The colour of her eyes

Kap 41.

Nervöst drar jag händerna över tyget. Jag ser det stora bordet en bit framför men ingen av de få gästerna har lagt märke till mig.
Plötsligt, oförberett sveper någon upp bakom mig för att vila min arm mot sin.
"Dameron!" Exclemerar jag tyst och smäller svagt till honom över just den arm han håller mig i. I ett ögonblick tar jag ett djupt andetag för att lugna mitt rusande hjärta och kan då ruset lämnat min kropp inte hjälpa men att känna mig lättad. Jag kommer inte behöva gå in i salen ensam.
"Lika bra att få det här överstökat så kvickt som möjligt, eller vad säger du?" Viskar Dameron i mitt öra men jag hinner inte ens svara honom innan han drar med mig in i salen.

Allas blickar vänds mot oss. Vid änden av bordet sitter en kvinna, rak i ryggen och med huvudet högt.
Hennes blick är bestämd och jag känner hennes granskande ögon över mig.
"Drottningen" viskar Dameron knappt hörbart i mitt öra.
Mina ögon växer i storlek och nervositeten ökar drastiskt.
Jag vågar knappt se på drottningen men slänger korta blickar.
Kvinnan har åldrats och gråa hår syns här och där i hennes annars gyllene krona.
Om man ser igenom allt syns det att hon som ung måste ha varit mycket vacker men ögonen är kyliga och i hennes ansikte syns det inga tecken på att hon någonsin har skrattat.

"Välkomna, bara slå er ner" säger drottningen med en silkeslen stämma, en som sviker hennes annars kyliga uppsyn.
"Min drottning" säger Dameron och bugar sig svagt. Ovant niger jag lätt och det är nästan så jag ser det rycka i drottningens mungipor.

Vi slår oss ner bredvid varandra och Dameron introducerar mig kvickt inför de närvarande.
Tre okända män, alla ansvariga för viktiga uppgifter och medlemmar i det råd som tillsammans med kungen styr.
Även Loréno är redan där, vid drottningens sida och han hälsar vänligt mig välkommen.
Drottningen sitter vid den ena änden av bordet och alla platser förutom en är tagna.
Platsen vid den andra änden av bordet, bredvid mig är tom och precis som jag listat ut vem som bör sitta där hör jag den nu bekanta rösten bakom mig.
"Godkväll mor"

Prinsen stiger elegant förbi oss och kysser sin mors hand innan han tar sin plats vid den tomma stolen. Jag kikar mot honom men då han vänder sin blick mot mig tittar jag kvickt bort.

"Jag antar att ni nu har tilldelat Safira sina gemak, Dameron" börjar prinsen.

"Det har jag, ers höghet" Svarar Dameron honom kyligt och det är nästan så att jag skäms över hur oförskämd Dameron låter. Nervöst tittar jag mot prinsen men han bara ler.

"Inget sånt där nu Dameron, du vet att du kan kalla mig Quill"
Plötsligt anländer maten.
En tallrik ställs framför varje gäst och jag tackar flickan som skyndar fram med min.
"Varsågod och ät" säger drottningen och med ens är middagen igång. Männen talar med varandra men drottningen sitter tyst, iakttagande.
Jag råkar möta prinsens blick och kvickt ler han.
"Jag hoppas maten smakar väl"
I förvåning över att han väljer att tilltala mig sätter jag i halsen, jag hostar och tar kvickt en klunk ur min bägare, tacksamt fylld med vatten.
"Absolut" svarar jag honom och rådnar kvickt medan han svagt skrattar åt mig.
"Inte som något ni har hos människorna?" Han hävdar mot maten och uttrycker det som en fråga och jag måste tvinga mig själv att inte vika bort blicken från de djupblå ögonen.
"Jag levde inte i ett hus lika fint som det här, men jag är säker på att de även där äter fina middagar"
Prinsen tittar mot mig med den där sluga minen men säger ingenting.

Jag vänder äntligen bort blicken och fortsätter med min mat, men kan inte hjälpa utan att känna mig iakttagen av mannen.
Jag har aldrig tyckt om då människor tittar på mig när jag äter så jag tar små tuggor och tittar inte upp från min tallrik.
"Om jag får fråga, exakt hur hamnade du hos människorna?"
Jag tittar upp mot prinsen igen som sitter lutad tillbaka i sin stol med den där minen som jag inte riktigt kan tyda.
Samtalen kring oss tystnar och jag märker hur prinsen inte är den enda som spänt väntar på svar.
"Det vet jag tyvärr inte, jag antar att mina föräldrar levde där" svarar jag enkelt.
Prinsen som inte verkar helt nöjd med mitt svar släpper mig inte med blicken.
"Det är väl högt troligt att hennes föräldrar flydde dit under kriget, i hopp om att söka skydd" bryter Loréno in, som inte verkar kunna hålla sig från att komma med sin hypotes.
Prinsen tittar mot honom men förblir tyst.
Männen runt omkring instämmer och pratar vidare om kriget som kring 20 år sedan drabbat landet.
Drottningen sitter fortfarande knäppyst men då och då känner jag av hennes kyliga blickar.
Vi tar oss igenom rätten och snart anländer efterrätten. Då och då utbyter Dameron några ord med mig men annars verkar det knappt som om någon lägger märke till mig.

Jag fokuserar mig istället på den färgglada tårtbiten framför mig och är fullt uppe i att försöka tänka ut hur de kan ha fått den så röd då en av männen oväntat talar till mig.
"Jag måste få säga att era ögon djupt förtjusar mig miss"
Jag vänder kvickt upp blicken och söker efter vem det är som talat till mig.
En rund man, iklädd svart kostym tittar mot mig.
"Färgen måste vara mycket unik, är det något ni ärvt av er mor eller far?"

"Jag har ingen aning, sir. Har aldrig träffat mina föräldrar"
Mannen nickar förstående men så bryter en annan in.
"Det är nästan så det måste ligga magi bakom det hela om ni frågar mig, en sådan färg kan inte vara naturlig"

Jag sitter tyst vid mannens påhopp utan att veta vad de vill att jag ska svara på det.
"Såja ta det lugnt nu Reck, vi ska inte hoppa på vår nya gäst med något sådant" svarar prinsen i mitt försvar och trots att jag inte visar det så är jag tacksam.

Resten av middagen går. Dameron berättar vagt om de lektioner jag ska ha.
Jag ska få skriv och lästräning, lära mig om landets historia samt tränas i magi och allt därtill. De vill att jag så fort som möjligt ska tränas upp i läkekonst och vill inte ödsla någon tid förklarar han.
Innan vi går önskar prinsen mig en god afton och jag kan inte hjälpa att mitt hjärta slår ett extra slag vid hans ord.
Dameron ser ogillande på men jag kan inte förstå vad som får honom att ogilla prinsen på ett sådant vis.

Loréno önskar oss en godnatt och därefter följer Dameron mig tillbaka till mitt rum.

Vi går längs korridorerna i tystnad. Det är sommar i landet och solen har ännu inte lagt sig.
Personal möter oss men slänger oss knappt sin uppmärksamhet.
Då vi når min dörr sträcker jag mig med en pust efter handtaget, äntligen är denna afton avklarad.

Jag drar upp dörren och slänger Dameron ett smått leende som farväl innan jag svänger in, men innan jag hunnit stänga dörren efter mig stoppar Dameron den plötsligt.
"Ifall du någonsin behöver mig, oavsett anledning så är du välkommen. Bara be en tjänsteflicka om vägen, mina dörrar står alltid öppna" Dameron möter min blick, han ser seriös ut och verkar tydligen mena vad han säger.

Jag nickar försiktigt, förvånad över det omedelbara uttrycket av hjälpsamhet.
"Okej" svarar jag och stänger med det dörren, utan att Dameron hunnit ta ett steg ifrån mig.

************************************
Hej, hej! Jag hoppas ni gillade kapitlet och tack så hemskt mycket till er som läser röstar och kommenterar!<3
/Elisa🙃