Unexpected

28

Jag lutade mig försiktigt mot den kalla stenen och tände det lilla ljuset framför mig. Jag suckade och stirrade på den bronsfärgade gravstenen.
"Hur kunde du ljuga för mig?" mumlade jag tyst trots att jag visste att jag inte skulle få något svar. Jag la min hand på den varma stenen och suckade än en gång tungt.
"Jag litade på dig mer än vad jag litade på mig själv. Du var min värld. Jag älskade dig så otroligt mycket" Min röst skar sig i slutet och jag svalde hårt.

"Jag förstår inte hur han kunde offra sig för mig"

Äntligen förstod jag meningen som Mannen med kritvit hy hade spottat ur sig. Jag förstod varför han hatade mig, varför han önskade mig ett öde värre än döden. För jag hade tagit Marcus ifrån dem. Jag kunde inte låta bli att känna en aning skuld. För om jag hade dött som det var meningen att jag skulle, hade Marcus fortfarande levt och Oscar hade haft kvar sin familj. Alltför många människor hade redan dött på grund av mig, och det värsta var att jag visste att det antalet endast skulle öka. Jag hatade att jag var så hjälplös. Jag visste att jag inte hade en chans mot dem utan jag kunde inte göra något annat än att bara vänta in dem. Vänta in Q.S.A's nästa stöt.
"För vi alla är bara små pjäser i deras sjuka spel" viskade jag och lutade bak mitt huvud mot den hårda ytan. Plötsligt såg jag en gestalt komma gåendes på den lilla grusvägen och jag satte mig snabbt upp. Reflexmässigt la jag handen på pistolen som jag ständigt hade på mig, då Mannen med kritvit hy kunde vara överallt, och följde personen avvaktande med blicken. Personen stannade upp och ingen av oss rörde sig i ett par sekunder. Men i samma ögonblick som människan lyfte på huvudet reste jag mig blixtsnabbt upp, greppade tag om pistolen och lossade säkringen. Personen drog ner huvan och hans chokladbruna ögon mötte mina. När Jake såg pistolen i min hand backade han ett par meter och höjde händerna i luften.
"Jag kommer med fredliga avsikter" försäkrade han med en tillgjord röst och log snett. Som svar höjde jag pistolen i samma höjd som hans hjärta satt. Han tittade forskande på mig och nickade lätt. Han började känna igenom sig själv och vapen efter vapen dunsade ner vid hans fötter. Han vände ut och in på alla sina fickor för att försäkra mig om att han inte ville skada mig. Försiktigt sänke jag min pistol men behöll den fortfarande i ett fast grepp mellan mina händer. Jake tog ett försiktigt steg emot mig och tittade på mig med sina valpögon
"Jag vill bara prata" sa han mjukt. Jag fnös ljudligt och började leta mig omkring efter Mannen med kritvit hy.
"Jag kommer inte låta mig bli lurad av dig igen" sa jag och höjde mitt vapen igen, beredd på möta det värsta.
"Jag förstår att du inte tror på mig. Men Bonnie, jag vill bara att du ska lyssna. Jag vill verkligen inte vara en del av allt det här, men nu när jag redan är inblandad kan inte backa ur. Därför ber jag dig lyssna på mig innan det är försent" sa han uppriktigt och han tittade på mig med vädjande ögon.
Trots alla varningssignaler som ekade i mitt huvud tog jag några försiktiga steg mot Jake, men fortfarande med pistolen höjd mellan mina händer. Jake log nöjt och sjönk avslappnat ner på närmsta parkbänk.
"Jag bits inte" sa han och blinkade med ena ögat. Jag suckade ljudligt och satte mig bredvid honom för att bevisa att jag inte var rädd. För jag visste innerst inne att Jake inte var något hot, men mina ögon sökte fortfarande efter Mannen med kritvit hy i min omgivning.
"Jag vet att du aldrig någonsin vill ha något att göra med mig igen, vilket jag förstår. Ja, jag har ljugit för dig och du var delaktig i en plan. Men allt jag gjorde var inte planerat. Allt jag sa till dig, det vi gjord var inte det. Jag och mina känslor var på riktigt. Men när jag insåg det var det för sent. Skadan var redan skedd och eftersom jag gärna vill fortsätta leva ett tag till, kan jag som sagt, inte backa ur nu." Han suckade och drog sin hand genom hans hår. Jag tittade misstroget på honom, försökte avgöra om han ljög eller inte. Men hans ögon såg uppriktiga ut, fyllda av skuld och frustration. Trots att jag visste att det antagligen var ett stort misstag, litade jag på honom. "Lyssna, jag kommer hamna i sjukt mycket trubbel för det här, men jag är här för att varna er. Ni har inte mycket tid, det handlar om minuter. Min chef har planerat något fruktansvärt för er. De är på väg nu, de ska hämta honom och föra bort honom för att komma åt dig. De ska kidnappa Joey" Jag flämtade till och flög upp på fötter. "Du måste skynda dig, skydda det som kan skyddas. Förlåt, jag kan inte säga mer än såhär. Kom ihåg att jag aldrig ville det här. Du är värt så mycket med. Spring nu Bonnie" pratade han snabbt och hans panikslagna ögon mötte mina. Min kropp agerade före min hjärna och jag började springa fortare än jag någonsin gjort tidigare. Jag sprang för att rädda den människan som alltid har betytt mest för mig, jag sprang för att rädda min lillebrors liv. Jag visste att även det här kunde vara ett av de sjuka spelen som Mannen med kritvit hy hade skapat för att förnedra mig, innan han tog mig. Men jag kunde inte ta risken. Jag kunde inte riskera att förlora min lillebror.
I ren panik slet jag upp dörren, stormade förbi den svarta byrån och rusade upp för trapporna. Jag skrek hans namn i hopp om att få höra hans lugna röst svara, men jag möttes endast av en slående tystnad. Jag ryckte upp dörren in till hans rum och stannade tvärt. När mina ögon tog in det jag såg framför mig skrek jag desperat hans namn. Rummet var fyllt av blod och hans madrass var helt och hållet rödfärgad. Fönstret stod vidöppet med de vita tyllgardinerna som fladdrade i den svala vinden. Jag sprang fram till fönstret, hänge mig ut ifrån det och blickade ut över omgivningen. Men det var fullkomligt stilla, som om inget hade hänt. Jag vände mig om och fick syn på en liten lapp som låg vid hans skrivbord, placerat under ett fotografi på han och mig som små. Jag tog försiktigt upp den slarvigt skrivna lappen och strök fingrarna över hans välbekanta handstil. Utan att jag hade märkt det hade tårar börjat rinna nerför mina kinder när jag stirrade på lappen. Medan jag läste den började mina händer okontrollerat skaka och jag sjönk ner på golvet samtidigt som jag läste hanns brev om och om igen.

"Bon, snälla förlåt mig för att jag gör det här men jag har inget val. Det var antingen dig eller mig. Jag vägrar låta någon göra dig illa igen. Därför måste det här hända, för att du ska bli trygg.
Vad du än gör, leta inte efter mig för det skulle bara göra allting värre. Försök inte kontakta honom. Eller mig. Gör inget förhastat, för snart kommer allt bli bra igen.
Jag har lovat att aldrig lämna din sida, att aldrig svika dig. Det här är jag som håller det löftet.
Du betyder mer för mig än vad någon annan har gjort, eller kommer göra. Jag vet att du vill skydda mig från allting, från allt som kan skada mig. Men det går inte. Du får inte.
För Bon, du är inte bara min syster, utan min allra bästa vän. Du får inte hamna i hans klor, du får inte dö.
Vad som än händer kommer du att alltid vara min Bon, min storasyster. Glöm aldrig att jag alltid är hos dig. I all evighet.

Jag älskar dig
Din lille man"  

^^^

Stay beautiful xoxo