The colour of her eyes

Kap 44.

Ännu en morgon väcks jag tidigt utav Alexa.
Under natten har mitt dåliga humör sjunkit undan en aning och jag har bestämt mig för att inte ge upp än, någonting Alexa verkar otroligt lättad över.
"Så bra att ni funnit förståndet igen, miss" säger hon i häktet och snart är vi ute i korridorerna ännu en gång.

Min första lektion med mr. Hensch går utan problem. Vi fortsätter med kartorna och Hensch berättar mer om de olika raserna.
Jag får min första bok och under lektionen läser vi igenom de första sidorna.

Då vi lämnar salen står Alexa, väntande utanför.
"Jag hoppas inte ni har väntat länge, miss. Om ni någonsin kommer tidigt är det bara att komma in, vi vill väl inte att ni ska tvingas stå här ute helt ensam." Säger Hensch då han får syn på Alexa. Han ler vänligt mot henne där hon står, liten och nett.
"Ni är allt för vänlig, sir" säger Alexa och tittar snabbt ner medan hon fifflar med händerna framför sig.
Hensch ler för sig själv och iakttar henne i några sekunder innan han vänder sig mot mig för att säga farväl.
"Farväl till er också, miss" säger han, vänd mot Alexa innan han enkelt bugar sig för att sedan skynda bort längs korridoren.

Även nästa lektion går som dagen innan. Kios är precis lika vresig om inte värre. Då han frågar om jag tränat någonting på egen hand och jag ärligt svarar nej bitar han tydligt ihop käkarna och i slutet av lektionen känns det som om det näst intill brinner i handen.

Som att bli släppt fri nästan springer jag därifrån efter lektionen och kvickt skyndar jag vidare med Alexa för att slippa se glimmten av Kios igen.

Nervositet bubblar upp inom mig längs vägen men jag tvingar veck den. Jag måste kunna fokusera och hålla mig lugn om jag ska ha en chans att lyckas.

Då jag ännu en gång står framför Harut är oron och bekymret jag dagen innan mött i hans blick som borttrollad, något som stärker mitt förtroende.
"Idag försöker vi igen, hitta gnistan inom dig och tänd på." Säger Harut.
Han tar min hand och slänger mitt finger en snabb titt.
Under natten har såret slutat blöda men helt är inte skadan borta.
"Vi använder samma" säger han och släpper min hand igen.
Då svänger dörren upp bakom mig. Jag vänder mig instinktivt om och ser Quill komma strallande in i trängssalen.

Med händerna i fickorna vandrar han in. Han slänger mig ett enkelt leende, ett som man kan tolka på fler än ett sätt och slår sig ner längs en av bänkarna som sträcker sig längs väggen.
Både jag och Harut bokstavligen stirrar på Quill då han breder ut sig längs bänken men han viftar enkelt med en hand åt oss.
"Snälla fortsätt, låtsas som om jag inte är här"

Aningen förvirrat vänder jag blicken tvekande från honom, Harut tittar redan på mig med en sammanbiten min.
"Samma sak som jag sa igår gäller idag. Fokusera och föreställ dig hur såret sluts, hitta flamman inom dig" säger Harut och står sedan tyst.

Förvirringen Quill fört med sig hänger fortfarande kvar men då jag efter några sekunder uppfattat vad Harut sagt för jag upp mina händer.
Jag tittar kvickt, tvekande åt sidan och får glimten av Quill, lutad fram med blicken stadigt fäst vid mig.

Nervöst dunkar mitt hjärta, är det här något test, för att se om jag har en chans att lyckas? Vad gör han annars här?
Mina tankar snurrar förvirrade omkring inuti. Samt har jag svårt att tänka bort Quill som bevakande kan se varenda liten rörelse jag gör.
Jag sluter ögonen och försöker trots allt tänka bort omvärlden. Med ett djupt andetag ränsar jag mitt huvud tills den enda bild jag kan se framför mig är hur såret sluts och hur huden ännu en gång slätas ut som om ingenting någonsin har hänt.
Jag fokuserar och fokuserar och så plötsligt känner jag en gnista inom mig. Jag sträcker mig djupt in efter den och vågar knappt andas, som om jag då skulle skrämma iväg den lilla gnistan.
Som att sträcka sig efter en fjäril utan att få den att skrämt flyga iväg sträcker jag mig mot gnistan, mitt enda hopp.
Hjärtat dunkar inom mig och en blandning av lättnad samt rädsla pumpar genom mina vener.
Allt är mörkt, som dolt av skuggor inom mig förutom detta svaga lilla ljus. Jag närmar mig mer och mer och tillslut är det som om jag kan känna värmen ljuset utstrålar inom mig.
Ett sista steg och jag sluter mitt medvetande kring ljuset.
Men...
Någonting är inte rätt. Det känns som om en hinna, en mörk hinna ligger kring mitt lilla ljus och täcker dess kraft. Jag söker efter en väg in, hjärtat pumpande i högvarv.
En smäll hörs. Upp flyger mina ögonlock och tillbaka drar sig gnistan som en skrämd fågel, bort ur mitt synfält.
Jag ser mig förvirrat omkring och märker på en gång att Quill inte är kvar.
Frågande vänder jag min blick åt Harut. En suck lämnar hans läppar och han biter synligt ihop sina käkar.
"Vart tog Qui... jag menar prinsen vägen" rättar jag mig själv och tittar generat mellan Harut och marken.

"Han gick. Dessa prinsar och deras uppförande" snyter Harut men håller blicken lugn. Vid hans ord sjunker min figur aningen och en nedstämd känsla blandad med oro fyller mig.
Ansåg han mig inte som bra nog? Syntes inte min kraft så som han hade velat? Var det därför han försvann?
Men inte långt därefter avbryter Harut mina tankar.
"Du fann magin, inte sant?" Som om han helt skakat prinsen ur existensen och väntar ett svar.
Jag nickar och ser upp mot honom.
"Som en gnista, men då jag försökte nå den var det som om någonting låg kring och skyddade magin ifrån mig och sedan hörde jag det där lätet... och så försvann det igen."
Harut tittar fundersamt ner mot mig. Hans ena hand ligger under hakan och som om någonting täcker Haruts blick ser han mot mig.
"Då vet vi åtminstone att du har magin inom dig" säger han tillslut. Den lättnad samt lycka orden för med sig är något av det bästa jag på länge kännt.
Trots att jag levt hela mitt liv utan magin känns det nu viktigt och som en rätt att jag ska få ta del av den. Som om jag inte är hel utan magin och som om mina förfäders arv hänger på mina axlar.
Och på grund av någonting bryr jag mig.
Trots att jag aldrig någonsin har träffat mina lika och trots den ondskan de spridit. På något vis vill jag trots det ha ett band som länkar mig till dem och som är unikt för bara oss.