The colour of her eyes

Kap 27.

Jag ligger ner på den röda filten och stirrar in i brasan. Loréno och Dameron sover redan sen långt tillbaka men jag håller mig vaken.

Natten är kylig men ändå varm nog för att filten som ligger över mig ska hålla mig ifrån att frysa.

Jag snurrar runt så att jag ligger på rygg och stirrar upp i himmelen.
Omkring oss växer sig träden höga och över oss breder sig den mörka natthimlen ut sig.

Månen är full och stjärnorna gnistrar som små eldar som sprider ut sig på hela himmelen.
Himmelen är helt molnfri och man kan tydligt se den mörkt blåa färgen som pryder dess yta.

Mitt hår är utsläppt och måste ligga som en krona kring mitt huvud.

Plötsligt hör jag en gren knäckas vilket får mig att rycka till och jag drar filten tätare kring mig som skydd.

Dameron har sagt att så länge som jag håller mig kvar i lägret så är jag säker. Han säger att elden skrämmer djuren och att jag bara måste skrika om någonting händer så att de vaknar.

Jag vet inte om det verkligen stämmer med att elden skrämmer djuren, det kanske bara är för att hålla kvar mig här och än så länge har det fungerat.

Jag har i en lång stund funderat över ifall jag ska rymma nu. Det är det perfekta tillfället, de skulle nog inte lägga märke till att jag är borta förens solen stigit och vid det laget hade jag varit långt härifrån.
Men vart skulle jag ta vägen? Jag har ingen aning om hur jag skulle hitta i det här landet och verkligen inte hur jag skulle hitta närmaste staden, om jag ens skulle komma så långt innan något djur eller någon växt för den delen tagit mig.

Det är som om en konflikt pågår i mitt huvud där det står emellan att lämna och att stanna. Mina ögonlock har börjat att tyngas neråt och jag undrar hur länge till som jag kommer att klara av att hålla mig vaken om det ens är värt det.

Jag drar upp filten ända till hakan och vrider mig obekvämt på marken för att hitta en bekvämare ställning.

Men, jag kanske kan stanna inatt och försöka bygga upp deras tillit till mig och då bästa läge kommer så kan jag ju rymma, eller hur?

Jag funderar ett tag över tanken och plötsligt klarar jag bara inte av att hålla ögonen öppna ännu längre, nu är det ändå försent att rymma jag hade ju somnat i stegen om jag gått nu.

Jag bestämmer mig för att tillitsplanen fungerar bra och låter ögonlocken falla.

*

Plötsligt hör jag ett famlande läte och jag skakas långsamt ur mina drömmar. Jag öppnar morgontrött upp ögonen och ser hur elden nu nästan är helt släckt, det är bara som små ljus kvar längs ut på de få nästan helt bortbrända grenarna vilka kämpar på för att hålla sig levande.

Den låga solen skiner smått in emellan träden men ger inte ifrån sig något större lyse. Jag kan inte ha sovit mer än i några få timmar och det enda jag vill är att ligga kvar nere på marken och somna om igen.

Jag vänder lite på blicken och ser hur Dameron och Loréno redan har satt igång med att packa ner filtarna.

Lite längre kan jag nog vila va?
Jag låter ögonlocken falla igen och försöker att slappna av. Det är så skönt att få vila och jag känner nästan på en gång hur drömmarna kommer närmre.

Plötsligt rycks filten som ligger över mig bort och ännu en gång skakas jag ur min vila.

Jag jämrar mig och slår irriterat upp ögonen för att där möte Dameron som står och viker ihop min filt.
"Godmorgon sömntuta" säger han precis som han viker ihop den sista delen av filten.