The colour of her eyes

Kap 5.

Safir springer och springer. Hon är klädd i en vit lång klänning som smått snuddar vid marken och hennes kolsvarta långa hår flyger som en ridå efter henne medan hon barfota rusar fram på den lilla stigen. Hon springer så fort hon bara kan och känner skräcken i magen trots att hon inte vet vad eller kanske vem det är hon flyr ifrån. Men hon vet att hon måste fortsätta.
Plötsligt tonar en stor mur upp framför henne och hon blir tvungen att stanna.

Paniken växer i magen och hon letar upphetsat efter någon utstickande sten eller spricka i muren så att hon kan börja klättra uppåt, men stenmuren är kal, onaturlig.
Safir blir besviket tvungen att ge upp med klumpen fortfarande växande i magen. Hon vänder sig om och ser sig omkring. Det är helt tyst, hon kan inte höra ett ljud. Men istället för att lugna henne så skrämmer det henne bara ännu mer.
Hon spanar sig omkring med sin precisa blick, letar efter tecken på liv. Någon fågel eller liten spindel, men finner ingenting.
Hon sluter ögonen och drar sig ner längs väggen så att hon hamnar i sittande ställning lutad mot den. Hon öppnar sina ögon igen och framför henne står det en stor svart best. Besten börjar att gå mot henne. "Hjälp! Hjälp!" Försöker hon skräckslaget att skrika men inte ett ljud lämnar hennes läppar.
Hon för upp handen till halsen, medan besten bara kommer närmre och närmre.
Besten styr skogen, hon känner det inom sig och hon vet inte varför men det känns som om hon känner eller någon gång har känt den stora besten, som om de på något vis är bekanta. Och inom sig känner hon besvikelse, och hat mot sig själv för vad hon gjort, men vad är det hon har gjort?
Plötsligt står det en varg på vadera sida om henne. Hon vet inte varifrån de kom men de båda fyller henne med en gnutta hopp samt säkerhet.
Hon kikar mot de båda, den gråe samt den mörke, nästan lika svart som vargen framför henne.
Plötsligt morrar besten framför till och hon vänder sig hastigt mot dess håll. Besten vill inte att hon ska se på någon annan och plötsligt under loppet av några få millisekunder slänger sig besten mot henne, beredd att svälja henne hel.

Jag flyger upp ur sängen och andas häftigt ut och in medan svetten rinner längs med min panna och nacke. En mardröm, det var bara en mardröm tänker jag och skrattar smått för mig själv emellan de tunga flämtningarna.

Jag tittar mot elden som nu svagt brinner i eldstaden, men bryr mig inte om att gå och tända den igen.
Jag samlar mig kvickt och andas långsamt ut och in tills min puls sjunkit så lågt som möjligt.

Sedan drar jag händerna igenom mitt vågiga svarta hår som sträcker sig ända ner till midjan efter att inte ha blivit klippt på ett bra tag, och känner av tovorna som har bildats efter natten.

Jag sträcker mig mot det lilla sängsbordet och greppar tag i borsten som ligger där på. Jag börjar att dra den igenom mitt långa hår, och får då och då stanna till för att reda ut de små tovorna.

När jag är färdig så lägger jag ifrån mig borsten på bordet igen och gör en lång fläta av mitt svarta hår som jag sedan fäster med ett läderband.

Sedan slänger jag benen över sängkanten och sträcker trött på mig innan jag hängigt reser mig upp och traskar fram till garderoben. Jag drar upp den gamla garderobsdörren och sträcker mig in för att dra ut den mörkt lila manteln.

När jag har fått ut den slänger jag av mig den vita tröjan och drar först på mig en mörkt brun lädertröja med endast ett brett band som ligger över den högra axeln.
Jag har sytt ihop den själv utav en massa små läderbitar som jag lyckats leta reda på och är i ärlighetens namn stolt över resultatet.

Jag slänger även på mig ett par byxor som slutar strax nedanför knäna och till sist slänger jag på mig manteln.
När jag är färdig slänger jag igen garderobsdörren med en smäll och vänder mig därifrån.

Min mage kurrar till och jag lägger först nu märke till hungern som bränner inuti och kommer att tänka på att jag inte har ätit någonting sedan morgonen dagen före. Jag går nu lite piggare fram till trälådan och drar gnisslande upp locket.

Jag bryter sedan loss en liten bit av det halva brödet och stänger sedan igen den stora lådan igen. Jag tar en tugga av brödet och njuter av smaken trots att det har blivit torrt och i stort sätt faller sönder i munnen.

Jag tar med mig brödbiten då jag går fram till dörren där jag slänger på mig de svarta och slitna stövlarna.

Till sist viker jag upp luvan.

När jag till slut har ätit upp den sönderfallande brödbite slickar jag mina fingrar.

Utan fönster i mitt rum vet jag egentligen inte ifall dagen ännu har anlänt men med slutna tummar drar jag trots allt upp dörren.

I värsta fall får jag väl vända om.

Jag smyger ut i korridoren och fortsätter tyst fram mellan dörrarna. Jag vill inte dra till mig någon uppmärksamhet och lyssnar  spänt efter ljud. Jag har satt som  regel att aldrig samtala med grannarna, det känns alldeles för riskabelt och fortsätter därför tassande fram.
Men desto mer jag tänker på att det är söndag vilket betyder att marknaden kommer hållas i ännu en dag desto gladare blir jag och trots min "regel" så studsar jag snart fram genom korridoren.

Det kommer att bli en bra dag, intalar jag mig själv.

Precis då hör jag en dörr smälla upp bakom mig och jag skyndar snabbt runt knuten för att tyst ta mig fram igen med ett litet leende lekande på läpparna.

Jag tassar fram till ytterdörren och drar trögt upp den. Solen har precis tagit sig upp över horisonten och jag välkomnar glatt den nya vackra dagen med ett ännu större leende.
Fort traskar jag ut genom dörröppningen och drar njutbart in den härlige luften i mina lungor.