The colour of her eyes

Kap 43.

Efter att Alexa motvilligt berättat vilken sal jag ska till börjar vi vandrar, arm i arm.
Då jag slänger en snabb blick bakåt står Alexa, fifflande med händerna framför sig, oroligt tittande efter oss.

Då hon möter min blick ler hon kvickt, känslolöst och vänder på klacken.

Jag vänder blicken fram igen och glimmar försiktigt upp mot Quill.
Det korta håret är rufsit men försämrar trots det inte prinsens utseende.
Är en naturligt vacker krävs inget annat, tänker jag och suckar svagt så som Alexa tidigare gjort.

Han vänder sin blick mot mig och jag tittar kvickt bort.
"Trivs ni här än så länge, miss?" Frågar prinsen mig och i ögonvrån kan jag se hur hans mungipor knappt synligt ligger uppåt.
Jag tittar upp i hans ögon men vänder kvickt fram igen, jag vet att med de ögonen i mina kommer jag inte lyckas få fram ett vettigt ord.
"Ni behandlar mig mycket väl" svarar jag. Prinsen skrattar svagt till.
"Ifall det motsatta skulle ske får ni komma till mig" börjar prinsen och jag tittar snabbt ner i marken för att dölja mina rosande kinder.
"Men trots det måste det inte betyda att ni trivs. Längtar ni hem?"
Jag tittar upp mot honom. Det måste vara den första gången på länge som någon frågat mig just den frågan.
"Ibland. Men jag trivs ofta mycket bättre här, med Dameron och Loréno" svarar jag ärligt.
Prinsens grepp hårdnar smått, knappt märkbart kring min arm.
Jag tittar upp.
"Så bra" säger han enkelt, han slänger mig ett kort, stelt leende men vänder sedan blicken fram igen.

Vi fortsätter framåt i tystnad. Jag har aldrig känt mig bekväm runt främlingar, speciellt inte män och i stunder som dessa funderar jag konstant kring saker jag aldrig annars bryr mig om. Går jag konstigt? Vart borde jag vända min blick? Hur andas man nu igen?
Allt blir så onaturligt.

Prinsen verkar däremot inte bry sig om tystnaden. Hans arm kring mig ligger stadig och med säkra steg går han framåt.
Jag kikar upp och möter hans ansikte i profil.
Slugheten som gömmer sig i hans blick påminner mig om en räv. Mystiken ligger som en mantel över honom och det känns som om han när som helst skulle kunna hoppa fram där underifrån för att grabba tag i vad det än är han önskar. Med andra ord makt. Makten att få det han vill ha.

Vid mina tankar reser sig håret i nacken och jag tittar kvickt fram igen. Mer obekväm än sekunderna tidigare.
Det blir på en gång ännu svårare att gå och plötsligt, utan förvarning snubblar jag till.
Ett kvävt läte lämnar mina läppar men Quill är kvickt där och räddar mig från att slå i marken. Han drar upp mig och plötsligt hamnar vi ansikte mot ansikte.
Mitt hamrande hjärta får mig att dra efter andan och jag för kvickt väck mina händer som jag först nu märker håller hårt tag i bröstet på prinsens tröja.
"Ta det lugnt, miss" säger prinsen medan han svagt skrattar, glimten i ögat. I förlägenhet vänder jag ner blicken.
Jag tar ett steg tillbaka och borstar med händerna längs mina kläders tyg trots att där inte finns något smuts att få veck.
"Jag vet inte vad som hände, mina ben bara vek sig, jag ber om ursäkt" babblar jag kvickt utan att möta prinsens blick. Han skrattar igen och stoppar en av mina trevande händer medan han tar ett steg mot mig.
"Ingenting att ursäkta sig för, jag tenderar att ha den effekten på kvinnor" jag vänder blicken mot honom. Ett svagt flin pryder prinsens läppar och utan att tänka smäller jag till honom över armen.
"Jag kan försäkra er om att det defenitivt inte var anledningen" fnäser jag och höjer hakan högt, i en sekund glömmer jag att det är en prins jag talar till men då minnet igen återkommer känner jag värmen klättra mot mina kinder och mitt hjärta nästan stannar av förskräckelse.

Till en början pryder schock prinsens ansikte men kvickt försvinner minen och ersätts av ett tillfredsställt leende.
"Ni kan intala er vad helst ni önskar, miss" säger han lugnt med sin sluga min och lägger igen min arm i sin.