The colour of her eyes

Kap 52.

När jag vaknar igen så sitter Dameron bredvid mig.
Min kropp känns fortfarande som tömd på energi men någonting måste ha hänt för nu lyckas jag åtminstone sätta mig upp i sängen.
Trött i huvudet gnuggar jag mina ögon och snart ser jag klart.
Det är då jag ser Dameron. Han sitter nerslukad på en stol som inte ser särskillt bekväm ut i hörnet av rummet.
När jag först ser honom så skuttar mitt hjärta till men snart hänger huvudet med.
Damerons ögon är slutna och de tunga andetagen tyder på att han sover.
Det är mörkt runt omkring och utanför det lilla fönstret lyckas jag fånga den långsmala månen med min blick.
Hur länge har jag egentligen legat här?
Mödosamt drar jag ner fötterna från sängen.
Golvet är kallt och jag ryser i hela kroppen men förvånansvärt så lugnar det mig.
Min kropp fungerar åtminstone.
Jag sträcker på ben, armar och fingrar. Jag är stel i hela kroppen och rörelserna känns ovana, som om jag mycket länge har legat stilla och det har jag antagligen också tänker jag och ser ut.
I några minuter bara sitter jag där och andas. Luften är frisk och med slutna ögon njuter jag av syret som sakta men säkert skänker mig energi.
Sedan ser jag mot Dameron igen.
Hans huvud hänger framåt och hela hans figur hänger nedsjunken i den utseendemässigt hårda stolen.
Med ryggen böjd och nacken lutad på ett sådant sätt kommer han defenitivt ångra sitt val av säng när han vaknar.
Det känns som om jag har sovit i evigheter och trots att all kraft har lämnat min kropp så kan jag inte tänka mig att lägga mig ner i sängen för att somna om.
Så istället reser jag mig försiktigt för att sträcka på benen.
Mina ben lyfter mig, men mödosamt.
Konstigt nog är jag klädd i vitt. Ett vitt nattlinne som sträcker sig nedanför knäna. Jag drar fingrarna över det silkeslena materialet men orkar inte slänga skruden en andra tanke.
Plötsligt ger Dameron ifrån sig läte och mitt hjärta skuttar till.
Kvickt ser jag upp och i sömnen lyfter Dameron sitt huvud så att det faller bakåt istället.
På mina skakiga ben vandrar jag försiktigt mot honom.
Scenen ser så fridfull ut trotts den hårda stolen och jag kan inte minnas någon gång som jag sätt Dameron på ett sådant sätt.
Hans ansikte lyses upp av det svaga månljuset som faller in genom fönstret och förgyller de skarpa dragen.
Det var så längesedan jag såg mannen framför mig utan en rynka mellan ögonbrynen, utan ögonen fulla av bekymmer.
Vacker kommer jag på mig själv med att tänka och för första gången låter jag tanken vara utan att håna mig själv.
Igen rör han på sig och huvud faller åt sidan.
Mitt hjärta skuttar till och kvickt tar jag ett kliv tillbaka.
Men där ligger Dameron stilla så försiktigt tar jag ett kliv framåt igen.
De silvergrå lockarna har fallit över hans ansikte och utan att tänka, av ren instinkt sträcker jag ut mina fingrar och stryker försiktigt undan luggen.
Men i den stunden, i en stund av lugn och ro slår Dameron upp sina ögon och i ren panik drar jag handen till mig.
Som stum möter jag den silvriga blicken, oförmögen att säga ett ord.
Till en början flimmrar oförstående över de ljusa ögonen men snart ser han klart igen.
Jag tar några snabba steg tillbaka och fylld av skam ser jag ner i marken med läpparna hårt sammanpressade.
Jag vill inget hellre än att rusa ut ur rummet men tillslut tvingar jag mig själv att se upp mot honom igen.
I mörkret rättar han på sin ställning och med en suck reser han sig.
Han borstar av byxorna, trots att där inte finns någonting att borsta bort och snart möter han min blick.
Jag väntar på att han ska säga någonting, att han ska håna mig, skratta åt mig men ingenting sådant händer.
"Ni är vaken." Är det ända han säger, som om han inte vet om eller helt ignorerar det faktum att jag för en sekund sedan bara varit några centimeter ifrån honom, men i stunden glädjer det mig att han inte nämner det, oavsett om han inte märkt det eller väljer att ignorera det.
"Jag kallar efter läkare, snälla lägg er ner igen Safir."
Och med det vandrar han förbi mig och ut ur rummet.

*

Läkaren Dameron hämtar gör inte mycket. Han kontrollerar puls och temperatur och lämnar oss ensamma efter att ha tvingat i mig en hemsk dos medicin.