The colour of her eyes

Kap 3.

Nu om bara några steg är han framme och i ren panik ger jag ifrån mig ett skevt jamande. Mannen stannar till och vänder sig om för att kvickt leta reda på mig med blicken.
Gud vad ska jag göra?! tänker jag frustrerat men står på stadiga fötter, eller ja, tassar för att vara exakt då han kommer mot mig.
Mannen böjer sig ner på huk och sträcker försiktigt ut handen mot mig.
"Ksss, ksss" säger han lugnt, stillsamt och ler ett litet leende med blicken fäst vid mig.
"Kom då kissen" säger han fortfarande lugn i rösten. Jag tvekar men går långsamt fram mot honom. Svansen vajar bakom mig och trots mitt pumpande hjärta försöker jag att behålla lugnet, om så endast på utsidan.

Det har förr hänt att personer greppat tag i mig och försökt att få mig med sig, och en gång lyckades till och med en man att sätta mig i bur. Jag funderar över att vända om och springa min väg men så tänker jag igen på manteln i mannens famn.
Så försiktigt går jag fram den sista lilla biten och stryker mig mot honom och i gengäld drar han sin hand  över den svarta långa pälsen, mjukt, som en kittlande bris.
Hela jag ryser trots allt, aldrig har jag tyckt om just den delen av att vara katt, att människor konstant vill röra vid en, men för att få det man vill ha måste man bjuda på sig själv.
Jag går kring ryggen på honom och tar mig snabbt fram till manteln. Försiktigt böjer jag mig ner och biter tag i det sträva tyget som smakar av smuts i min mun. Sedan höjer jag huvudet, med manteln i munnen och ser upp mot honom.
Jag drar lite i tyget som för att visa honom att jag vill ha den, för det är precis vad jag vill. Han tittar undrande ner mot mig.
"Vill du ha manteln?" Frågar han och jag rycker till  i den igen och hoppas, verkligen hoppas att han ska lämna den hos mig och sedan gå sin väg.
En kanske orealistisk tanke men värd ett försök.
Ännu en gång stryker han mig med sina oljiga fingrar över ryggen.
Hans hand får mina hår att resa sig och jag håller emot med alla mina krafter för att inte slänga mig ifrån honom.
"Ledsen katten, men den här borde jag ge min far som betalning för en fisk som nyss försvann." Säger han sedan och stryker mig igen.
Vid hans ord vänder jag mig förskräckt mot honom och gör det första jag kommer att tänka på.
Med klorna utsträckta slänger jag mig vildsint upp i luften.
Med full kraft flyger jag rätt in i hans ansikte så att han helt tappar balansen och hjälplöst faller bakåt.
Mannen slår med en duns i marken, händer utsträckta i luften, oförmögna att dämpa fallet medan ett förvånat hojt lämnar hans läppar.
Jag hoppar snabbt av honom och hör mannen jämra sig bakom mig då jag hårt biter tag i manteln och börjar att släpa den efter mig så fort som jag bara kan.

Men manteln är stor och allt för tung för att jag ska kunna springa och snart hör jag hur mannen reser sig upp bakom mig, om jag bara vore lite större.
Mannens steg närmar sig och jag tvingas snurra runt så att jag står mitt emot honom, manteln snurrad kring mina tassar.

Med ansiktet fullt av chock ser han mot mig medan han rättar till tröjan och tar ett stort kliv fram.
Jag släpper kvickt taget om manteln och fräser ilskt åt honom i ren instinkt för att han ska hålla sig borta och jag verkligen hoppas att han väljer att gå sin väg.
Mannen rycker knappt synligt till och ser till min förvåning uppgivet ner mot mig där jag med mitt hela yttre försöker att se så skräckinjagande ut som möjligt, rest ragg och tänderna blottade.
"Äsch, behåll du den då kattskrälle" Säger han, inte alls lika stadigt som han antagligen hade velat, viftar med handen, vänder sig om och går.