The colour of her eyes

Kap 21.

Jag vrider och vänder på mig i spegeln. Jag har fått på mig den bruna klänningen som låg under sängen precis som Dameron sagt att den skulle. Den hänger varsamt ner längs axlarna och ner lite tajtare kring midjan. Den snuddar smått vid marken men är ändå inte i vägen allt för mycket då jag går.

Gud vad jag ser löjlig ut! Jag hatar verkligen att ha klänning på mig! Visst den är väll lite fin men visa mig fin för mannarna där uppe hoppar jag gärna, det skulle vara omöjligt för mig att springa ifrån de i den här och verkligen att försvara mig själv, men jag antar att jag borde slippa göra någondera utav de sakerna.

Lite fin är den kanske... Nej! Den är alldeles för opraktisk.

Jag har även sett till att göra en ny fläta utav min gamla morgonfrisyr som nu hänger ner över min axel.

Plötsligt knackar det på dörren, det måste vara Dameron. Jag har tagit allt för lång tid på mig, kan nog inte fördröja det så mycket längre. Jag ska gå upp dit, hålla mig borta från mannarna så väl som det bara går och verka så trovärdig som möjligt.

Okej, du klarar det här Safir!
Jag andas in ett djupt andetag innan jag vänder mig mot dörren och traskar iväg mot den. Jag lägger försiktigt min skakiga hand på dörrhandtaget och drar sakta men säkert upp dörren.

Till min lättnad så står Dameron där utanför, jag kikar kvickt ifrån sida till sida innan jag märker att vi är de enda där och traskar ut från rummet och stänger tyst igen dörren bakom mig. Jag kan se hur Dameron studerar mig nerifrån och upp och jag vrider mig obekvämt i min position under hans blick.

"Säg ingenting jag vet att jag ser löjlig ut" säger jag snabbt åt honom innan han själv hinner ta till orda. Han ler ett smått leende åt mig.
"Själv tycker jag att du bör bära klänning oftare" kommenterar han och jag slänger honom en hård blick som för att visa att han ska hålla tyst.

Han skrattar svagt till innan han plötsligt drar upp någonting ur den svarta manteln som han har hängande över axlarna.

"Här, för säkerhets skull" jag märker själv inte hur jag gapar stort mot den lilla kniven som han håller fram, det är väll inte tänkt att jag ska behöva mörda någon för i helskotta.

"Safir. Du har väll sett knivar förr va?" Frågar han mig med en gnutta sarkasm i rösten och först nu lägger jag märke till min gapande gest och stänger kvickt igen munnen.
"Var tror du egentligen att jag är uppväxt, det är klart att jag har sett en kniv förr" fräser jag tyst åt honom och slänger små blickar om oss för att försäkra mig om att ingen tjuvlyssnar.

"Bra. Den är inte lagom stor för att du ska kunna döda någon, men den kan ge ifrån sig stor skada, göm den i din stövel eller något och använd den inte såvida det inte är nödfall" instruerar han mig och lägger den lilla silverkniven i min hand.

Han vänder sig om och börjar att gå uppför trappan som leder upp till däcket men när han kommit halvvägs så vänder han sig om.
"Och du skulle bara våga använda kniven mot mig eller Loréno, jag kan lova dig att du är död på mindre än en sekund om du ger dig på någon av oss så det är inte ens värt ett försök, förstått?"

Jag nickar honom svagt till svar, tanken på att anfalla någon av de hade väll dykt upp i mitt huvud men helst av allt vill jag slippa använda kniven, jag är ingen mördare och tänker inte bli någon idag heller.

Jag stoppar ner den lilla kniven i min stövel precis som han sa och skyndar sedan upp för trappan mot Dameron så att jag kommer ifatt honom.

Jag håller mig så tätt intill Dameron som möjligt men ändå utan att röra vid honom, jag vill inte att han ska tro att jag känner mig säkrare hos honom trots att det är sant just nu. Vi tar ett sista steg uppför trappan och jag andas lugnande ut för att få väck en del av min nervositet.