The colour of her eyes

Kap 38.

Dagarna går och övergår snart i veckor. Då och då kommer Aidan och berättar hur lång tid det har gått och så vidare. Hatet mellan oss tonar för varje dag och innan jag vet ordet av det känner jag nästan omtycknad för den argsinte mannen. Det kanske är ensamheten som gör mig desperat, tänker jag någon gång.
Och hela tiden fortsätter Aidan att komma till mig, utan mer än sitt  sällskap att skänka. Det är nästan så jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer få lämna det alldeles för bekanta rummet, men så plötsligt rycks dörren upp en dag.

Jag ligger i sängen och känner nästan hur hjärtat stannar vid det plötsliga lätet. Det högsta läte jag hört under dessa veckor måste ha varit då en skällande hund gick förbi utanför så detta kom som högst oväntat.

Instampande kommer Aidan och möter på en gång min skräckslagna blick.
"Skynda dig, de är här."
Jag bara stirrar tillbaka på honom. Är den dag jag väntat på äntligen här?
Jag reser mig kvickt upp för att skynda mot Aidan.
Jag drar på mig de stövlar jag fått och skyndar mig efter Aidan ut i korridoren.

Jag ska äntligen få lämna denna förfärliga mur. Eller? Plötsligt blir jag osäker, Aidan förklarade aldrig vilka det var som är här och borde jag inte ha fått reda på ifall Dameron och Lorèno skulle komma i förväg?

"Så... Dameron gick med på att byta mig mot ert land?" Frågar jag prövande medan vi halvt springer framåt.
"Förhoppningsvis. De vill se dig innan de bestämmer någonting." Svarar Aidan.
Vi fortsätter framåt i tystnad. Då och då svänger vi av och desto längre vi kommer desto fler människor tycks uppenbara sig.
Tillslut når vi den stora porten. Den port jag för ett antal veckor sedan passerade med Sehra, Sam och Reht. Nu står jag här igen, men av en helt annan anledning.

Dubbeldörrarna öppnas och längs bort i salen står det långa bordet från middagen.
Vid bordet ser jag först och främst Sehras far och bredvid honom en äldre man och en kvinna, kanske i trettioårsåldern.
Det är personerna på andra sidan bordet som får min puls att stiga.

Där sitter Dameron och Lorèno tillsammans med tre andra män varav två av de är iklädda liknande kläder, soldater förmodar jag.

Det blir tyst i salen när vi kommer in och det är först då jag ser Dameron och Loréno som det slår mig att de kanske inte alls är glada över att se mig, jag flydde trots allt ifrån de. Ifall det inte vore för mig skulle de inte sitta här nu, tvungna att byta bort en del av sitt rike.

På en gång möter jag Damerons silvriga blick. Där syns ingen glädje men jag kan svära på att det glimmar till av lättnad i ögonen då han ser mig.

Snart når vi bordet. Jag känner Damerons och Lorénos blickar på mig men vågar knappt titta upp för att möta de. Mina ögon har nu definitivt övergått till deras ursprungliga färg och form och jag kan känna soldaternas ogillande blickar.

Aidan drar ut en stol åt mig bredvid kvinnan och slår sig själv ner bredvid mig. Dameron sitter rakt framför mig. Utan att lyfta blicken slår jag mig ner och drar in stolen under mig. En stel tystnad pryder rummet och Sehras far harklar sig innan han tar till orda.

"Här har ni flickan, vad säger ni nu om vårt erbjudande?"

Jag kikar försiktigt upp och möter till min förskräckelse Damerons blick.

"Vi vill såklart inte att någon fejd ska uppstå mellan våra folk och vi ber helt enkelt bara om att få lämnas i fred inom våra gränser" Förklarar Tael.

Utan att le utbyter Dameron en snabb blick med Loréno innan han med en enkel nick accepterar bytet. Och med den enkla nicken tillhör jag ännu en gång Dameron.