The colour of her eyes

Kap 18.

Mannen ser tillbaka in i mina ögon.
"Det var länge sedan jag såg en katt" säger den unge.

Vänta nu, har han sätt andra som jag?

Plötsligt reser sig mannen upp ifrån den välta stocken som han sitter på och precis som jag hade trott så brinner det en brasa i mitten av de tre välta stockarna som ligger runt omkring i en triangel.
"Kom här, min vän" säger han plötsligt och viftar lite med handen för att få mig att komma.

Mannens skönhet är enorm med det askblonda lite längre håret som perfekt ligger tillrätta bakom öronen samt med den perfekta hyn. Och ögonen. Mannens ögon är lika gröna som bladen på våren och de är som fyllda av en sådan visdom och vänlighet... Men nej utseendet ska inte få mig att se förbi att han kan försöka lura mig till någonting precis här och nu!

Jag tvekar på att gå fram till honom, vad gör han ens här, Dameron har inte sagt ett ord om denna man och jag undrar verkligen vem han är. Hans kläder liknar Damerons, men till skillnad från Damerons nästan helt svarta färger så är den här mannens lika gröna som hans ögon och hela hans figur påminner om skogen om vårarna.

"Han är inte farlig" viskar plötsligt någon i mitt öra och i chock rycker jag till och vänder mig kvickt om mot Dameron där han står med ett litet leende och helt utan tröja. Jag känner hur rodnaden stiger i mitt ansikte och jag vänder mig bortåt men där står den andra mannen vilket inte är bättre det så det slutar bara med att jag stirrar ner i marken och båda två måste ha sett min rodnad.

"Du kan inte ha haft mycket erfarenhet av män under din uppväxt" fnyser Dameron och vänder med sin ena hand upp mitt ansikte så att jag ser in i hans flinande blick.

"Men du med kvinnor" svarar jag honom med ett falskt leende och rycker väck hans arm från mig.

Jag vänder blicken mot den grönögde igen och det leendet som breder ut sig över hans ansikte visar tydligt att han verkar uppskatta showen.

Dameron går förbi mig och bortåt där han slår sig ner på en utav stockarna kring elden.

"Det här är Loréno min vän, du har inget att frukta från honom, Safir" säger Dameron för att presentera sin så kallade vän.

"Kom här nu" säger Loréno ännu en gång och håller ut sin arm mot mig.

Tvekande går jag fram till honom, jag har en känsla av att de ändå hade tvingat mig annars så det är lika bra att göra som de vill för nu, och vad kan denna mannen egentligen göra mot mig. Då jag är framme vid honom så ler han smått mot mig utan att släppa min blick med sin.

Han räcker sin hand mot mig att ta, jag tvekar ett ögonblick men väljer sedan att göra som han vill och lägger min lilla hand i hans, sedan lägger han även sin andra hand täckande över min och sluter sina ögon.

Han börjar uttala en ramsa om och om igen på ett språk som jag inte förstår och först nu börjar oroligheten att växa inom mig och jag rycker svagt i min hand för att få väck den men hans grepp bara hårdnar och håller mig kvar i ett stengrepp. Jag vänder min blick i panik mot Dameron som sitter och intensivt tittar på oss som om han är nyfiken på vad som kommer att hända och verkar inte lägga märke åt min blick riktad mot honom.

Plötsligt känner jag någonting i mitt huvud, som om någon försöker att ta sig in och ont gör det. Det är som en utav de värsta huvudvärken.
"Sluta! Snälla sluta!" Skriker jag rätt ut och drar för fulla livet för att få väck min hand ifrån hans.
"Du måste släppa in honom Safir" Hör jag hur Dameron säger med en hård röst.
"Om du bara låter honom passera så kommer smärtan att försvinna" lägger han till, men hur skulle jag kunna, tänk om han kommer att kunna se varenda en utav mina hemligheter!