Unexpected

41

Oscars Perspektiv

Jag tog en klunk av det varma kaffet och gjorde en äcklad grimas åt den starka smaken. Jag blundade hårt och tog ett djupt andetag, försökte ignorera tröttheten och återfå mitt fokus. Bonnie hade varit borta i sex dygn. Sex hela dygn. Efter 144 timmar kändes det som om saknaden bokstavligen hade slitit sönder mitt bröst. Jag suckade tungt. Irriterat gjorde jag ännu ett försök till att skjuta bort mina tankar och fäste mina trötta ögon vid datorskärmen. Jag var tvungen att jobba.

Sömntabletterna som Bonnie hade lurat i mig höll mig i sitt grepp under tre timmar. Så småningom blev jag hittad, sovandes på den lilla soffan bekvämt inbäddad. Lappen som hon hade lämnat, det enda avskedet jag fick, släppte jag aldrig. För orden på lappen, de tre slarvigt skrivna ord som förändrade allt, vägrade jag att släppa. Jag vägrade låta de orden, hennes sista ord försvinna med henne. Så jag bar lappen med mig, ständigt beskyddad i min jackas innerficka. På så sätt visste jag att hon var där, att orden alltid var där, i fickan närmast mitt hjärta.
Hela min kropp saknade hennes närhet vilket var fullkomligt outhärdligt. Nätterna var värst. Så fort jag slöt mina ögonlock, så fort mörkret omfamnade mig såg jag hur hon blev torterad till döds. Jag såg hur hennes panikslagna ögon stirrade in i mina, hur hon desperat skrek mitt namn i hopp om att jag skulle hjälpa henne, rädda henne. Men jag kunde bara stå där och titta på, fullkomligt oförmögen till att skydda tjejen jag älskade. Så jag slutade sova. Visst slumrade jag till lite då och då, en kropp fungerar självklart inte i 144 timmar utan en sekunds sömn. Men jag släckte aldrig lampan och jag la mig aldrig ner i min säng. För jag kunde inte stå ut med tanken att det var i samma säng som hon hade legat i min famn. Samma säng som jag hade viskat att allt skulle bli bra och lovade att aldrig lämna henne. Nu var hon borta.
Jag kan inte klandra henne för det beslutet hon tog. Av säkerhetsskäl så var hela våningen vi hade bott på, fylld av övervakningskameror och det tog inte många sekunder att hitta stunden då Bonnie tog emot samtalet ifrån Q.S.A. Jag kände Bonnie och förstod självklart varför hon gjorde som hon gjorde. Hon räddade sin lillebror. Sen att hennes eget liv var priset, var inte det viktiga. Om jag hade varit i den situationen, om jag hade haft någon familj som jag kunde ha offrat mitt liv för, hade jag också gjort det. Om inte annat hade jag gjort det för henne. För att hon någon gång skulle få bli trygg.

Jag hade spenderat nästintill alla 144 timmar med att försöka hitta tillbaks till mitt gamla liv. Kämpade för att komma ihåg namn, lokaler, platser, vad som helst som kopplade ihop mig med dem. För under en tid var jag en del av dem. En del av de personer som hade kidnappat Bonnie. Jag var en anledning till att jakten på henne startade från första början. Hur mycket jag hatade det, hur mycket jag än ville glömma, så fanns kopplingen mellan Q.S.A och mig fortfarande kvar. Om den kopplingen på något sätt skulle göra så att vi kom ett ynka steg närmre henne, så skulle jag göra allt i min makt för att lyfta fram den igen.

"Hur går det?" frågade en mansröst och en tung hand placerade på min axel. Skrämt hoppade jag till av den plötsliga kroppskontakten och vände mig förvånat om. Bakom mig stod Dave, som var ledare över vårt arbetslag. Han hade alltid varit Toms bästa vän och hade därmed blivit som en farbror till Bonnie och Joey. Med andra ord hade han också ett band till Bonnie och även han gjorde allt han kunde för att hitta henne.
Nu stod han med rynkade ögonbryn samtidigt som han hängde över min axel för att kunna se datorskärmen bättre. "Vem är det?" Han pekade på skärmen där en bild på ett manligt ansikte stirrade tillbaks på oss.
"Tydligen min morbror. Christopher Grey." svarade jag koncentrerat. "Jag hade ingen aning om att jag hade en morbror. Men eftersom han är en Grey, var han högt uppsatt i Q.S.A och arbetade aktivt med dem, tills han en dag för 20 år sedan sprängdes i bitar. Men, enlig vad jag har lyckats hitta så överlevde han och valde att starta om sitt liv som William Smith"
"Bra jobbat" berömde Dave och klappade mig uppmuntrande på axeln.
"Jag har gjort lite efterforskningar som säger att han ofta håller till vid puben The Swan. Jag har tänkt att försöka byta några ord med honom ikväll" sa jag och tittade lite forskande på Dave då jag inte riktigt visste hur han skulle ta det. Men han nickade uppmuntrande.
"Du borde få lite sömn innan dess. Du ser hög ut" Ett retsamt leende lekte på hans läppar och han slog lekfullt till mig på armen, antagligen i ett försök att muntra upp mig. Jag skrattade trött och sträckte mig efter mitt alldeles för starka kaffe.
"Var försiktig" sa Dave samtidigt som han började gå ifrån mig. Jag hummade till svar och fäste blicken vid den främmande mannen på datorskärmen igen.

Jag hade jobbat oavbrutet i kanske en ytterligare timme när min mobil plötsligt vibrerade. Jag hoppade till av ljudet och vände mina trötta ögon mot den. Ett sms hade rullat in, av ett okänt nummer. Jag tittade förvirrat på mobilen och tog upp den i handen för att se bättre. Avsändaren hade skickat en bild och jag tryckte snabbt på skärmen för att kunna se den. I samma sekund som mina ögon mötte bilden, släppte jag mobilen som om den just hade bitit mig. Jag drog efter andan och kände hur min kropp fylldes av panik. Innan jag hade lyckats samla mina tanker tog jag upp mobilen igen, stålsatte mig och tvingade mig att titta på bilden igen, för att försäkra mig om att jag inte hade sett fel. Jag drog än en gång efter andan när jag såg Bonnies sönderslagna ansikte stirra tillbaks på mig. Tårarna trängde upp i mina ögon och jag slöt dem hårt, i hopp om att komma bort ifrån världen. Men bilden hade bränt sig fast vid mina ögon, och hur många gånger jag än blundade skulle jag aldrig någonsin få bort den.
Bilden var ett fotografi. Ett fotografi på Bonnie som satt fastspänd i en stol. Hela Bonnies kropp var sönder. Hon hade blivit så misshandlad att hon knappt kunde hålla sina ögon öppna då blåtirorna hotade med att täppa igen dem. Hennes blick såg nästintill livlös ut, tömd på allt hopp som hon alltid hade haft. Tårarna trillade nerför mina kinder när jag tittade på hennes hals, hennes hals som var sönderbränd av små S. Hon hade blivit märkt. Jag hatade mig själv för att jag kände igen rummet hon var i. Jag kände igen väggarna, stolen hon satt i och ljuset ifrån eldstaden som värmde upp Q.S.A's främsta tortyrredskap. Jag visste vad rummet betydde, jag visste vad som hände med de märkta offren. Jag visste att det bara var en tidsfråga. En tidsfråga innan de skulle avsluta hennes liv, på det mest smärtsamma sätt som man kan tänka sig. Bara en tidsfråga innan hon skulle dö.

• • •

Med bestämda steg gick jag över tröskeln till The Swan. Lukten av svett blandat med cigarettrök och sprit slog emot mig, vilket fick mig att ta ett tålmodigt andetag. Stället var ungefär det jag hade förutspått; smutsigt, illaluktande, stökigt och väldigt slitet. Den lilla puben var fylld av skäggiga män med läderjackor och stövlar som antagligen var fullproppade av olika, dolda vapen. De var högljudda och deras brölande skratt fyllde upp lokalen när de skålade med deras överfulla ölglas. Den skummande ölen rann nerför männens skägg men ingen av dem brydde sig inte tillräckligt mycket för att göra någon ansats till att torka bort det. Jag rynkade på näsan av avsmak, gick med en aning mer osäkra steg bort igenom puben och slog mig ner vid ett tomt fönsterbord, tryckt mot den bakre väggen. Några skratt hade tystnat och jag kände hur fientliga blickar brände på min kropp där jag satt med blicken nervänd i bordet för att undvika att dra till mig uppmärksamhet. Men jag, med min gråa skjorta och vanliga svarta jeans, var så mycket uppmärksamhetsdragande det gick. Jag var fruktansvärt malplacerad och visste att fans en stort chans att något skulle hända, att någon full man skulle gå till attack och därmed få hela puben bakom sig. Jag svalde hårt och fortsatte att stirra ner i bordet.
"Ursäkta mig" hörde jag en kvinnlig röst säga och jag lyfte genast på huvudet. Bredvid mig stod en översminkad kvinna i en urringad magtröja, en alldeles för kort kjol och med högklackade stövlar som sträckte sig en bit över hennes knän. Hon tittade misstänksamt på mig och jag lyckades pressa fram ett leende. "Vad vill du ha?" hon viftade menande på den lilla anteckningsblocket hon hade mellan händerna och log ett onaturligt stort leende med läppar som var förstörda av skönhetsoperationer.
"Eh, en öl. Tack" svarade jag tveksamt, osäker på hur jag skulle agera för att passa in så mycket som möjligt. Kvinnan nickade, kladdade ner något på hennes block och log ännu en gång.
"Perfekt" Hon vände sig om och försvann in bakom baren. Jag stirrade stint på dörren, väntade på att min morbror skulle dyka upp. Christopher Grey. Jag visste inte att han existerade förens bara några timmar sen, och att döma av hans avvaktande svar när vi bestämde träff antog jag att han visste vad jag ville. Någonstans inom mig visste jag att jag hoppades på för mycket, att chansen att Christopher ens skulle dyka upp var liten, och att han skulle vilja hjälpa mig, ännu mindre. Men jag kunde inte ge upp.

Plötsligt klingade en liten klocka över pubens dörr och en stor man dök upp i dörröppningen. Hans utseende skiljde sig ifrån de andra, och med ett ansikte helt fritt från skägg såg han nästan lika malplacerad ut som jag gjorde. Förutom hans kläder och hår, var det också något i hans blick som gjorde honom annorlunda. Hans ögon speglade intelligens. De var inte grumlig som de skäggiga männens var, utan mer klar, vaksam. Det var han. Christopher Grey.

^^^

Stay beautiful xoxo