The colour of her eyes

Kap 39.

Med ens fångar Dameron min uppmärksamhet. Utan att släppa hans blick lyssnar jag intresserat vidare.
"Katter har nämligen en läkande kraft, de flesta märker det i ung ålder, redan innan dem kan formskifta genom att skrapsår och blåmärken mycket snabbare än vanligt läker." Fortsätter han men själv känner jag inte igen mig i detta påstående.
Som liten har jag aldrig varit särskilt olik barnen på barnhemmet bortifrån mina ögon. Det var först i tonåren som min katt visade sig och inget mer verkar ha tillkommit.

"Med lite träning kan ni borta allvarliga skador och sjukdomar, något katterna dock gillade att hålla för sig själva och det var sällan som de visade sina gåvor.
I och med detta är det inte många i dag som vet om att ni har denna gåva, samt så finns det ingen logik i att lära sig om en utdöd ras"

"Men ni vet att den existerar?" Avbryter jag.
"Jag har aldrig sett det med egna ögon men mycket tyder på det och utbildade människor från katternas tid lever fortfarande, mer än villiga att berätta" Förklarar Dameron. Jag slänger Loréno en snabb blick men han verkar helt upptagen med att stirra ut genom den lilla rutan.

"Ni vill alltså att jag ska arbeta som läkare hos er, eller? Tycker ni verkligen det var värt att byta bort den där marken?" Undrar jag tveksamt.
"Nej, nej det är inte direkt därför vi vill ha dig. Plus så var det ändå bara skog och tomma slätter de fick, det har vi mycket av.
Men för att fortsätta"
Dameron tittar kvickt ut genom rutan och lutar sig sedan fram mot mig. Han vinkar åt mig att komma närmre.
Försiktigt lutar jag mig framåt tills det bara kan vara en decimeter mellan våra ansikten.
Lågt säger han
"Vi behöver din hjälp, en viktig person i slottet är mycket sjuk. Utan experthjälp kommer han så småningom inte kunna leva längre.
Doktorer från hela riket har försökt att hjälpa men inget fungerar, du är vårt sista hopp"
Sorg pryder Damerons ögon men även en svag gnista av hopp.
"Kungen" viskar jag och då Dameron varken säger ja eller nej förstår jag att jag har rätt.

Jag lutar mig bakåt igen. Om jag inte ens har lagt märkt till ett enda spår av denna gåva, hur tänker dem då sig att jag ska kunna lära mig rädda någons liv?
Det känns omöjligt att någon slags magi ens finns inuti mig.

Resan fortsätter.

Vi stannar till vid vandrarhem efter vandrarhem men vi tar oss definitivt snabbare framåt nu än vad vi gjorde då vi färdades till fots.

Medan vi fortsätter försvinner Damerons bistra humör allt eftersom och ersätts istället med den Dameron jag är van vid.

Tillslut har han äntligen kommit över det faktum att jag flydde och tvingade de byta bort en del av riket och desto gladare han blir desto mer smittar det av sig på mig.

Vakterna utbyter jag knappt ett ord med och emellanåt märker jag hur de slänger mig ogillande blickar, något jag bara struntar i.
Även Loréno är sig lik och verkar inte ha tagit min flykt lika hårt.

Under resan berättar de försiktigt mer om den sjuke kungen. De säger att han är mycket ung men givmild och duktig på sitt arbete, älskad av sitt folk. Ingen vet om att han är sjuk och jag får lova att inte berätta för någon.

Kungens far ska visst ha dött för bara några få år sedan, endast 45 år gammal. Drottningen är dock fortfarande i livet men har inte varit sig lik sedan hon förlorat sin make.

De hinner berätta många historier under vår långa resa men inte mycket som är användbart eller nödvändigt för mig att veta.

Tillslut når vi äntligen huvudstaden. Som förtrollad sitter jag som klistrad vid rutan. Det här måste vara den största stad jag någonsin sett.

Det är sent på eftermiddagen och överallt ser jag människor. Bagerier, syateljeer och små matstånd är bara några få av de butiker vi passerar.
Husen är färgglatt målade och både vägar och trottoarer är breda så att mycket folk och vagnar får plats.

Till och med de kläder folk bär är olika från mitt förra liv. Män bär vanliga byxor men tröjor som blusar, även vissa kvinnor bär byxor men de flesta är iklädda långa, svajande klänningar i ett tunt material till skillnad från de puffiga, stora som jag är van vid.

Det stora slottet står någon kilometer från stan men syns tydligt över hus och trädtoppar.

Både Loréno och Dameron tittar roat på medan jag pekar och vänder av och an på huvudet.

Tillslut når vi stadens ende och vi följer en krokig väg upp mot slottets grindar.

Vi släpps efter ett enkelt kommando in, på vår väg mot den stora porten.

Nervositeten strålar genom kroppen då jag trampar ut ur vagnen. Slottet är ett av de största jag någonsin sätt och porten är gigantisk.

Vi har äntligen nått vår slutdestination, frågan är vad som händer nu?

************************************
Hej på er alla! Jag hoppas ni gillade kapitlet och tack så hemskt mycket till er som röstar och kommenterar, det gör verkligen min dag!
Jag hoppas även att ni alla får en fantastiskt god jul!⛄
Så hörs vi snart igen<3