The colour of her eyes

Kap 12.

"Snälla gå bara" ber jag Dameron och trycker mig bak mot stammen för att få avståndet mellan oss så stort som möjligt.
"Visst" svarar han mig kort och håller min blick, först då kommer jag att tänka på mina allt för blottade ögon. Med en panikfylld klump snabbt växande i magen öppnar jag munnen för att säga något, jag vet inte vad men något.
Men inga ord lämnar mina läppar, jag sitter stilla, tyst och snart faller grangrenen igen och han försvinner bort.

Jag svär inombords och nästan slänger mig ut för att skyndar upp på fötter igen, men han är borta...

"Helvete!" Skriker jag rätt ut i luften medan jag smäller min hand mot en tallstam utan att tänka på konsekvenserna och smärtan skjuter upp i min näve.
Ännu en gång svär jag för mig själv och känner gråten stiga i halsen och allt jag vill är att släppa ut min sorg och sjunka igenom jorden.

*Dameron*

jag hör hennes skrik bakom mig men fortsätter tyst framåt genom skogen. Det var som jag hade trott och äntligen kan jag börja planera hemfärden igen. Men jag måste vara snabb, jag vet att många är ute efter henne och jag måste utföra min uppgift utan att dra till mig någon uppmärksamhet.

Jag tar mig enkelt fram mellan de täta träden, jag vet vart jag ska och jag tänker inte slösa en enda sekund till. Nyfikenheten bubblar inom mig då jag bara vill veta mer, flickan intresserar mig mer än vad jag hade räknat med och äntligen får jag lämna denna simpla människoby.

Dock så var det här uppdraget kanske inte så dumt som jag först hade trott, och vem vet, färden hem kanske blir trevlig trots allt.

*Safir*

Jag sitter lutad mot stammen och tittar med tårar i ögonen upp mot himlen, alla mina tanker snurrar runt i huvudet och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Ska jag ge mig av? Trots det liv jag har lyckats bygga upp här. Eller ska jag försöka göra mig av med honom på något sätt, nej det skulle jag nog aldrig klara av.
Jag skulle kunna ignorera det hela och hoppas att han är en vänlig människa som inte skvallrar, men det vore nästan allt för riskabelt.

Efter att ha suttit och funderat i ett litet tag reser jag mig upp och borstar av de blad som har fastnat på mina kläder.
Jag drar handduken ifrån marken och viker den slarvigt innan jag drar mig ut mot stigen.

Riverna på mina armar och ben svider och speciellt det stora rivet över min kind, min kind som jag skyddande har lagt en hand över så att inga fler grenar ska nå dit.

Solen skiner högt på himlen och det är en vacker dag men trots det fina vädret så faller regnet ner inom mig och täcker solens vy.

Tanklös vandrar jag och med blicken vänd ner i marken.
Helst av allt skulle jag bara vela glömma den senaste timmen.

Långsamt går jag hemåt och allt jag kan tänka är Varför? varför var jag tvungen att födas med denna gåva. Jag är ingen speciell person, jag bodde på barnhem precis som en massa andra barn, tills den där dagen kom...

Plötsligt märker jag hur marken hårdnar under mina fötter och jag skakar kvickt mina tankar friaför att vänder upp blicken, är jag redan framme?

*senare*

Jag sitter på min madrass och ser mig omkring där kläder, små saker och en del läkande örter ligger utslängda runt omkring mig.
Jag har bestämt mig för att ge mig av och efter att under en lång stund ha försökt övertyga mig själv om att en förändring faktiskt vore bra så har jag äntligen börjat att tro på mina egna ord.

Vem vet, en liten upptäcktsfärd skulle kanske vara spännande och nyttig för mig? Och om jag har väldans med tur så skulle jag kanske till  och med kunna skaffa mig ett yrke och ett hem i nästa stad, för på det här stället vet jag redan att det aldrig kommer hända.
Här anser man att det är männen som skall arbeta medan kvinnorna stannar hemma och ser efter barnen och hemmet, men självklart har de inte ägnat en tanke åt alla kvinnor utan familj och män.
Det måste ju finnas bättre ställen än här, eller?

Jag drar ner fötterna på marken och skyndar fram till min garderob. Den är nästan helt tom nu men allra längs ner ligger min slitna, precis lagom stora väska, perfekt för vad som kommer att hända näst.
Jag drar ut den ur det trånga utrymmet och försöker skaka veck all dam och smuts som har lagt sig över tyget som en hinna efter dessa år.
Jag råkar andas in ett dammoln, hostar och grimaserar åt hur länge det måste ha legat där.

Tillslut drar jag mig fram till min säng och slänger ner väskan.
Jag packar ner mina kläder och trycker mödosamt ner min stora filt och den sönderslitna handduken, den kan vara bra att ha.
Jag slänger sedan ner min borste, några få läderband och mina få små påsar med örter och salt, men då jag sträcker mig efter den lilla tvålen som brukar ligga på lådan bredvid min madrass så möter min hand endast trä.
Jag vänder upp blicken och ser mot lådan, men den är helt tom.
Skit också, suckar jag och minns att den måste ligga kvar i den lilla gläntan i skogen tillsammans med mina båda stövlar.

Jag måste dit och hämta sakerna.

Jag drar till mig de smutsiga kläderna ur väskan då jag kommer att tänka på att jag kan tvätta av dem då jag ändå ska till gläntan och sätter sedan fart.

Jag tar mig snabbt ut och runt husknuten för att följa stigen med stora kliv.
Jag tackar Gud för att solen skiner och för att det är varmt utomhus då jag blir tvungen att gå ut både utan skor eller varma kläder.

Den upptrampad stigen leder mig till rätt ställe att svänga av och snart når jag gläntan där jag äntligen kan slappna av efter ramsan av svordomar jag dragit för mig själv efter att oundvikligt ha stampa på en massa uppstickande grenar och kottar.

Jag ser upp mot solen som skiner lågt på himlen då natten börjar komma krypande och skyndar ut mot vattnet då jag helst vill komma hem innan mörkret lagt sig.

Jag drar upp mina byxor så högt som jag bara kan och börjar att vada utåt.

Då jag når stenen letar jag reda på den knappt synliga tvålen och drar mig sedan in mot stranden igen där jag snabbt springer upp och får med mig kläderna ut i vattnet igen.

Jag tvättar kvickt igenom de smutsiga kläderna och brukar den sista delen av tvålen, den hade trots allt bara tagit onödig plats i väskan.

Jag ser upp mot solen igen. Endast en liten del syns över horisonten och jag förvånas över hur snabbt tiden har flutit förbi.

Jag vrider kvickt ur det mesta av vattnet ur de genomblöta kläderna och skyndar upp på stranden igen för att slänga på mig skorna.
Snabbt drar jag mig ut i skogen och skyndar fram emellan de täta träden.
I den tätvuxna skogen är det nästan kolsvart och för en normal människa skulle det antagligen ha varit svårt att se längre än några meter framför sig.

Plötsligt hör jag en gren knäckas bakom mig och jag snurrar kvickt runt.
Pulsen höjs men jag ser ingenting bakom mig och andas lättat ut.
Jag vänder mig fram igen men mitt i ett steg träffar någonting mig hårt i bakhuvudet och jag hinner precis urskilja en suddig gestalt innan jag sjunker mot marken och allt blir svart.

***********************************

Jag skulle bara lite snabbt vela tacka alla er som tar er tiden att läsa denna berättelse, det gör mig verkligen jätteglad (:
Och jag skulle speciellt vela tacka er alla som röstar på mina kap och skriver uppmuntrande och hjälpande kommentarer, det gör mig verkligen extra glad! :D
//Elisa