Unexpected

49

Allt jag höll i händerna föll ner och landade med en hög duns på marken. Jag stirrade chockat framför mig med ögon som var fyllda av lyckotårar. Han stod bara några meter framför mig, lika blixtstilla som jag. Han som jag hade offrat mitt liv för stirrade tillbaks på mig. Han som jag hade lyckats rädda vars ögon likt mina svämmade över av tårar. Min lillebror. De skador som Mannen med kritvit hy hade skapat var läka, och förutom den extrema utmattning som hans kropp skvallrade om, såg han ut som vanligt. Hans blick granskade mig från topp till tå och trots de meterna som skiljde oss åt, såg jag hur hans ansikte förvreds till ett plågsamt uttryck när han tittade på mig och mitt tillstånd. Jag släppte alla tankar och började rusa nerför de ostadiga trapporna som fanns emellan oss. Han gjorde samma sak och jag hann knappt springa en meter på den asfalterade gången innan jag flög in i hans famn. Desperat klängde jag mig fast vid honom och han höll mig i ett hårt grepp.
"Du lever" snyftade han mot min hårbotten. Jag borrade in mitt huvud vid hans hals och grät lyckligt mot hans vita t-shirt. Jag knep ihop ögonen och kände hur Joeys skakande armar drog mig hårdare intill sig. Jag hade lyckats. Jag hade fått min lillebror i säkerhet. "Du lever" mumlade han igen och jag log in mot hans hals.
"Jag lever" viskade jag tillbaks. Försiktigt lösgjorde Joey sitt grepp om mig så att han kunde se mig. Han placerade varsin hand på mina kinder och med ögon som nu var fulla av sorg tittade han på mig.
"Vad har de gjort med dig?" viskade han krossat och strök sin tumme ömt över min kind. Jag skakade avvärjande på huvudet, då det inte var relevant just då.
"Det spelar ingen roll nu" svarade jag samtidigt som vi började gå mot en soffa i Place 101's lokal där de övriga soldaterna ifrån akutmottagningen var. "Jag mår bra" min röst lät kanske inte lika övertygande som jag hade tänkt, vilket Joey självklart reagerade på. Vi satte oss i en röd skinnsoffa och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Han kramade mig försiktigt, som om han var rädd att jag skulle gå sönder.
"Bon, du ser mer död ut än levande. Du känns som ett skelett. Vad har de gjort med dig?" upprepade han oroligt. Jag skakade än en gång på huvudet.
"Jag sa ju att det inte spelar någon roll. Jag är inte död och inte du heller. Det är allt som betyder något" svarade jag betydligt mer övertygande. Han lösgjorde sig än en gång ifrån för att kunna nå mina ögon. Hans blick drogs direkt ner till min hals som fortfarande var prydd av små brännsår i form av bokstaven S. Vissa av dem var så djupt inbrända i min hud att de aldrig någonsin skulle försvinna. Jag var märkt. S som står för serpens. Serpens som står för orm. Orm som står för Mannen med kritvit hy. Ja var märkt av en orm, märken som skulle följa med mig i resten av mitt liv. Den vita ormen skulle aldrig riktigt lämna mig.
"Åh, Bon" viskade han med sprucken röst samtidigt som han återigen drog in mig i sin famn för att vagga mig från sida till sida. "Du borde aldrig ha gjort det. Du borde aldrig ha gått till honom, jag hade klarat mig bra"
"Du hade dött" svarade jag utan en millisekund av tvekan.
"Antagligen. Men det hade varit okej. Allt det här, det som har hänt dig hade aldrig hänt. Du hade varit okej." mumlade han skuldmedvetet. Jag skakade på huvudet, frustrerad över att han inte förstod.
"Jag hade inte alls varit okej. Ett liv utan dig är inget liv. Jag är din storasyster Joey, det är min plikt att skydda dig och det kommer det alltid att vara. Du lever. Det är allt som räknas." svarade jag bestämt, nästintill irriterat. Joey suckade och snyftade mot mitt huvud.
"Jag älskar dig Bon" viskade han sprucket. Jag log lyckligt.
"Jag älskar dig med lille man"

Plötsligt fylldes rummet upp av mina föräldrars röster och kort därefter kände jag deras närhet mot min kropp.
"Älskade unge" mumlade mamma med samma spruckna röst som Joey hade.
"Jag visste att du levde. Jag visste det hela tiden" mumlade pappa vars röst också brast av tårar. De omfamnade mig och hela jag fylldes upp av en överväldigande tacksamhet. För jag var hos dem, äntligen var jag hos dem. De sjönk ner på knä framför mig så att de båda kunde få en helhetsbild av mig. Jag hann uppfatta chocken i deras blickar innan jag en aning generat tittade bort.
"Jag mår bra" försäkrade jag dem innan de hann fråga något. För helt ärligt gjorde jag det. Jag mådde bra.
"De trodde du var död. De var på väg att ge upp Bonnie, men vi vägrade." fortsatte pappa och strök mig ömt över kinden. "Jag är så stolt över dig, hjärtat."
"Du kommer bli okej. De kommer fixa dig" tröstade mamma med avsikt att både trösta mig och henne själv.
"Bon, Oscar var fantastisk. Ett tag var jag osäker på om han ens var mänsklig. Jag såg honom inte lämna sitt kontor en enda gång, han slutade aldrig jobba" sa Joey och vände sin blick åt ett annat håll. "Jag kunde inte ens tänka, jorden hade liksom gått under" Jag följde hans ögon och fann Oscar sitta upprätt på en bår med Lilly som gråtandes höll i hans händer samtidigt som Christopher, med hans enorma kropp, höll dem båda i ett stadigt grepp i hans famn. Oscar hade hittat sin familj.
"Ingen av oss kunde tänka" suckade mamma. "Vi gjorde allt vi kunde, verkligen allt. Men du och Joey är vår värld. När du försvann, försvann vår värld med." Pappa kysste mamma på kinden samtidigt som han torkade bort en tår ifrån sin egen.
"Det var han som hittade dig. Jag kommer aldrig kunna tacka honom tillräckligt mycket." Han tittade på mig och log mjukt. "För min lilla flicka är här"
"Håll hårt i honom Bon, tillskillnad från alla andra idioter du har haft, förtjänar han faktiskt dig. Vi tycker om honom" sa Joey bekräftande och rufsade kärleksfullt till mitt hår. Som om Oscar hade hört vad vi hade sagt, vände han upp huvudet och mötte min blick. Hans gröna ögon grät men glittrade av samma lycka som hans stora leende berättade. Jag log tillbaks och förundrades över den magiska känslan som tog över mig när jag mötte hans blick.
"Vi älskar dig" sa pappa och jag vände min blick mot honom. Hans tårar hade slutligen slutat rinna och han log endast ett leende fyllt av kärlek.
"Vi älskar dig över alla gränser Bonnie. Förlåt för att vi drog er in i det här. Förlåt för att vi är såna dåliga föräldrar" snyftade mamma och växlade sin skuldmedvetna blick mellan mig och Joey. Jag skakade snabbt på huvudet, mån om att rädda mina föräldrar ifrån deras dåliga samvete.
"Ni är de bästa föräldrarna man kan tänka sig. Förlåt för att jag har varit så arg när ni har kämpat för att hålla oss skyddade i så många år" suckade jag och log mjukt.
"Vi är så stolta över att ha så coola föräldrar, jag menar ni räddar ju typ världen. Små kidnappningar får man ju räkna med lite då och då" sa Joey muntert men jag kände hur hans hårda grepp om mig inte riktigt stöttade hans lättsamma skämt. Mina föräldrars ansikten lystes upp i överlyckliga leenden, antagligen lättade över att vi äntligen hade förstått. Visst hade det tagit långt tid, men både jag och Joey hade insett att allt de hade gjort, alla lögner de någonsin har sagt, hade bara varit för att skydda oss. För att skydda oss ifrån något som var så mycket större än vad vi någonsin kunde tro.
"Det kommer bli bra hjärtat, vi ska fixa ihop dig igen" mumlade mamma med gråten som återigen hotade i halsen när hennes blick fästes på min brännmärksskadade hals. Jag skakade avvärjande på huvudet för att göra ett halvhjärtat försök till att berätta att jag mådde bra. Igen. Tröttheten började ta över mig och jag kände hur jag knappast skulle orka vara vaken så mycket längre. Joey vaggade mig från sida till sida och lutade sitt huvud mot mitt. Tryggheten som fanns i rummet var nästan påtaglig och det fyllde upp hela min kropp.
"Du är hemma nu, Bon" sa han och pussade mig kärleksfullt på huvudet. Jag knep ihop ögonen och log lyckligt. Jag var hemma. Jag var äntligen hemma.  

^^^

Stay strong xoxo