Unexpected

10

"Men va?!" skrek jag upprört och stampade demonstrativt med foten i golvet. Mamma la en trevande hans på min axel, men jag var snabb med att skaka bort den.
"Gumman, du förstår själv att det inte kommer fungera" försökte hon med lugn röst.
"Men mamma du fattar inte. Det känns som om jag, över en natt, har kastats in i en riktigt dålig James Bond film. Jag vill ha mitt liv tillbaks"
"Bonnie, hur kan du inte förstå allvaret? Du blev överfallen, kidnappad och nästan dödad om det inte vore för Oscar" hon försökte desperat ta tag i mina händer, för att försöka få mig att förstå, men än en gång var jag snabb med att undvika hennes kroppskontakt.
"Det är ju du som inte förstår! Jag vill inte leva såhär!" fortsatte jag att skrika.
"Bonnie, nu räcker det! Jag vet att du är smartare än såhär. Nu blir det som jag säger" sa mamma bestämt. Jag stirrade på henne med en frustrerad blick, fullkomligt förbannad över att hon inte förstod vad jag och Joey tvingades gå igenom.
"Fattar du inte?" min röst gick ner till en nästan viskande ton och jag mötte hennes arga ögon med avsmak. "Ni har förstört våra liv. Om det inte vore för er, för ert jobb, hade jag och Joey levt ett helt vanligt liv." mamma öppnade munnen för att försvara sig, men jag hann före.
"Vårt liv kommer aldrig bli normalt, ni har förstört våran barndom. Det enda jag begär är att för en kväll få känna mig normal, för en kväll få känna mig som en tonåring. Men till och med det tar du ifrån mig."
"Bonnie, du vet att jag gör det för dig" mammas röst hade mjuknat och hon tittade medlidsamt på mig. Det var uppenbart att mina hårda ord hade träffat där jag ville att det skulle, men det räckte inte för mig. Allt det jag hade sagt, hade jag hållit inne lite för länge. Jag var så trött på att ständigt vara på min vakt, på att ha prov i hur bra jag skjuter av folks kroppsdelar istället för att prov på vårt lands tidigare kungar. Jag var så trött på att inte vara normal. Men ändå visste jag att det här bara var en början.
"Jag skiter i det. Jag vill ha mitt liv tillbaks" sa jag med klar röst, gav henne en sista blick innan jag vände på klacken och flydde in till mitt rum. Bara några sekunder efter hördes små, försiktiga knackningar mot min dörr.
"Det är jag" hörde jag Joey säga tyst, antagligen rädd för att jag skulle få ännu ett utbrott, fast på honom den här gången. Jag mumlade ett otydligt svar vilket gjorde så att han snabbt gled in till mitt rum och satte sig ner bredvid mig. Han försökte möta min blick, men eftersom jag envist stirrade ner i golvet var det inte det lättaste.
"Vad har hänt, Bon?" frågade han bekymrat. Utan att vända upp blicken började jag frustrerat förklara. Jag förklarade hur mamma inte lät mig träffa Jake, hur det kändes som om mitt liv kvävde mig eftersom jag helt plötsligt hade blivit fråntagen all frihet. Visst förstod jag att det var för min egen säkerhets skull, men jag stod inte ut med känslan av att mitt hem hade blivit ett fängelse.
"Vad hindrar dig?" avbröt han mig plötsligt. Jag vände upp blicken och tittade undrande på honom. "Ja, vad hindrar dig från att gå ut med honom?" jag tittade misstroget på honom.
"Om du har missat det så jobbar våra föräldrar för en hemlig organisation, att vara vaksamma och paranoida är liksom hela deras jobb." ironin i min röst gick nästan att ta på. Joey hoppade ett steg närmre mig och log ett lekfullt leende.
"Det har ju aldrig hindrat dig förut" sa han uppmuntrande. Självklart hade han rätt. Jag hade ju ett liv innan jag blev indragen i allt det här. Jag hade ett liv när vi bodde i vårt förra hus, tusentals mil härifrån. Där hade mina föräldrar aldrig koll på mig, att smyga ut genom fönstret sena kvällar, var min specialitet.

"Du har rätt" konstaterade jag och rufsade till hans lockar.
"Det har jag alltid" svarade han och sken upp.
"Täcker du mig?" frågade jag och såg hur hans leende dog ut.
"Bon" började han med osäker röst. " Mamma och pappa har ju rätt, det vet du också. Tänk om, vem det nu är, kommer att ta dig igen?" han drog mig intill sig och jag vilade mitt huvud på hans bröstkorg.
"Jag tänker inte förlora dig igen. Nästa gång kanske kulan träffar ditt hjärta, istället för din axel" mumlade han mot mitt huvud.

Vi kom överens om att han skulle täcka upp för mig, för hur mycket han än ogillade det, så förstod han mig. Men han hade fått mig att lova att jag skulle komma hem innan klockan tolv, så att han skulle slippa vara orolig hela natten. Jag kände mig lite som Askungen, bara med den detaljen att efter klockan tolv försvann inte min magiska förtrollning, utan istället skulle Joey koppla in mina föräldrar för att hitta mig. Men jag var lika glad ändå, för efter en väldigt lång tid fick jag känna mig normal igen.

"Var försiktig. lova mig det" sa Joey oroligt och drog in mig i en kram. Jag lov svagt, tacksam över hur mycket han ville beskydda mig.
"Jag lovar" svarade jag tvärsäkert och backade ifrån honom. Jag öppnade ljudlöst fönstret bakom mig och la ett trevande ben över fönsterkarmen.
"Kom ihåg, efter klocka tolv berättar jag, och då kan du inte vara arg på mig." Joey log och räckte mig min jeansjacka. Jag nickade, slängde jackan över axeln och började försiktigt glida nerför stupröret, tills jag kände garagetaket under mina skor. Jag släppte det krampaktiga taget om stupröret och tittade tveksamt ner. Vägen till marken var längre än jag hade trott, så jag tog sats och kastade mig blundande nerför taket. Eftersom min träning hade börjat visa sig, lyckades jag landa i någorlunda balans och jag började småspringa till det stället som jag och Jake hade kommit överens att träffas på.
Plötsligt såg jag en gestalt stå lutad mot en lyktstolpe en bit längre ner på gatan. Jag kände igen Jakes bredaxlade kropp, och sekunden han fick syn på mig fimpade han cigaretten och gick emot mig.
"Vad du är fin" konstaterade han som om det vore självklart, och drog in mig i en varm kram. En lukt av den typiska Ralph Lauren parfymen slog emot mig och jag log nöjt. När han hade släppt mig la han en osäker hand på min svank och förde mig sakta fram i rätt riktning. Vi gick under tystnad och då och då strök våra handryggar mot varandra. Efter varje gång hans hand hade nuddat min lämnades en varm, pirrande känsla där hans kroppskontakt hade varit. Det var länge sen jag hade känt något sånt, och blev plötsligt lite osäker på hur man betedde sig i situationer som denna.
Efter att hans hand än en gång hade snuddat vid min, kände jag hur han mjukt försökte fläta samman sina fingrar med mina. Jag log och var plötsligt väldigt tacksam över det kompakta mörkret eftersom det dolde mina blossande kinder.

Han tog mig till en plats som jag då inte visste fanns. Det var en lång strand som pryddes av ojämna sanddynor, vilket skymde vissa delar av stranden. Vågor rullade in mot oss och fyllde nattluften med ett behagligt brus. När vi hade rundat en stor sanddyna möttes jag plötsligt av ett par tända ljus. Ljusen bildade som en väg till en rutig picknickfilt lite längre bort. Jag blev fullkomligt ställd över romantiken som plötsligt fanns omkring oss. Jake hade inte gett intrycket av att vare en kille som lätt blottade sina känslor. Helt ärligt hade jag aldrig träffat en kille som uppskattade tända ljus på en sandstrand, så det jag nu stod inför var något nytt för mig.
Jag vände mig mot Jake som tittade på mig med förväntansfulla ögon. Jag skulle precis säga något när han drog fram en ros bakom sin rygg. Jag log generat och tog försiktigt emot den.
"Jake, det här ä..- Du är..-" försökte jag men avbröt mig själv då jag var helt överrumplad. Han skakade på huvudet och satte försiktigt sitt finger över min mun, som för att be mig att vara tyst.
"Underbar" fortsatte jag i viskande ton. Hela hans ansikte sprack upp i ett lyckligt leende. Han tog tag i mina händer och drog mig intill sig. Han tittade på mig med en blick som speglade tusen olika känslor vilket gjorde den omöjlig att tolka. Han förde sin hand till min kind, och gjorde små mjuka cirklar på den. Han tittade på mig med en blick som kändes som om den gick rakt in i själen. Jag tittade försiktigt upp på honom och placerade den hand som inte satt ihop med Jakes, i hans nacke. Jag  strök mina fingrar på hans mjuka hår samtidigt som jag förväntansfullt mötte hans glittrande ögon. Han drog mig ännu närmre sig så att jag kunde känna hans varma andetag mot mitt ansikte, i den svala nattluften.
"Du Bonnie Rollands, är något alldeles extra" viskade han ömt innan han raderade det sista, lilla avstånd som fanns mellan oss och lät sina läppar möta mina.

^^^

Stay beautiful xoxo