The colour of her eyes

Kap 47.

Även nästa dag ser jag medvetet till att bli sen till frukost.
Drottningen sitter med prinsen ensam kvar och slänger mig en ogillande blick innan hon går.
Som om hon medvetet väntar på mig.
Quill stannar och ännu en morgon delar jag frukost med honom.
Jag tycker om att prata med honom, det gör jag.
Men hela tiden skjuter stötar genom kroppen när jag ser på honom, stötar som gör det svårt att tänka klart och jag hoppas att han inte kan se dem flyga gnistrande längs min hy.

Denna dag har prinsen dock bråttom iväg och snart lämnar han mig ensam i trädgården.
Med en suck ser jag mig omkring. Solen skiner högt ännu en dag och fåglarna sjunger vackert i kör men trots det fylls jag inte av samma ro och lycka.
Dagen innan skämde prinsen bort mig och nu nöjer jag mig inte med något sämre.

De följande timmarna går ut på att jag ensam stampar omkring i slottets korridorer.
Alla är upptagna och i fullt sjå med sina sysslor och lägger inte ens märke till mig, så hela tiden stampar jag vidare.
I slutet av dagen värker mina fötter och mina tankar är blanka, när man för länge sedan rotat igenom varje fundering och tanke man har i huvudet, vad gör man då?
Då jag når min egen dörr igen är jag mer uttråkad än någonsin tidigare.
Hela min kropp hänger och jag vill inget hellre än att somna, i mina drömmar händer kanske något spännande åtminstone.
Men trots att klockan är mycket så skiner solen utanför mitt fönster och ljuset håller mig alltid från sömn.
I Larséna är det nämligen högsommar.
Enkelt har Hensch försökt förklara för mig att årstiderna inte följer samma schema i mitt förra hem.
Att det, när sommarn kommer krypande här börjar närma sig vinter i min gamla stad.
Någonting jag inte förstår och som jag bara får acceptera.
Därför är det som att uppleva sommaren om igen eller som om den plötsligt sträcker sig dubbelt så långt.
Jag stampar in i rummet och på en gång fäster min blick sig vid något nytt.
På mitt nattduksbord ligger ett kuvert, ett kuvert som inte låg där imorse.
Nyfikenheten bubblar upp och plötsligt fylls huvudet av tankar igen.
Vad är det här? Hur har det hamnat här? Och vem är det ifrån?
Jag skyndar fram.
Det fjäderlätta kuvertet är blankt, inga bokstäver och inga symboler men då jag öppnar upp ligger det någonting däri.
En lapp.
En kursiv handstil blottar sig och på lappen står ett kort meddelande.
Var redo innan gryning imorgon.
Möt mig i slottsträdgården och var försiktig så att ingen ser dig lämna.
Under texten är en liten blomma fastklistrad. Pressad men trots det lysande av lila.
Jag känner på en gång igen blomman och det kittlar över mitt hjärta.
Inget namn är skrivet men blomman är lagom för att jag ska förstå vem kuvertet är ifrån.
Spänt går jag till sängs den kvällen, mina tankar snurrar förväntansfulla och håller mig länge ifrån sömn men tillslut stänger äntligen min kropp av och jag får vila.
Jag sover dock inte länge då jag nästa morgon vaknar tidigt, allt för spänd för att kunna somna om igen.
Månen lyser fortfarande klart men trots det stiger jag upp.
Jag är förväntansfull över vad som kommer hända men kan trots det inte hejda nervositeten som forsar genom min kropp.
För att lugna mig tar jag ett varmt bad och tvättar noga mitt hår.
Med all den tid jag har att fördriva kan jag lika gärna göra mig fin.
När jag känner mig färdig reser jag mig ur badet och snart står jag framför garderoben.
Bör jag ha på mig byxor och tröja?
Länge funderar jag men tillslut väljer jag en klänning, en klänning i samma silkesmaterial som de tidigare.
Klänningen är svart och faller mjukt ner till marken, den är inget speciellt men får mig att känna mig fin.
Jag vet inte varför men inuti känns det viktigt för mig att vara vacker inför prinsen, som om jag kräver hans samtycke.
Jag vet inte om jag någonsin känt på det viset förut och ifall jag egentligen kanske bör streta emot? Att strunta i prinsen och följa mina åsikter? Men allt mina tankar skriker åt mig är att utseendet är viktigt så istället bestämmer jag mig för att det även är för min skull som jag gör mig fin.