The colour of her eyes

Kap 30.

Mannen framför mig greppar tag i min arm och precis som jag tar en ansats till att skrika så läggs en hårdhänt hand över min mun vilket kväver det.

"Var en duktig flicka och gör inte det här svårare en vad det behöver vara" säger mannen vilket bara skrämmer upp mig ännu mer då han börjar att dra mig med sig igenom gränden.

Jag sprattlar för glatta livet för att komma loss men han snurrar bara runt mig och trycker mig närmre sig så att jag inte ska kunna röra mig lika mycket.

Han rättare sagt bär mig med sig åt det håll som Loréno och Dameron sprang och nu rinner tårarna nerför kinderna på mig.

Varför stannade jag inte hos de! Kommer jag någonsin att få vara fri igen!?

Mannens hand trycks fortfarande mot min hand och det ända jag vill just nu är att Dameron eller Loréno plötsligt ska komma springande till min räddning. Det kvittar vilket straff jag får av de, de verkade i alla fall inte vilja mig något allt för illa.

Jag släpas med ryggen tätt intill hans bröst och drar med all den kraft jag har i handen han har framför min mun med mina ännu fria händer men till ingen nytta.

Vi kommer bara längre och längre in i gränden och ju längre vi kommer ju mindre sjunker mitt hopp. Vad finns det ens som jag kan göra?

Jag slutar att dra i hans hand och försöker istället att smälla till honom i ansiktet. Jag lägger mina händer över hans ögon så att han inte ska kunna se och sparkar bakåt med benen men lyckas inte få till lagom mycket kraft för att orsaka någon större skada.

Plötsligt greppar mannen svinhårt tag i min midja så att jag gnyr till av smärta. Det gör fruktansvärt ont och jag vrider och slänger mig för att komma loss.

"Lägg av, jag kan göra det här så mycket värre om du så vill lilla katt" säger han med en hård röst och plötsligt sjunker mina händer igen i både chock och för att få honom att sluta.

Precis hur kan han veta om att jag är en katt! Hur långt kan det här ha spridits? Vart ska han med mig till!?

Mina frågor lämnas obesvarad medan han fortsätter att släpa mig efter sig vidare längs gången, hur kan det vara så folktomt här.

Plötsligt snurrar han runt och slänger upp den ända dörr som jag har sett igenom gången än så länge.

Han drar med sig mig in och knuffar mig plötsligt ifrån sig så att jag flyger fram och ramlar ihop i mitten av rummet med en duns.

Mannen slänger igen dörren efter oss och drar plötsligt upp en nyckel.

Jag sätter mig kvickt upp och spanar mig upphetsat omkring efter en utgång, men ingenting, inte en enda dörr förutom den vi kom igenom och inte ett enda fönster.

Jag reser mig kvickt upp och ställer mig beredd på att kämpa emot med alla sinnen på helspänn.

Plötsligt vänder sig mannen om och stirrar rätt in i mina ögon. Han står helt still utan att ta ett enda steg närmre med armarna liggande i kors över sitt bröst.

Jag drar försiktigt in min hand under kappan och letar kvickt efter vad jag söker. Bingo.

Jag rycker ut den lilla kniven som jag förvarat i min kappa under de senaste timmarna och ställer mig nu i stridsposition med den riktad mot mannen.

"Låt mig gå" säger jag bestämt med en röst som låter så mycket säkrare än vad jag egentligen är. Jag har nästan aldrig skadat en levande varelse i hela mitt liv och även om jag skulle få chansen nu så är det inte säkert att jag skulle klara av att samla mod till att verkligen använda kniven, jag har aldrig varit mycket för blod.