Unexpected

18

Jag drog irriterat den blonda peruken över huvudet, rättade till den och granskade den noga i spegeln för att försäkra mig om att ingen kunde se att peruken just var en peruk. Jag satte upp håret i en stram bulle och försökte blåsa bort luggen ur ögonen. Sen lutade jag mig fram, tog ett djupt andetag, och tryckte försiktigt in speciallinserna i mina ögon. Jag tog ett par steg bakåt och tittade tveksamt på den personen som nu speglades i den. Jag var inte längre Bonnie Rollands, utan Dina Arthur som var klädd i alldeles för åtsittande hotellkläder. Mina fötter klev ner i ett par vinröda klackskor, som jag aldrig annars ens skulle tänka på att använda, och jag började irriterat trippa iväg till de andra.

Oscar kvävde ett skratt när jag öppnade dörren till husvagnen och satte mig kring det lilla bordet. Jag hatade Louise obeskrivligt mycket för att hon hade tvingat ner mig i de kläderna som min kropp nu var fast i. Som om Oscar såg vad jag tänkte, skrattade han roat och jag blängde surt på honom. Han hade dock rätt, för den korta kjolen, nystrukna skjortan och kavajen med alldeles för stora axelklaffar, fick mig att se otroligt larvig ut. Jag hatade varje sekund av det.

Husvagnen hade blivit som vår databas och var fylld med massvis av tekniska hjälpmedel som Andrew skulle sköta, så att onödiga hinder inte skulle komma i vår väg.
Vi gick igenom planen steg för steg en sista gång, innan jag och Bella klev ut från husvagnen och påbörjade vårt arbete. Planen var att jag skulle hitta möjlig information i Michael Smiths hotellrum. Information som förhoppningsvis kunde få honom inspärrad för förhör, eller något som kunde leda oss till ligan som han var misstänkt vara en del av.
Samtidigt som jag skulle göra det, skulle Bella distrahera honom för att ge mig så mycket tid som möjligt. Oscar skulle så diskret som möjligt, få ytterligare information om Michel av hotelldirektören och andra som tidigare hade varit i kontakt med honom. Oscar hade också ansvar över att husvagnen skulle förbli orörd av andra människor.

"Lycka till" mumlade Bella. Jag nickade och drog ett djupt andetag för att samla mina tankar.
"Du med" svarade jag fokuserat. Hon log svagt innan hon vände sig om och fortsatte att gå åt andra hållet. De diamantörhängen jag hade i öronen var egentligen en form av kommunikationsradio som var kopplad till Andrew, så att jag kunde få hans instruktioner.

Med självsäkra steg styrde jag mina steg in igenom hotellets lobby, visade snabbt upp mitt falska ID-kort och gick i riktning mot rum nr. 257.
"Första dörren till vänster" hörde jag plötsligt Andrews röst i mina öron. De diamantörhängen jag hade i öronen var egentligen en form av kommunikationsradio som var kopplad till Andrew, så att jag kunde få hans instruktioner utan att någon riktigt skulle märka det.
Utan att stanna upp svängde jag snabbt vänster och kände försiktigt på dörrhandtaget till rummet vars dörr var prydd med tre siffror i en guldliknande metall. Rum nr.257. Låst. "Vänta ett ögonblick" sa Andrew stressat och sekunden efter hördes ett mjukt klick från låset. Dörren öppnades försiktigt och det var som om en vägg av en outhärdlig stank träffade mig. Då jag var totalt oförberedd tvingades jag sväljs en kväljning och ta ett steg in till rummet. Jag vred om låset efter mig och ställde mig i mitten av rummet. Vid en första anblick såg det ut som om rummet var orört, som om ingen hade varit där på länge. Jag kände mig otroligt missplacerad, helt ovetandes om vart jag skulle börja och ens om vad jag skulle leta efter.
"Gå igenom allt Bonnie. Börja med resväskan" Det kändes nästan som om Andrew hade läst mina tankar, och om han hade sett mig, hade jag gett honom ett tacksamt leende. Jag försökte ignorera stanken som bokstavligen brände inuti min näsa och började systematiskt leta igenom hans rum. Mitt första mål var att hitta hans resväska. Jag gick emot sängen för att kolla under den, men på vägen dit kände jag hur stanken förvärrades. Jag snurrade runt och fick syn på en relativt stor garderob. Jag tog ett tveksamt steg emot den och insåg att källan till stanken nog var i garderoben. När jag stod placerad framför den kände jag hur min instinkt ville att varje liten del av mig skulle springa därifrån. Dels för att stanken fick min mage att vilja vända ut och in på sig själv, men också för att jag var rädd för att se vad som fanns inuti garderoben. Jag la en försiktig hand på dörren och stålsatte mig för det värsta. Låst.
"Andrew" viskade jag diskret "Jag vill in i garderoben" Jag väntade tålmodigt på det mjuka klicket, som inte kom.
"Jag kan inte öppna den" ursäktade han sig. Jag suckade irriterat och plockade snabbt ut en hårnål ifrån min bulle. Smidigt dyrkade jag upp låset, sköt bort mina tankar och utan att tveka drog jag upp dörrarna. Mitt hjärta stannade. Chocken var omedelbar och synen av den döda kroppen som bara var någon decimeter framför mig, lamslog hela min kropp.
"Bonnie? Bonnie, hör du mig?" hörde jag Oscars röst. Han hade antagligen fått ur all information han behövde och var på plats bredvid Andrew. Mina skräckslagna flämtning måste ha hörts genom kommunikationsradion för Oscars röst var fylld av oro.
"Ja" viskade jag ostadigt i ett försökt till att samla mig.
"Vad är det du ser? Slå på linserna" på automatik gjorde jag som han sa och hörde snabbt hur även dem drog för andan.
"Bonnie samla dig, ditt fulla fokus behövs" sa Andrew sakligt och jag blev en aning förvånad över hur lugn hans röst lät. Jag drogs tillbaks till verkligheten. Jag använde linserna för att fotografera liket jag såg framför mig. Det var en kvinna som var lik den personen som jag föreställde. Lika dana blåa hotellkläder, och under blodet som täckte hennes huvud, kunde jag se en blond, stram knut. Hennes blick var tom, men de blåa ögonen stirrade skräckslaget på något som jag inte kunde se. Hennes hud hade börjat ruttna och var därför anledningen till att rummet luktade så illa.
Jag försökte putta undan mig själv för att se kvinnan på det sakliga, objektiva sätt som mitt jobb krävde. Jag sköt undan mina känslor och tog snabbt hennes DNA. Kvinnans ruttnande hud gjorde så att min teori om att rummet hade stått tomt under en tid, antagligen stämde.
"Bonnie, något är fel med Bella. Jag ser Michael i hotellets övervakningskameror, han går mot rummet. Skynda dig" Andrews lugn i sin röst var som bortblåst och en panikartad ton lös istället igenom den.
"Jag är på väg" ropade Oscar genom Andrews mick och jag hörde hur även hans röst var full av panik.
"D-du hinner inte. Han är precis utanför dörren" stammade Andrew skräckslaget. Jag kände hur paniken började stiga i mig, men sköt snabbt bort den innan den hade hunnit ta över min kropp. Som Andrew sa, behövdes mitt fulla fokus. Jag puttade snabbt igen garderobsdörren och försökte desperat samla mina stressade tankar. Min puls steg snabbt och jag kände hur det välbekanta adrenalinet fylla min kropp, i samma sekund som handtaget trycktes ner. Jag hann tänka att det här hade spårat ur totalt innan dörren hastigt for upp och jag plötsligt stod inför ett par arga ögon.  

^^^

Stay beautiful xoxo