Unexpected

11

Tiden med Jake var underbar, underbar och fullkomligt magisk. Hur töntig det än låter, kändes det vid några tillfällen som om jag ständigt svävade några centimeter från marken. Som om de fjärilar som skapades av Jakes närhet plötsligt inte fick plats i min mage längre och lyfte mig därför från marken.
Efter att vi hade ätit plockade han snabbt ihop allt i en liten tygkasse. Sen tog han mig i handen och drog iväg med mig en bit längre ner på stranden. Han satte sig ner på den fortfarande solvarma sanden och jag följde snabbt hans exempel. Utan att tänka mig för sparkade jag av mig mina skor och lät sanden omsluta mina fötter. Vattnet hade blivit stilla och fullkomligt spegelblankt. Ett lugn känsla låg i luften och himmelens alla stjärnor prydde både natthimmelen men också det spegelblanka havet. Jag vände mitt ansikte upp mig himmelen och lät den svala nattluften varsamt fläkta mig.
"Det är så vackert" suckade jag drömmande. Jag vände min blick till honom och såg hur han betraktade mig med beundrande ögon.
"Jag kan bara hålla med" svarade han och släppte mig inte med blicken. Jag log generat och tittade ner i marken.
"Tack" sa jag och mötte återigen hans blick. "Tack för allt det här" jag gjorde en svepande gest över stranden och han log. Han la sin arm runt mig och drog mig intill sig. Nöjt, lutade jag mig mot hans axel och kände tyngden av hans huvud på mitt.
"Det var så lite så" mumlade han mot mitt huvud. Jag log och njöt. Njöt över att få vara i Jakes famn. Jag njöt över att jag äntligen kunde känna mig normal. Normal och trygg. Jag tittade upp på himmelen och beundrade alla glittrande stjärnor. Stjärnor. Plötsligt satte jag mig kapprakt upp.
"Vad tror du klockan är?" frågade jag stressat. Jake tittade frågande på mig samtidigt som han drog upp sin telefon ur sin ficka.
"23.17" sa han sen. Utan att tänka mig för började jag snabbt samla ihop mina saker runt mig.
"Jag måste hem nu" sa jag samtidigt som jag tryckte tillbaks mina fötter i skorna. Jake nickade och ställde sig upp.
"Jag följer dig" sa han som om det vore självklart, samtidigt som han plockade upp tygkassen.

Vi började gå på samma väg som vi gjorde förut. Så fort vi hade börjat gå hade Jake tagit min hand, utan det minsta osäkerhet. Som om den oskrivna regeln var som bortblåst, att be om varandras närhet var inte längre något stort steg. Utan det bara var som det var. Jag njöt av varje sekund. Jake berättade om någon ytlig barndomshistoria och jag lyssnade utan att riktigt lyssna. Jag upptäckte hur mycket jag tyckte om ljudet av hans lugna, djupa röst. Omedvetet rös jag till, då nattluften var en aning svalare än vad min tunna jeansjacka var gjord för. Jake tystnade och stannade upp i rörelsen.
"Fryser du?" frågade han mjukt. Jag skrattade svagt och skakade på huvudet, då jag aldrig riktigt varit den typ av tjej som kräver den sortens omvårdnad. Men innan jag hann öppna munnen hade han smidigt tagit av sig den tjocktröjan han hade på sig. Jag drog den tacksamt över huvudet medan han knäppte sin jacka för att skydda sin t-shirtklädda kropp från kylan. Plötsligt rasslade det till i busken till höger om mig. Jag släppte reflexmässigt Jakes hand för att vara beredd på en eventuell fiende. Men när ingenting dök upp, suckade jag och blev en aning irriterad på hur överparanoid jag var. Jake tog min hand igen, men kramade den en aning hårdare än innan. Även han stirrade in i busken vars ljudet hade kommit ifrån. Jag sneglade upp på honom, beredd på att se någon sorts rädsla speglas i hans ögon. Men inget var där, utan bara ren ilska. Plötsligt rasslade det till ännu en gång och jag stannade vaksamt på vägen. Jag granskade busken noga och länge. Jakes hand kramade min hårdare och jag antog att han var villig att skydda mig från det som fanns i busken. Plötsligt rusade en svartklädd man utifrån busken och ställde sig mitt på vägen. Jag ryckte till och började desperat leta runt mig efter något som jag kunde använda som vapen. I brist på något annat tog jag upp en halvstor sten från marken utan att släppa mannen på vägen med blicken. När jag plockade upp stenen släppte jag Jakes hand för en sekund, och när jag återigen stod upprätt försökte jag trevande få grepp om den igen. Men det fanns inget där, allt jag greppade var luft. För en sekund vände jag mig om och nästintill glömde mannen på gatan, rädd för att något hade hänt med Jake. Men bakom mig fanns inget annat än en mörk väg mitt i ingenstans. Han var borta. Jag letade febrilt efter något täcken på att han var i närheten, en gren som knäcktes eller vad som helst. Men inget. Allt jag hörde i nattluften var mina och mannens tunga andetag. Jag vände mig hastigt om och i samma sekund som jag såg hur nära mannen hade kommit, släpptes alla tankar på Jake. Jag ställde mig avvaktande med en fot framför den andre, då jag tvekade mellan att antigen anfalla mannen eller springa därifrån. Samtidigt som han i en oroväckande lugn takt närmade sig mig, la han ett vapen mellan sina händer och lossade säkringen med ett litet klick. Jag insåg att jag inte hade någon chans att springa, eftersom jag visste att så fort jag vände mig om honom skulle han skjuta mig i ryggen. Så istället försökte jag gå i sidled, för jag tänkte att om jag lyckades ta mig in till den mörka skogen kanske de tjocka trädstammarna kunde gömma mig för ett tag. Men då började mannen springa emot mig och jag kände hur hela min kropp plötsligt fylldes med adrenalin. Så jag tog risken, vände mig om och sprang allt jag hade in i skogen. Jag hörde de snabba stegen bakom mig samtidigt som jag desperat sicksackade mellan träden. Men plötsligt hörde jag ett skrik, eller mer ett vrål. Jag stannade i rörelsen och vände mig förvånat om. Bara några meter ifrån mig låg mannen utslagen på marken, med ett stort blödande hål genom sin mage. Jag ryggade tillbaks. Förvirrat stirrade jag mig omkring i samtidigt som jag undrade om jag borde vara ännu mer rädd eller lättad. Om personen som dödade mannen räddade mig, eller endast var en mer hotfull fiende. Jag vågade inte ta den risken, utan vände mig om från den döda mannen och fortsatte använde all min kraft åt att rusa genom skogen. Då mörkret hade blivit alltför kompakt såg jag inte mer än en meter framför mig och plötsligt fastnade min fot i en rot vilket gjorde så att jag handlöst föll till marken. Jag ignorerade blodsmaken som bildades i min mun, reste mig snabbt upp och fortsatte att springa.

• • •

Jag hivade mig klumpigt in igenom mitt öppna sovrumsfönster och ramlade flåsande ihop på mitt golv.
"23.58, fattar du hur orolig jag har varit?" röt plötsligt Joey i samma sekund som jag gjorde en ansats till att ställa mig upp. Men så fort jag vände upp huvudet för att möte Joeys upprörda blick, försvann all färg ur hans ansikte.
"Herregud. V-vad har hänt?" stammade han fram och lyfte upp mig från golvet för att försiktigt placera mig på min säng.
"När har du blivit så stark?" sa jag utmattat i ett försök att lätta upp hans rädsla.
"Vänta" han sprang ut ur mitt rum och på tassande fötter kom han tillbaks med en förbandslåda under armen. Jag tittade frågande på honom.
"Din mun" svarade han sammanbitet när han uppfattade min blick. Reflexmässigt flög min hand upp till mina läppar för och möttes av en varm, kladdig känsla. Jag flämtade till av den plötsliga smärtan. Joey satte sig snabbt bredvid mig, och med vana fingrar började han arbeta min uppskurna läpp.
"Din läpp är praktiskt taget ett köttstycke. Bon snälla försök berätta, vad har hänt?" frågade han med fokuserad blick samtidigt. Så, fastän varenda ord gick som en ilning av smärta genom ryggraden, berättade jag vad som hade hänt. Trots att mina ord endast kom ut som ett mummel, då min mun vägrade samarbeta nickade Joey uppmärksamt.

"Vi måste berätta för mamma och pappa" viskade han när jag blev tyst. Samtidigt som jag berättade hade han lyckats tvätta rent såret och fått det att sluta blöda. Han drog in mig i sin famn och la två beskyddande armar runt mig.
"Nej" svarade jag tvärsäkert. Han suckade frustrerat. "Joey vi kommer aldrig få gå ut igen, våra liv kommer försvinna helt" Joey lyfte upp mitt huvud och tittade allvarligt på mig.
"Och? Nu har du varit nära döden två gånger, husarrest eller inte, du får inte dö. " sa han bestämt.
"Men tänk på det. Mannen gjorde ingenting, min läpp kom ifrån när jag ramlade i skogen. Det kanske helt enkelt var ett försök till ett vanligt rån. Det är inte värt det" suckade jag. "Snälla" min röst lät bedjande. Han nickade sammanbitet och tittade på mig med förståelse i blicken. För hur rädd, hur orolig han var, visste han att jag hade rätt. Jag såg hur mycket han hade utvecklats, och på det sättet som han så systematiskt hade behandlat mina sår på, fick mig att bli fast besluten om att vi var tvungna att hålla fast vid den lilla friheten vi hade kvar. För det var inte värt att förlora den. Det visste Joey också.
"Okej"

^^^

Stay strong xoxo