Unexpected

26

"Vi börjar förlora allt för mycket kontroll över den här situationen. Vi kan inte vara passiva längre." sa Louise med allvarlig röst och spände blicken i varenda en av oss. Alla hade blivit tillkallade till ett krismöte på Place 101 i samma sekund som jag berättade för Louise vad som hade hänt. Klockan var nu runt 4 på morgonen och alla i lokalen såg ut som om de skulle somna när som helst. Inklusive mig.
"Vi alla har upptäckt att detta kretsar mer runt Bonnie Rollands än vad vi först anade" fortsatte hon och undvek att möta min blick. Jag kände hur Oscar tittade på mig, antagligen sökte han efter mina ögon. Men på grund av det Jakes varning angående Oscar, visste jag inte vart jag hade honom, och det gjorde mig osäker. Försiktigt drog jag fingret över det ormliknande såret jag hade på armen och rös av obehag då minnena från natten dök upp i mitt huvud.
"Vi har sen tidigare fått tag i några filer från Q.S.A. Jag personligen tittade igenom dem snabbt och en av dem fångade min uppmärksamhet." För första gången vände hon sig till mig och mötte min blick. "Rollands, hur är din relation ut till Marcus Cooper?" frågade hon sen. Jag drog efter andan. Att hans namn plötsligt nämndes i en situation som den här gjorde mig fullkomligt förvirrad. Jag tittade frågande på henne, helt ovetandes om varför det var relevant.
"Jag var tillsammans med honom, men han do..-" hann jag säga innan Louise avbröt mig.
"Det var det jag skulle komma fram till. Filerna handlar om ett mörkat mord för ungefär ett år sedan, på just Marcus Cooper. Det saknas en del filer och eftersom Bonnies relation till Marcus Cooper var så stark, gissar jag på att mycket av den informationen vi behöver, finns i de saknade filerna. Så ni alla förstår vad vi kommer göra. Vi ska gräva fram det dolda mordet på Marcus Cooper." Hon satte igång den stora skärmen bakom sig och plötsligt dök hans ansikte upp på bilden. Det kändes som om en stor sten av ångest la sig till rätta i min mage. Jag stirrade chockat på bilden på Marcus och försökte desperat förstå vad som hände.
"Efter mötet ska jag samla ihop en grupp som ska gräva djupare i detta. Om vi har tur hittar vi något undangömt som kan ge oss några svar." Hon bytte bild på skärmen och ett par ID-kort visades, bland annat mina föräldrars.
"Det är alltså ni som ska utföra detta. Mer information kommer snart. Ni ska samlas här igen klocka 10.00, mitt förslag till dess är att försöka sova. Det kommer bli en lång dag." sa hon till sist innan hon vände på klacken och gick ut ur lokalen. Jag såg Oscars skuldmedvetna blick och jag visste att han insåg att hans lilla hemlighet skulle bli uppdragen till ytan. Han suckade tungt och var den första personen som lämnade lokalen efter Louise. Jag visste inte vad jag skulle göra. En del av mig ville följa efter honom, stötta honom som han har stöttat mig. Men av någon anledning gick Jakes ord djupare än jag trodde. Jake hade ljugit för mig men det hade också Oscar gjort.
Så jag reste mig upp och halvsprang ut genom lokalen. Men istället för att följa efter Oscar, rusade jag in till mitt kontor och sjönk ner bakom dörren. Det kändes som om hela mitt liv hade varit en stor lögn. Som om alla de människor jag trodde att jag kände, endast hade ljugit för mig. Jag kunde inte lita på någon. Det kändes som om alla ord, alla lögner, praktiskt taget hela mitt liv höll på att kväva mig. Den enda jag hade kvar var Joey. Min lillebror som var i exakt samma situation som jag var i. Hela hans liv hade också varit baserad på lögner. Men av någon anledning hatade Mannen med kritvit hy mig gränslöst och ville därför döda Joey för att komma åt mig.

Plötsligt hördes lätta knackningar på dörren bakom mig och jag rycktes skrämt ur mina tankar.
"Det är jag" sa mamma mjukt och jag reste mig klumpigt upp ifrån golvet. Jag hummade bekräftande och hon öppnade dörren med ett sorgset leende på läpparna. Hon la sin hand ömt på min kind och tittade på mig med en blick fylld av medlidande.
"Bonnie hjärtat, jag vet att du går igenom en extremt jobbig period nu och jag förundras helt ärligt över hur stark du är" började hon och hennes ögon blev en aning blanka. "Jag skulle vilja trösta dig genom att säga att det kommer bli bättre nu, men helt ärligt tror jag inte det. Du kommer få behöva kämpa ett tag till. Sen blir det bättre" sa hon med mild röst. Jag lutade min kropp mot skrivbordet bakom mig och hon ställde sig bredvid mig. "Älskling, jag vet att det är mitt och pappas fel att du är här och jag förstår att du är otroligt besviken på oss. Vi ångrar alla lögner, allting som fick er att hamna i den här situationen och vi båda hade tagit tillbaks allt om det hade gått. Förlåt, hjärtat mitt. Men nu är det såhär och det tjänar inget till att vara arg, för varken du eller jag har något annat val än att ta oss igenom det här. Tillsammans" sa hon och jag såg hur hennes ögon utstrålade både sorg och skuld. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och suckade.
"Du är förlåten" svarade jag mjukt.