The colour of her eyes

Kap 40.

Innanför den tjocka muren leder en lång, upplyst korridor. Vackert dekorerad och bredare än hela den bostad jag levde i hos människorna.

Jag följer Dameron längs korridoren, Loréno redan iväg med sitt.

Plötsligt svänger en man ut en bit längre bort. Han har hår mörkt som mitt men har till skillnad från mig ögon blå som natthimlen. Han är lång med ett minst sagt behagligt utseende.

"Om jag fått reda på att ni skulle anlända idag hade jag såklart välkomnat er utanför" börjar mannen medan han med säkra steg följer korridoren mot oss.
"Jag hoppas inte det gör er något att jag först möter er här" avslutar han.

"Inte alls" säger Dameron utan någon vidare glädje i rösten.
Mannens mungipor rycks knappt synligt uppåt och snart är han framme vid oss.
"Quill, miss" introducerar han sig medan han tar min hand och till min förvåning kysser den. En rodnad lägger sig på mina kinder.

Mannen ler snett innan han följer oss vid min sida.
"Jag antar att ni är på väg mot min bror" halvt frågar han.
"Det stämmer" svarar Dameron.
"Jag varnar er, han verkar inte ha vaknat på ett av sina ljusasare humör idag" skämtar Quill och slänger mig ett flin innan han med ens är borta igen, på sin väg genom en avvikande korridor.

"Kungens yngre bror" säger Dameron lågt, utan att möta min blick.
"Hur gammal är han?" Frågar jag och kikar bak efter prinsen.
Dameron tittar svagt orolig ner mot mig.
"19"
"Hm" får jag ur mig som svar.
Dameron snubblar på orden men tar sedan ett djupt andetag och yttrar lågt.
"Du bör inte umgås med honom allt för mycket."

Jag svänger blicken mot honom.
"Varför?"
"Man kan väll säga som så att han alltid har varit det svarta fåret i familjen"

Vi fortsätter bortåt. Tjänsteflickor och vakter går hela tiden förbi och de slänger nyfikna blickar. Jag håller mitt huvud lågt, gillar inte uppmärksamheten.

Jag följer Dameron och tillslut når vi äntligen en dörr. Dörren är vacker med snidade detaljer föreställande blommor, blad och snår.

Den svänger upp och inuti ligger ett stort, prydligt rum. Fönsterna är gigantiska och vackra möbler och dekorationer pryder rummet.
I mitten står en bred säng och däri ligger en man. Mannen är blond med ögon som den yngre prinsen och har ett lika slående utseende som lyser igenom sjukdomen.
Hans ögon är matta med mörka ringar undertill och på vår väg fram hostar han.

"Safir, låt mig presentera Reon kung över Larzena" säger Dameron.
Mannen i sängen ler så gott han kan och nickar som hälsning.
"Ett nöje att träffa er"

"Detsamma" harklar jag fram, utan att kunna släppa kungen med blicken.
"Jag hoppas att vi kan bli vänner, trots omständigheterna" fortsätter han, trots sjukdomen med en säker röst.

Jag bara tittar på honom. Hans ögon ser snälla ut och trots sjukdomen ser han ut som en väldigt fridfull och lugn person.
"Jag hälsar på senare" säger Dameron.
Och med det lämnar vi rummet.
Dameron verkar klart uppskatta kungen mer än den yngre brodern.

Ännu en gång följer vi korridoren. Vi följer en bred trappa upp en våning och fortsätter framåt.
Hela tiden möter vi slottspersonal, Dameron hälsar artigt på de och vissa tittar nyfiket mot mig, andra ignorerar oss helt med blicken fäst i marken.

Tillslut når vi en dörr där Dameron stannar till. Han öppnar upp och tar ett kliv in. Jag kikar över hans axel och följer med.
"Här kommer du att få bo framöver"
Rummet är enormt mycket större än något jag någonsin sovit i förrut. En bred säng står i mitten av rummet, där finns garderober, skrivbord, fotöljer och ett stort fönster där man kan se ut över hela slottsträdgården.
"Under resten av dagen kan du ta det lugnt, gör dig som hemma. Vid sju är det middag och dina lektioner sätter inte igång förens imorgon."