Med tårna indragna  tar jag ännu ett steg framåt men mitt i klivet sticker någonting upp och oförberett tappar jag på en gång balansen för att huvudstupa falla framåt över materialet.

Mitt hjärta skuttar innanför bröstet men kvickt för jag ut armarna för att mjukt lätta på fallet och knappt ett ljud hörs. Med magen mot marken andas jag lättat ut.

Sedan drar jag benen över vad det nu är som ligger på marken för att kvickt resa mig upp, jag har ingen tid att slösa.

Jag skyndar tyst fram den sista lilla biten tills jag når dörren och vänder på huvudet lite snabbt för att se till att allt är som det ska innan jag vänder mig fram igen.

Jag trevar med händerna längs dörren tills jag känner av den kalla metallen under mina fingrar. Jag greppar tag om dörrhandtaget och vrider försiktigt om. Dörren ger ifrån sig ett gnisslande läte och det skeva ljudet får mig att knipa ihop ögonen. 

Jag lyssnar efter tecken på liv utanför men då det förblir tyst drar jag prövande dörren mot mig. Till min förvåning är det öppet och långsamt, försiktigt sipprar ljus in genom glipan och det är nästan så jag skrattar åt hur enkelt de har gjort det för mig.

Plötsligt dras dörren igen helt och förvirrat ser jag upp ifrån handtaget och möter där en hand som ligger mot och förhindrar mig ifrån att få upp dörren.
"Och vart tror du att du är på väg" säger plötsligt en rosslig, nyvaken stämma bakifrån och jag snurrar kvickt om. Där möter jag den nu välbekante mannens blick. Jag får knappt fram ett ord,  förstånd träffar mig och jag känner nästan för att smälla till mig själv vid insikten, det är klart att det var han som förde mig hit, vem annars?

Jag står bara tyst men inuti övergår förvirringen långsamt till ilska.

Jag smäller upp med handen och träffar honom med full kraft över höger kind så att hans ansikte flyger åt sidan.
"Ditt svin!" ryter jag i ren ilska och rycker i dörren i hopp om att han ska ha lättat på greppet, men utan lycka.

Då jag snurrar runt med huvudet igen så möts våra blickar och tårar ur ren frustration klättrar i min strupe för att fylla mina ögon.

Jag låter en enstaka tår rinna nerför min kind i hopp om medkänsla, men håller mödosamt tillbaka resten.

Jag stirrar djupt in i hans blick och söker efter tecken på medlidande, men det är som om en mur är uppbyggd inom honom och som om varenda känsla ligger dold bakom en hög barriär.
"Jag svär på att jag inte kommer att skada dig så länge som du inte stretar emot" säger han lugnt och sansat medan han stryker väck den enstaka tåren som rinner nerför min kind och skygt ryggar jag tillbaka åt gesten.
"Rör mig inte" väser jag åt honom innan jag snabbt drar mig förbi och istället ställer mig bakom honom.
"Vad vill du mig?" Frågar jag stirrande ner i marken och fruktar de svar som han kan tänkas ge mig.

"Jag kan inte svara på den frågan för stunden, men jag kan lova dig att du kommer att få reda på allt i sinom tid." Säger han medan han långsamt börjar gå som i en halvcirkel runt om mig.

"Och vad skulle hindra mig ifrån att slå ner dig precis här och nu och sedan dra här ifrån?" Frågar jag honom och ser upp med blicken, stirrar rätt in i hans ögon med ilskan bubblande inom mig, visst han är kanske större och starkare än mig men det är väll ändå värt ett försök.

Han skrattar svagt innan han tar till orda.
"Även om du hade lyckats att, ett, slå ner mig, vilket jag högt tvivlar och två, hitta tillbaka till din lilla stad så undrar jag om du verkligen hade velat det?" Säger han med ett litet leende och greppar nu tag i lyktan som står på nattduksbordet och tänder den med någonting som jag inte kan se då han står med ryggen mot mig och blockar vägen.
"Och varför skulle jag inte det?" Frågar jag honom med tvivel i rösten.

Dameron snurrar runt med lyktan tänd och först nu  kan jag se att det jag antagit varit en matta på golvet istället visar sig vara en filt och att det måste ha varit Dameron som jag snubblat över på vägen mot dörren. Inombords svär jag över min klumpighet.

Jag släpper mina tankar och tittar upp för att möta Damerons och jag börjar att ännu en gång stirra in i hans ögon i hopp om att finna svar där.

"Känns det inte bra att äntligen kunna prata med någon öppet? och att se in i en persons blick utan att behöva dölja sig?" Halvt frågar han medan han tar långsamma steg mot mig och jag vandrar med blicken omkring i rummet innan jag möter hans blick igen.
"Sådana vackra ögon bör inte döljas" halvt mumlar han och ler sitt sneda leende. Han tar ännu ett steg närmre så att vi bara står någon halvmeter ifrån varandra. Jag förstår att han bara säger så för att få över mig på sin sida, att han inte menar det men trots allt känner jag hettan stiga mot mina kinder och kvickt drar jag mig förbi honom så att han inte ska se.
"Du bör gå och lägga dig, Safir" säger han och jag stelnar till i hela kroppen, det måste vara första gången på år som någon uttalat mitt namn, i stunden kan jag inte direkt säga att det är en härlig känsla men det finns ändå någonting där som får mitt hjärta att glänsa av längtan.

"Vi har en lång väg att färdas imorgon" lägger han till och jag kan höra hur han efter den meningen går mot dörren och ut för att lämna mig ensam kvar i rummet.

Jag väntar en stund, testar dörrhandtaget som visar sig vara låst och lägger mig istället på den mjuka madrassen som sjunker ner under min tyngd.

Tom, oförstående stirrar jag upp i taket. Det känns som om jag är delad i två, en del av mig vill hem och leva det liv som jag har levt hela mitt liv medan den andra delen av mig trots allt vill lita på det Dameron säger. På att han kommer behandla mig rätt och kanske föra mig till ett ställe där jag passar in.

Sedan fnyser jag. Ett sådant ställe existerar endast i drömmarnas värld.