Unexpected

31

"Joey!" skrek jag panikslaget och bankade hårt på glaset som omringade mig. Jag stod i en kub gjord av glas som vägrade gå sönder. Jag hade ingen aning om vart jag var eller hur jag skulle ta mig ut. På andra sidan glaset såg jag hur min lillebror gång på gång blev slagen av en stor knytnäve i ansiktet.
"Berätta vart hon är!" rät Mannen med kritvit hy och jag slog ännu en gång desperat mot glaset. Jag ville att han skulle se mig, så att han kunde ta mig istället för honom. Hans ansikte närmade sig Joeys och han stirrade på honom med sina ormliknande ögon. "Nu"
"Aldrig" väste Joey och spottade honom äcklat i ansiktet. Mannen med kritvit hy väste upprört och hans ansikte förvreds till en förbannad grimas. Han prickade in ännu ett hårt slag och Joeys hud sprack så att en liten flod av blod började rinna från ännu ett ställe i hans ansikte. "Jag kommer aldrig säga ett skit till dig. Hon är min syster och jag kommer göra allt för att skydda henne. Varsågod, gör vad du vill med mig men det kommer inte spela någon roll. För jag kommer aldrig ge dig min systers liv" morrade Joey mellan tänderna och stirrade på Mannen med kritvit hy, med hatisk blick. Jag fortsatte att banka hårt på glaset, så hårt att mina händer började gå sönder. Men det struntade jag i, för att allt jag ville var att bli hörd, så att uppmärksamheten skulle läggas på mig. Så att knytnäven träffade mitt ansikte istället för Joeys. Men det var som om jag inte fanns. Hur mycket jag än bankade, hur högt ja än skrek så la ingen ens en liten blick på mig.
"Jag räknar till tre" sa Mannen med kritvit hy och plockade upp ett vapen som han hotfullt placerade mellan sina händer. Jag drog efter andan och stannade plötsligt upp i rörelsen. Jag visste att det jag fruktade mest skulle hända. Jag skulle se det hända. "Ett" sa han lugnt och lossade säkringen med ett klick. Joey fnös honom upp i ansiktet och stirrade trotsigt både på honom och vapnet. "Två"
"Aldrig" spottade Joey ur och lutade sig tillbaks i stolen, han hade accepterat sitt öde. Men det hade inte jag. Mitt skrik rev upp min strupe samtidigt som jag bankade så hårt att varje liten del av mina händer blödde. Men ingen brydde sig. Jag var fast i mitt fängelse av glas för att tvingas bevittna min lillebrors död.
"Tre" Pistolens kula avlossades och tillsammans med den höga smällen rasade hela min värld samman. Joey dog

"Bonnie! Bonnie!" skrek Oscar plötsligt. Jag slog skräckslaget upp ögonen och fann hans ansikte endast ett par centimeter från mitt. Jag hoppade skrämt till och Oscar suckade lättat. "Allt är bra nu" mumlade han lugnande och satte sig upp. Jag kände hur min hals brände och hela min kropp var klibbig av svett. Jag tittade mig skräckslaget omkring, kämpade för att förstå vad som nyss hade hänt. Mitt hjärta skenade och jag andades alldeles för snabbt och kraftigt. "Det var bara en dröm Bonnie, allt är bra" upprepade Oscar och hoppade närmre mig. Hans röst fick mig att komma tillbaks till verkligheten. Det var bara en dröm. Bara en mardröm.
"Vad hände?" frågade jag med skör, darrig röst. Oscar la sin hand över min och tittade på mig med en sorgsen blick.
"Jag vaknade av att du skrek. Du lät livrädd, helt panikslagen. Du skrämde ihjäl mig" suckade han. Jag tittade på honom och minnesbilder av min mardröm skenade förbi.
"Förlåt. Det var bara en mardröm" viskade jag stumt och stirrade framför mig. Jag såg hur musklerna i hans kropp spändes av och han drog ännu en lättad suck. Försiktigt la han sina armar om mig och jag lutade mitt huvud tacksamt mot hans bröstkorg.
"Det är ingen fara" mumlade han mot mitt hår och gungade mig sakta från sida till sida. "Jag får dem också" fortsatte han och drog sina beskyddande armar tätare kring mig. Jag tog ett andetag, lyssnade till Oscars rytmiska hjärtslag och kände hur paniken långsamt rann av mig. "Det märks inte" svarade jag sakligt. Han suckade tungt.
"Jag har lärt mig att leva med dem" Jag hörde hur plågad hans röst lät och kunde inte undgå att känna mig en aning löjlig. Oscar hade varit med om så mycket värre, han hade förlorat hela sin familj på grund av ett misstag som han gjorde. Den sorgen, den ensamheten hade han tvingats gå igenom själv. Jag hade förlorat min lillebror och hela min värld rasade samman. Min mardröm kändes med andra ord väldigt ynklig jämfört med Oscars verklighet.
"Förlåt. Jag mår bra nu" mumlade jag tyst. Han lutade sitt huvud mot mitt och jag kände hur hans närhet gav mig det lugnet jag behövde.
"Okej" sa han samlat, kysste mig ömt på huvudet och flyttade sig bort från min kropp. En obehaglig kyla slog emot mig då Oscars kroppsvärme försvann och jag kände direkt hur ensamhetens panik tog tag i mig. "Klockan är 03.13, försök sova lite till" mumlade han och gav mig ett leende. Han reste sig upp, la täcket över min kropp och vände sig om för att gå. Han släckte lampan och skulle precis öppna dörren när jag kände hur paniken återigen började krypa uppför min kropp. Jag kunde inte vara ensam. Jag kunde inte vara ensam i mörkret.
"Oscar?" frågade jag med en svag röst.
"Ja?" Han vände på sig och mötte min blick med ett varmt leende. Jag suckade och hatade att jag lät så svag, så desperat och hjälplös. Men jag hade inget val. Jag var för rädd.
"Kan du stanna?" Min röst lät endast som en svag, skör utandning ut i mörkret. Oscar log och utan att tveka kröp han ner bredvid mig. Jag la mig snabbt tillrätta på hans bröstkorg och hans beskyddande armar slöt sig runt mig. Jag blundade och log, tacksam över att få vara i hans trygga famn. Han pussade mig lätt på huvudet och drog mig ännu närmre sig.
"Alltid"

• • •

"Vad är klockan?" frågade jag nyvaket och satte mig upp i sängen. Jag gäspade stort och gnuggade sömnen ur ögonen.
"Halv elva" svarade han och log mot mig. "Du lyckades somna om ändå" Han satte sig upp bredvid mig och blickade ut över mitt rum.
"Jag antar det" suckade jag och försökte le. Hur jag betedde mig mot Oscar, var något jag aldrig annars gjorde. Inför honom framstod jag som svag, någon som behövs räddas. Jag lät honom se mig gråta, lät honom rädda mig när jag behövde det. Jag brukade klara mig själv. Jag brukar inte behöva någon som håller om mig, någon som tröstar mig eller skyddar mig. Utan jag hade alltid klarat mig själv. Men med Oscar var det annorlunda, jag kunde släppa alla spärrar och låta mig själv få vara ledsen och svag. Men jag var rädd för att han skulle tolka mitt beteende som desperation när det egentligen var något annat.

"Jag går och fixar lite frukost. Jag ska prata med vakterna på vägen, se om det vet något mer. Klarar du dig här?" sa han mjukt och ställde sig upp. Jag nickade snabbt och tog tag i hans hand innan han hann vända sig om.
"Tack" sa jag och mötte hans blick. "Tack för att du är här" Han log stort och kramade min hand mjukt.
"Du behöver inte tacka. Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara på" Han rörde sin tumme över min handrygg innan han försiktigt släppte greppet om min hand. Han gav mig ett leende innan han gick ut genom dörren och försvann bort genom korridoren. Leendes betraktade jag hans ryggtavla i några sekunder. Vad hade jag gjort för att förtjäna honom?
Långsamt drog jag bort täcket från min kropp och kände hur huden knottrade sig när den kom i kontakt med den svala luften. Jag gäspade ännu en gång och skulle precis sträcka ut min rygg när ett ljud avbröt mig. Rummet fylldes upp av ett vibrationsljud och min blick drogs ner till min telefon som låg placerad på nattygsbordet. Jag tog förvirrat upp den och såg texten "okänt" lysa upp telefonen. Mitt hjärta stannade för en sekund. Jag tvekade länge och stirrade på skärmen ett tag, väl medveten om att jag var på väg att gå in rakt i en fälla. Utan att riktigt tänka svepte min tumme över skärmen och jag förde upp mobilen till örat.
"God morgon Bonnie. Jag har ett erbjudande som jag gärna skulle vilja presentera för dig" väste en ormliknande röst i mitt öra. Mannen med kritvit hy.

^^^

Stay strong xoxo