The colour of her eyes

Kap 49.

Det är nästan så att jag sakta men säkert vill backa ut ur rummet men Damerons blick håller mig fast och något säger mig att jag skulle hamna i stort trubbel om jag följde mina instinkter, så därför tar jag ett steg in och stänger dörren efter mig.
"Och vart har du varit?" Säger han, som en sträng förälder.
Jag vill skrika åt honom att inte lägga sig i men bestämmer mig ännu en gång för att inte följa den önskan.
"Spelar det någon roll? Jag är tillbaka nu och allt är bra med mig, tack.
Om du är sur så får du ta det med Quill"
Jag försöker hålla mitt lugn och undviker Dameron så gott det går.
"Så det är honom du umgåtts med?" Säger Dameron med en slags avsky i rösten.
En avsky som får mig att reagera och istället för oro så bubblar ilska upp inom mig.
"Och?! Det är väl bättre att jag umgås med DIN prins än med en total främmling" halvt ryter jag upp i ansiktet på honom för att förtydliga att det trots allt är hans prins han talar om, en prins han bör respektera.
Dameron drar in ett djupt andetag och ser igen mot mig med blixtar i blicken.
"Även om det var prinsen som du var med så har det ingen betydelse.
Du missade dina lektioner, hur förklarar du det?"
I rösten är Dameron lugn men i bara luften kan jag känna av spänningen och jag förstår att det inte krävs mycket för att Dameron ska omfamna den spänningen, så därför bestämmer jag mig för att ta det varsamt.
"Förlåt, men Quill erbjöd sig att visa er stad och gör det verkligen något om jag missar en dag av lektioner?"

Trots min förklaring ser Dameron inte gladare ut.
"Det handlar om min konungs liv. Vilken dag som helst kan vara hans sista och en förlorad dag av träning kan vara det som avgör om han dör eller inte"
En klump lägger sig i min mage. Jag är sur och arg på Dameron, jag har aldrig lovat honom någonting men samtidigt fyller en känsla av skyldighet mig.
Ett lands kungs liv i mina händer.
Plötsligt vill jag skaka av mig allt som har med min gåva att göra, ge den till någon annan. Det här är en alldeles för stor uppgift för mig, men samtidigt så finns ingen annan.
Jag känner medlidande men trots det så är det omöjligt för mig att lägga mig platt framför Dameron.
"Berätta det med ens nästa gång något sånt här händer" säger jag kyligt, jag gömmer alla känslor inom mig och det syns tydligt hur Dameron hårt biter ihop käkarna.
"Om du missar en enda lektion till så släpar jag dig med mina egna händer tillbaka, tro inte att du kan bete dig hur som helst häromkring" ryter Dameron och med det vandrar han förbi och smäller igen dörren bakom sig med en hård duns.

Hela jag skakar av ilska. Att han vågar bete sig på ett sådant sätt!
Jag är på väg att springa efter honom för att skrika något hånande, vad som helst men tvingar med alla mina krafter min kropp att stå still.
Resterande av kvällen vandrar jag runt i mitt rum och svär konstant för mig själv.
Tillslut, när jag mattat ut mig själv något rejält, ingen aning om hur sent det är, så somnar jag med alla kläder på.
Inte ens i mina drömmar lyckas jag slappna av och då Alexa väcker mig känns det knappt som om jag har sovit överhuvudtaget.
"Upp och hoppa" säger hon åt mig medan hon knuffar mig av sängen och fixar till den knögliga ytan.

Med ett bad och nya kläder är jag snart på väg mot min första lektion, utmattad och inte på humör för någonting egentligen.
Som vanligt är jag framme före Hensch, jag börjar undra om Alexa med mening alltid gör mig tidig för att slippa stöta in i Hmesch men frågar inte.
Då Hensch väl anländer säger han inte mycket och trots att han till en viss del håller uppe sina glada miner så märks det att han är besviken, jag kan se det över hela hans ansikte.
Jag klarar knappt av det så innan vi lämnar varandra ber jag om ursäkt för att jag inte visat mig dagen tidigare.
"Se bara till att komma på lektionerna hädanefter så ska allt nog gå bra." Svarar han och ler ett vänligt leende innan han skyndar iväg precis som vanligt.
Kio är sitt vanliga sura jag om inte snäppet värre men det är nog första gången som han faktiskt har en anledning bakom humöret och ännu en gång ångrar jag färden dagen innan.
Innan lektionen är avklarad har han minnst fem gånger förklarat hur han tvingats sitta och vänta i en hel timme dagen innan och när lektionen är avklarad är jag så trött i huvudet att jag undrar om jag kommer lyckas hålla mig resterande av dagen.

Utanför väntar Alexa redan och innan jag ens nått henne har hon börjat gå.
Jag skyndar fram och ser aningen bekymrat mot henne.
Trots att Alexa varken har sagt något om dagen innan eller varit sur så känns något trots allt annorlunda.
Alexas glädjefulla blick är som borttrollad då hon ser mot mig och knappt ett ord har hon yttrat.
Men jag bestämmer mig för att låta det vara, att inte störa och att hoppas att Alexa kommer över det snart.
Så tysta går vi.
Men plötsligt svänger en mörk skepnad runt ett hörn som jag med ens känner igen.
"Ursäkta mig miss, skulle jag kunna få föra Safira till nästa lektion?" Undrar han och för första gången idag ler jag av lättnad.
Äntligen en person som inte verkar avsky mig.
Jag tänker precis ta prinsens arm men så ligger plötsligt Alexas hand över min arm istället.
"Nej" säger Alexa och förundrat ser jag på henne.
Att hon vågar säga emot sin pris på ett sådant vis.
chock glimmar förbi Quills ögon men han finner sig snabbt.
"Jag lovar att inte leda henne på andra vägar den här gången, miss" säger han med glimten i ögat och sträcker sig mot mig.
"Jag menar inget illa min prins, men inte den här gången" är allt Alexa säger och snart har hon hårdhänt dragit mig förbi honom och vidare.
"Alexa!" Säger jag och kikar ofattbart bak mot prinsen.
Jag hinner precis se irritation flimmra över Quills blick men på en sekund är det borta och istället ler han försäkrande mot mig.
"Senare Safira" säger han och är snart borta.
"Jag sa åt dig att hålla dig borta från den mörke prinsen, du borde själv ha märkt att det bara för med sig trubbel" säger Alexa och håller mig hårt i armen, som om jag annars skulle springa min väg.
"Jag förstår mig inte på dig!" Utbrister jag oförstående.
"Prinsen har inte varit någonting mer än vänlig mot mig, jag förstår inte vad det är alla har emot honom."
Alexa ser oroligt mot mig men jag ser inte tillbaka.
Ilskan har ännu en gång bubblat upp inom mig och med möda försöker jag stänga den inne.
"Ni vet ingenting miss, mörker gömmer sig inom den mannen.
Aldrig har jag sett honom göra någonting som inte gynnar honom själv" fnyser hon, tystare denna gången som om hon är rädd att någon ska höra.
"Och vad vet du om sådant. Har du ens pratat med honom, förutom det jag har sett?" Ryter jag och bryter mig loss ur hennes grepp.
Ilskt stampar jag förbi men trots det går Alexa fortfarande efter mig.
"Jag förstår ännu inte vad han tjänar på er miss. Men jag ber dig att lyssna på mig, jag vet mer än vad du tror." Är det sista Alexa säger.
Det ända jag gör är att fnysa. Rädd för att jag kommer börja skrika om jag öppnar munnen.
Så istället bestämmer jag mig för att bara viffta undan Alexas ord som nonsens men trots det kan jag inte hjälpa att en svag oro och osäkerhet kryper sig in i mitt sinne.

*

Haruts lektion är den värsta.
När Alexa är borta så ställer han upp mig för att mata på med skäll.
Han tar upp allt det Dameron redan sagt om kungen och mer därtill.
Mina tårar bränner i halsen och jag klarar knappt av att se upp på honom.
Det är inte som om han skriker på mig men bara hans ton av besvikelse får det att knyta sig i bröstet på mig.

Tillslut suckar Harut djupt.
"Men vi alla begår misstag, det viktiga är att du lär dig från dem och inte gör om samma fel igen. Förstått?"
Haruts röst är nu mjuk och äntligen vågar jag se upp mot honom.
I hans ögon strålar förståelse men samtidigt en uppmanelse att följa hans ord.
Så jag nickar frenetiskt medan klumpen i halsen sakta men säkert sjunker undan.
Aldrig igen kommer jag begå samma misstag, det svär jag på.
"Bra" säger Harut och med det sätter träningen igång.
Ännu en dag kör han hårt med mig men trots det lyckas jag inte greppa magin.
Jag kan se den inom mig, i stort sätt varje dag lyckas jag finna den men det är som om den är fastkedjad inom mig och aldrig lyckas jag bryta magin från dess kedjor.
"Jag har skickat efter en häxa" säger Harut plötsligt medan jag flåsande sitter på bänken intill för att lugna mitt rusande hjärta.
"Ursäkta?"
Utan att förstå ser jag upp mot honom.
"Det var faktiskt er tjänsteflickas idé. Att det kan vara magi som hindrar era krafter och att en häxa kan vara rätt person att kalla"
Fundersamt ser jag mot honom.
Alexa? Kan hon sådant?
Men jag orkar inte ifrågasätta så istället nickar jag enkelt.
"Menar ni att en häxa kan lösa problemet?"
Harut ser upp i taket vid min fråga, fundersam i blicken.
"Vi hoppas på det." Säger han tillslut och med det drar jag mig därifrån.
När jag drar upp den tunga dörren väntar jag mig Alexa men istället står där den mörka figuren som är allt för välbekant.