The colour of her eyes

Kap 32.

Jag tittar nervöst upp mot den stora stenporten framför oss. Vi har vandrat under hela eftermiddagen och inte en ända gång har vi stannat till på vägen. Aidan håller hårt tag i min arm precis som han gjort under nästan hela vägen och det värker smått i den efter greppet.

Porten kan nog vara 3 meter hög och kanske 2 meter bred. Den sitter i en stenvägg som åtminstone måste sträcka sig 6 meter upp i luften och egentligen ser det bara ut som om porten sitter i en mindre klippa, som gömd i naturen.

Det ligger ett litet öppet område framför porten och vi följer i ett kvickt tempo stigen som leder fram till ingången. Aidan håller hårt tag i mig och jag känner hur nervositeten och hur en liten rädsla bubblar inom mig. Vad som kommer att hända mig efter att vi har passerat det där stenblocket är ännu oklart för mig, det ända Aidan har sagt är att han har vänner där bakom.

Vi tar de sista stegen fram innan vi plötsligt står helt stilla någon meter ifrån porten. Jag tittar mig oroligt omkring och hoppar smått till då porten plötsligt börjar att röra på sig med ett högljutt läte. Stenen släpas tungt mot marken och då dörren är helt öppen tonar en man plötsligt upp i öppningen.

Även denna mannen liknar Aidan kroppsligt och kan inte vara så mycket äldre. Hans hår är dock till skillnad från Aidans gyllene blont och hänger spikrakt ner bakom hans öron, längre än Aidans och det ser ut som om han har dragit tillbaka den främre delen av sitt hår och fäst bak på huvudet.

Plötsligt förändras mannens stela min och plötsligt höjs hans mungipor uppåt och bildar ett leende.

"Dig trodde vi nästan aldrig att vi skulle få se igen, min vän" Säger han plötsligt medan han går frammåt med ett skratt och plötsligt kramar om Aiden så att han blir tvungen att släppa greppet om min arm vilken jag kvickt drar till mig medan jag stirrar på de båda männen. De slår till varandra i ryggarna innan de släpper varandra igen.

"Det är skönt att se dig igen, Alesso. Har allt fungerat bra här medan jag har varit borta?" Frågar Aidan sin kompis och greppar på en gång tag i mig igen medan vi plötsligt börjar att gå inåt öppningen samtidigt som jag släpas med något steg bakom de, utan att någon verkar lägga någon uppmärkelse åt mitt håll.

"Vi har haft några problem med Sehra, men annars har allt fungerat bra" Svarar Alesso Aidan och jag kan inte låta bli att undra över vem eller vad Sehra är.

"Skönt att höra" Säger Aidan enkelt medan vi fortsätter framåt. Vi går igenom en sten tunnel där facklor pryder väggarna för att sprida ljus i korridoren och lite här och var går det ut nya gångar ifrån mittentunneln vilken vi håller oss på.

"Du är en tyst en där bak" Säger plötsligt Alesso vilket får mig att skakas ur mina funderingar, precis som jag börjat tro att de helt glömt bort att jag fanns.

"Om du bara visste hur mycket hon har att säga så fort munnen flyger upp på henne" Säger plötsligt Aidan och jag biter hårt ihop mina tänder för att inte skrika åt honom att hålla tyst. Alesso skrattar svagt till medan vi fortsätter framåt.

"Lite blyg kanske?" Säger han med en road röst och jag kan se hur han blickar mot mig i mitt yttre synfält med ett roat leende.

"Jag kanske bara inte gillar att prata med skitstövlar" Säger jag plötsligt utan att hinna tänka till över vad som precis lämnat mina läppar men håller kvar min hårda min.

Jag känner hur Aidan hårt rycker till i min arm samtidigt som jag hör hur Alesso skrattar till.

"En vass en, men det kan väll aldrig vara fel med lite underhållning" Säger han roat medan ett leende verkar hålla sig kvar på hans läppar.