The colour of her eyes

Kap 19.

Ännu en gång är jag tvungen att ta mig fram igenom den täta skogen. Det har gått någon timme sedan vi lämnade tältet och till min förvåning lämnade Dameron och Loréno kvar allting där förutom de två väskorna och lite mat som de hade fått tag på innan jag vaknat.

Jag ser till att ta det lite extra försiktigt med mitt skadade ben och jag halkar ofta efter i farten då de ungefär går i samma tackt som jag joggar. Men trots det så håller de alltid ett öga på mig och jag får aldrig något tillfälle till att fly då de håller stenkoll på mig.

Ännu en gång väntar de in mig några meter fram men jag gör ändå ingen ansats till att snabba på, de får stå ut med mitt tempo om jag ska med.

Vi har gått under tystnad hela vägen vilket jag inte kan säga att jag har ett problem med, men det börjar verkligen bli uttråkande.
"Kan vi inte göra något, som en ordlek?" Frågar jag halvt stönande då jag når fram till de och de hakar på i mitt tempo.
Loréno och Dameron slänger blickar emellan varandra innan en utav de tar till orda.
"Visst" börjar Dameron.
"Vi ställer dig frågor och du svarar" lägger han till med en gnutta sarkasm i rösten, men jag antar att de menar allvar.

"Om jag även får ställa frågor till er som ni måste svara på" jag måste ta vara på min chans att få veta mer om det här nu när jag kan ha en.

Dameron och Loréno slänger ännu en gång blickar emellan varandra och jag himlar med ögonen medan de verkar ha sitt tysta samtal.

Efter någon sekund så nickar Dameron en gång.
"Visst"

Jag ler smått och tar till orda.
"Jag börjar" säger jag och kollar snabbt emellan de för att möta två ganska så fokuserade blickar.
"Vart för ni mig?" Frågar jag med en nu ganska hård röst och med en så känslolös min som jag kan få till för att få det dramatiskt.
"Till mitt hemland" svarar Dameron mig enkelt.

"Jag kräver en lite bättre förklaring där" säger jag som om det inte är uppenbart att han ska förklara det.
"Du känner nog inte till det, Larzena är namnet" säger han och precis som han sa så har jag aldrig hört talas om det, det kan inte vara så välkänt i mina trakter.

"Vad är du för något?" Frågar plötsligt Loréno kvickt innan Dameron ens hinner påbörja någon fråga.
Jag grunnar ett tag på om jag verkligen ska säga att jag är en "katt" som de säger men de verkar ju kunna mer om mig än vad jag själv vet så varför ljuga.
"Jag trodde ni visste det" säger jag så att jag ska slippa uttala ordet katt, det känns så konstigt nästan skrytit att kalla mig själv det.

"En katt, ja det vet vi men vad mer?" frågar Loréno. Jag förstår verklige inte vad han menar med det, jag är väll bara en katt eller?
"Vad menar du?" Frågar jag honom förvirrat och kollar fram och tillbaka mellan de.
"Jag såg att du är någonting mer, det finns ingen anledning till att dölja det" svarar han mig men detta lämnar mig bara ännu mer förvirrad, visst han sa att jag var något annat tidigare, men det kan väll inte stämma.

"Jag tror nog att det är något fel på dina krafter i sådana fall för jag har då inte märkt av några andra häftiga krafter" svarar jag honom med en gnutta sarkasm i rösten men då jag kollar upp mot honom så ser jag tydligt att han inte verkar ta det som ett skämt.
"Det är inga fel på mina krafter, du lovade att svara ärligt, vad var dina föräldrar för något?" Frågar han nu emellan ihopbitna tänder och denna ilska får mig att rygga tillbaka en aning ifrån honom.
"Jag vet inte" svarar jag honom svagt och helt ärligt, jag har aldrig mött mina föräldrar och har aldrig fått höra ett enda ord om de.

Plötsligt griper Loréno hårt tag i min arm och snurrar mig mot honom. Jag drar djupt in luft i lungorna för att klara av smärtan i min arm då han håller tag så hårt.
"Ljug inte för oss katt du har ingen makt här" Halvt spottar Loréno ut och rycker till i min arm så att jag gnyr av smärta, varför tror han inte på mig?!

"Loréno lugna ner dig, jag tror inte att hon ljuger" Säger Dameron i ett lugnt tonfall åt sin vän och med ögonen fästa vid min arm i en uttråkad min.

Loréno stirrar in i mina ögon med sina illgröna i ett antal sekunder innan han till min lättnad släpper taget och backar ett steg tillbaka.
"Förlåt mig" säger han kort och verkar först nu förstå vad han höll på med.
"Och jag trodde att jag var den hetlevrade av oss två" mumlar Dameron en aning retsamt. Loréno verkar låtsas som om han inte hör något och stirrar rakt fram då vi går igenom skogen.

"Låt oss fortsätta" säger Dameron med sitt sneda leende mot mig i väntan på en fråga.

Vad ska jag börja med, det finns så mycket som jag vill fråga...

Jag vet!

"Hur kunde ni ens veta om att jag existerade? Hur hittade ni mig?" Frågar jag oerhört nöjd med min fråga och väntar spänt på ett svar.

"Rykten har spridits Safir, du har inte varit så diskret, berättelser om en människa som kan skifta in till ett djur har spridits ända till våra gränser" svarar Dameron, men hur kan jag inte ha hört talas om det här? Jag borde väll ha hört något skvaller. Men vem vet, jag är inte direkt den mest sociala typen, vilket verkar ge mig vissa nackdelar.

"Vart är dina föräldrar" frågar Loréno kvickt nu och verkar ha fått tillbaka luften och nyfikenheten, vilket jag inte riktigt kan säga är så positivt för min del.
"Jag vet inte, har aldrig träffat de" Svarar jag honom ärligt, jag har inga stora problem med att prata om mina föräldrar, jag skulle gärna vela veta vilka de var men jag har aldrig saknat de då jag aldrig har träffat de och om de slänger in mig på barnhem så är de inga människor som jag vill träffa heller för den delen, om vi någonsin möts så får de verkligen ta och komma med en bra förklaring.

"Vart har du växt upp i sådana fall?" Frågar Dameron mig undrande men på denna frågan skakar jag bara på huvudet.
"En fråga i taget sa vi" säger jag kvickt innan de hinner vända sina blickar mot mig i väntan på svar.

Jag slänger kvickt ur mig frågan som har legat på min tungspets och bara väntad på att bli sagd.
"Har ni träffat någon som mig förr, en katt som ni kallar det?" Jag väntar en aning nervöst på svaret vill att de ska svara ja men är rädd för att jag kan vara den ända trots att jag har hört de nämna kommentarer om andra.

"Ack ja, våra länder strömmade av ditt folk förr" svarar Loréno mig, jag känner hur en lättnad lyfter vid svaret men grunnar ändå över vad han menar med förr.
Han verkar lägga märke till min förvirrade min och fortsätter.

"Din ras är utrotningshotad Safir, du är en av de enda, om inte den enda kvar" säger han. Detta svaret kommer som en chock, är jag den ända i alla fall? Vad har hänt med alla? Jag känner hur min hals blir helt torr men lyckas ändå få fram ett enda kvavt ord.
"Hur?" Jag kan känna både Damerons och Lorénos blickar mot mig men förmår inte att möta de.

"Det var ett krig, det startade för 18 år sedan och höll på i två år, du måste ha fötts mitt i det" börjar han.
"Vi levde tillsammans allihopa med mitt folk som ledare för stunden, men din ras var inte nöjd med det, de ville styra och gick emot oss andra, kriget ledde till många dödsfall både bland katterna och oss andra och efter 2 år i krig så föll ditt folk och de få som var kvar blev tvungna att dra sig tillbaka. Det fanns såklart personer ibland din ras som var emot kriget men de hade inte mycket att säga till om. Ett stort hat mot katterna byggdes upp i vårt rike och de få katter som fanns kvar i livet blev jagade, förföljda och dödade, du är den första katt som synts till sedan 15 år tillbaka" säger Dameron och jag känner plötsligt hur jag nästan är helt svimfärdig och blir tvungen att luta mig mot den döda björken vid sidan om mig för att hålla mig stående i detta chocktillstånd.

Tillhör jag en ond ras? En hatad och utrotad ras?

"Safir?" Frågar Loréno mig och först nu märker jag hur de båda långa männen står halvt lutade över mig. Jag vänder upp min skärrade blick och möter deras.
"Jag känneär mig liete yr" får jag slappt ur mig och känner hur nästan all energi har lämnat min kropp. Plötsligt faller jag rätt fram och landar mjukt i någons famn men klarar inte av att få upp ögonlocken.
"Woa, woa Safir" hör jag hur någon lugnande säger och precis innan mörkret sluter sig kring mig så känner jag hur en tröstande hand stryker mig över håret.