The colour of her eyes

Kap 53.

Jag får tid på mig att vila.
Dameron förklarar att de ger mig ett antal dygn att återhämta mig vilket jag till en början uppskattar men snart kommer ett ångra.
På nolltid känner jag mig som pånyttfödd igen men trotts det insisterar doktorer och andra besserwissrar att jag borde stanna i sängen. En säng som känns allt mer obekväm efter var dag.
Idag är en sådan dag. Jag vrider och vänder mig på madrassen, täckerna är slängda åt sidan och den inbjudande solen som lyser upp får mig defenitivt inte att må bättre.
Plötsligt knackar det på dörren och innan jag hunnit vända blicken så gnisslar den smidigt upp.
In glider Quill och med ens rättar jag på min ställning i sängen, sträcker på ryggen och lägger kvickt benen i kors.

Under mina få dygn till sängs har jag ingen gång stött på Quill och trotts att jag kanske borde vara besviken över att han inte besökt mig förrens nu, så dunkar mitt hjärta ett extra slag när jag ser att det är han som kommer in genom dörren.
Aldrig kommer jag glömma det där svarta håret och de där blågnisstrande ögonen.

Men snart avbryter mannen framför mina vandrande tankar.
"Jag har hört att ni repar er på nolltid."
Quill ler sitt eleganta leende men med ens kan jag se att det inte når ögonen, inte på det sättet som det annars alltid gör. Leendet får mig att grunna, att tänka till mer än vad jag egentligen borde.
Mer än vad jag orkar bry mig, mer än vad jag vill bry mig, så istället för att konfrontera beteendet så låtsas jag som om han faktiskt är glad, för min egen skull.
"Självklart, tror du något sådant hade skakat mig ur balans?" säger jag självsäkert och skakar tydligt huvudet vänster och sedan höger.
Till min lycka ser jag Quill slappna av och för någon sekund gnistrar humor i hans ögon.
Han ler snett mot mig medan han ställer sig i änden av sängen, händerna knäppta bakom ryggen.
Rak i rygg och med den där aldrig-flakande-minen som han alltid kör med så ser han minst sagt mäktig ut.
Stilig. Och precis som alltid under den senaste tiden skjuter gnistor genom kroppen, nästan så att jag ryser och får lägga armarna omkring mig.

"Jag orkar knappt med sängen längre" yttrar jag plötsligt, gör allt för att släppa ut min tankar och känslor.
"Jag vill ut och inte längre vara instängd här, kan du kanske inte prata med doktorn?" Undrar jag och viftar mina svajande ögonfransar mot honom.
Kanske så hjälper det.
Men allt Quill gör är att ännu en gång le, som om jag precis dragit ett skämt.
"Dina ögon är annorlunda" uttrycker han, fortfarande med det där leendet klistrat på läpparna, som om han inte hört min begäran.
Mitt flackande av ögonfransar upphör och istället möter jag hans blick med en sammanbiten min.
"Ignorera inte min fråga" gnäller jag och känner att en kudde hade passat perfekt i det ögonblicket, rakt mellan de där mörkblå ögonen.
Igen skrattar Quill mjukt.
"Det är bra att vila Safira, ta din tid nu när du har chansen. Om doktorn säger att du behöver vila så behöver du antagligen det också"
Och där försvann min lilla chans att ta sig härifrån.
Med en suck ser jag ifrån honom.
"Jag trodde åtminstone att du skulle förstå" muttrar jag för mig själv.
Det är trotts allt alltid Quill som vill att jag ska hitta på saker, sticka från lektionerna och bryta mot reglerna.
"Det är för ditt eget bästa". Är det enda han säger med det där sneda leendet.

Trotts att Quill inte tänker hjälpa mig så skänker han åtminstone mig sin tid.
Inte mycket, men under en liten stund håller han mig sällskap och får den alldeles för långa tiden att verka kortare.
Men snart är han borta och igen tvingas jag kämpa mot det tråkiga.

På det viset ligger jag under ytterligare två dagar och då jag äntligen får lämna är det nästan så jag flyger, i ljusets hastighet, ut därifrån utan att en enda gång se tillbaka.
Dameron är där för att hämta upp mig och på grund av, jag vet inte vad, ber han mig följa efter.
Att sträcka på benen känns härligt och med lätta fötter följer jag Dameron utan att säga emot, bara glad över att igen få vandra längs korridorerna.
Men snart blir allt mycket mer seriöst, för det visar sig tillslut att Dameron drar med mig till kungen.
Jag känner med ens igen den utsmyckade dörren men när jag oroligt frågar Dameron vad som händer ger han mig inget svar.
"Bara följ med" säger han aningen irriterat efter att jag frågat en tionde gång.
Dörren smäller upp och snart står jag vid kungens säng.
Det förvånar mig hur kungens tillstånd har försämrats. På bara det yttre syns sjukdomen så mycket mer och på en gång lägger sig de få lektionerna jag struntat i som en klump i magen.
"Ers höghet" måste Dameron säga för att väcka liv i kungen som ligger med slutna ögon. Kungen blinkar sig till verkligheten och då han möter mig glädjer det åtminstone att värmen fortfarande finner sig i de där vänliga ögonen.
"Safira" säger han och ler krampaktigt.
"Det glädjer mig att ni blivit botad" börjar han. Kungen hostar och det stinger i bröstet men snart fortsätter han.
"Jag hoppas att ni har det bra hos oss, jag vill verkligen inte tvinga på er någonting trotts våra ursprungliga metoder och har mest kallat hit er för att tacka. Jag tackar för att ni kämpat för mig och jag hoppas såklart att ni fortsätter."
Säger kungen och blicken i hans ögon får orden att låta så rena, så öppet klara, så att bara vänlighet strömmar igenom. Jag förstår varför kungen är så pass omtyckt och även om allt varit manipulation hade jag knappt brytt mig. En sådan bekvämlighet och värme utstrålar mannen framför.
"Tack" säger kungen tillslut. Han söker min hand och jag låter honom greppa den med sina svaga, nu beniga fingrar.
Med min hjälp för han min hand till sin mun och kysser den, lätt som en fjäder.
"Jag lovar att det inte smittas" säger han och ler svagt mot mig.
Allt jag kan göra är att le tillbaka, tyst, som förstummad och med lidande i blicken.
När vi vandrar därifrån är jag tyst. Jag nästan förstår att de måste ha låtit mig träffa kungen så att jag ska känna medlidande och för en gångs skull fungerar deras metoder.
Jag förstår inte hur jag tidigare tagit allt så vårdslöst, en människas liv vilar i mina händer och ångesten jag kände innan känns som fördubblad efter mötet.
Därefter lovar jag mig själv att arbeta otroligt hårt. Ingen, inte Quill och ingen annan får stoppa mig. Om jag inte gjort mitt bästa och någonting händer, då vet jag inte vad jag tar mig till.
En sådan börda är mer än vad jag någonsin trodde skulle vila över mina fängslade axlar.
Därefter träffar jag inte kungen något mer. Varje dag fortsätter min vardag som alla dagar innan.
Alexa är där för att väcka mig varje morgon och lektionerna går framåt snabbare än någonsin tidigare.
Det är inte enkelt men med Haruts hjälp lyckas jag snart samla min magi inom mig.
Som en nyfunnen skatt gnistrar den och när jag sprider det magiska i kroppen så sprids ljuset ända ut i fingertopparna som små, små behagliga stötar.
Men jag har fortfarande långt kvar säger Harut alltid.
En dag när Alexa kommer till mig har hon med sig en lista. Som vanligt börjar dagen tidigt men medan hon flätar mitt hår ger hon mig lappen.
"De inbjudna är bestämda" säger hon, syftande mot den kommande festen, bara någon ynka vecka bort.
"Du vill antagligen ta dig en titt"
Nästan på en gång förstår jag vad Alexa pratar om. För medan tiden gått har jag inte lyckats undanhålla mina tankar från henne. Medan jag konstant fått höra nyheter kring Aidans nybildade rike lyckades jag inte undgå att ställa frågor och tillslut listade Alexa ut vår relation.
Att den kanske inte alls är så hemsk som man skulle kunna tro.
Och med det letar jag frenetiskt bland namnen. När jag finner Aidans namn på papperet skuttar mitt hjärta till.
Om och om läser jag hans namn tills att det slutligen fastnar i mitt huvud, vi kommer att ses igen och det tidigare än vad jag hade vänta mig.
Det är nästan konstigt hur exalterad det på något sätt får mig att känna, önsketänkande letar jag efter Sehras namn men inser snabbt att hon inte finns med.  
Även Loréno står självklart på listan, Daméron kommer så klart även samt Quill men det ses som en självklarhet.
Det ända andra namnet på listan som jag känner igen är Tariks, och det hade jag kunnat klara mig utan.
Om jag fått välja ut några person att aldrig igen behöva stöta på så hade han absolut hamnat högt på den listan.

Tillslut viker jag lappen och sträcker den till Alexa igen. I spegeln ler jag och med ögonen vid mig skakar Alexa på huvudet.

"Du och dina män" Säger hon.

"Så länge du inte föser mig i trubbel bara".