Unexpected

42

Oscars perspektiv

Christopher Greys bredaxlade kropp tornade sakta upp framför mig. Först svepte han fokuserat med blicken över baren, tills hans ögon stötte ihop med mina. Jag ställde mig tveksamt upp och tog ett steg fram emot honom, för att försäkra mig om att han hade sett mig. Han gick fram till mig och sträckte ut sin hand med ett uttryckslöst ansiktsuttryck. Jag tittade avvaktande på honom i någon sekund innan jag tog den.
"William Smith" presenterade han sig som med en djup röst samtidigt som han skakade min hand.
"Grey" svarade jag diskret, lite nervös över att någon inne på puben kanske skulle känna igen det. Han nickade snabbt och satte sig ner.
"Så, vad vill du mig? Eller ja, snarare ni. Du jobbar för Place 101 numera?" sa han och tittade på mig med en svårtolkad blick. Jag visste inte riktigt om det var en fråga eller ett konstaterande, men jag nickade för att vara på en säkra sidan. Jag visste att jag inte hade nämnt Place 101 när jag hade kontaktat honom, då jag visste att en tidigare Q.S.A-medlem antagligen skulle bli bortskrämd. Alltså hade Christopher lyckats ta reda på det, vilket betydde att han fortfarande hade de egenskaper som tillhörde en Grey.
"VI behöver din hjälp. Jag behöver din hjälp" sa jag stadigt och letade efter någon sorts reaktion, men hans ansikte förblev uttryckslöst.
"Vad gäller saken?" Hans ord var korta, nästintill otrevliga. Jag tog ett andetag för att samla mina tankar i några sekunder innan jag lyckades tänka ut ett välformulerat svar.
"De har tagit Bonnie Rollands" sa jag kort och hoppades på att hennes namn skulle räcka. En vind av igenkännande blåste över hans ansikte och han nickade kort, som att visa att han hade förstått.
"Jag kan tyvärr inte hjälpa er. Jag kommer aldrig gå tillbaks dit" Hans ögon var kalla. Jag suckade och en del av mig insåg att det var kört. Att han, lika lite som jag, ville gå tillbaks till det gamla livet. Men tillskillnad från mig hade han ingen riktig anledning till att göra det, han hade ingen koppling till varken Place 101 eller till Bonnie och behövde inte hjälpa oss, om han inte ville. Min hjärna arbetade på högvarv, letade febrilt efter något som skulle få honom att ändra sig.
Innan jag hann svara nickade han beslutsamt, reste sig upp och var på väg att gå.
"Vänta!" ropade jag lite för högt, vilket resulterade i att ljuden runt omkring oss tystnade totalt. Allas blickar vilade nu på oss, men det struntade jag i. Christophers ryggtavla stannade upp och vände sig långsamt emot mig. Jag drog stressat upp min mobil, rusade fram till honom och klickade fram bilden. Så fort den täckte min mobilskärm vände jag bort blicken, då jag fortfarande var ställd efter första gången jag hade sett den. Jag behövde inte genom bildbevis, bli påmind om hur hon hade det. Om hur ont hon hade det, hur nära döden hon var och hur lite jag kunde göra åt saken.
Jag såg hur Christopher slutade andas i samma sekund som han såg bilden. Hans ögon blev plötsligt blanka av medlidande samtidigt som hans andetag blev tunga av ilska. Han muttrade en rad av svordomar och jag såg hur hans hand svagt vibrerade trots att han försökte dölja det. Han tittade på bilden i ytterligare några sekunder innan han vände sin blick till mig. Jag blev en aning ställd över hur hans ögon lös av stridslystenhet när han nickade beslutsamt.
"Okej. Jag hjälper er. Lilla Rollands ska ut" Ett lättat leende spreds över mitt ansikte samtidigt som jag kände hur hela jag fylles upp av tacksamhet. Christopher tog tag i min arm och drog mig till ett bord som var så avskilt att jag inte ens hade lagt märke till det innan. Där började vi bygga upp en plan, en plan som var skapad av två förbannade människor, vilket gjorde den otroligt riskfylld och kanske inte lika smidig som den kunde ha blivit. Men det spelade ingen roll. Efter två timmar hade vi allt klart. Vi skulle frita Bonnie om exakt 24 timmar.

• • •

Bonnies perspektiv
( fortsätter nu från sista meningen i kapitel 40. Alltså händer det jag skriver ur Oscars perspektiv samtidigt som allt det jag skriver ur Bonnies.)

"Jag känner din son" flämtade jag chockat. Det kändes som om tiden stod still. Lilly som hade tittat på mig med en dyster, frånvarande blick ryckte nu till.
"Vad sa du?" stammade hon fram med en röst som var lika svag som en viskning. Hon stirrade på mig med en vaksam blick, som om hon inte var säker på att hon hade hört rätt. Jag drog ett djupt andetag och försökte styra upp mina tankar.
"Jag känner din son" sa jag igen, fast med en röst som var stadig för att försäkra henne om att hon hade hört rätt. Hon reste sig snabbt upp och tog ett steg bort ifrån mig.
"Är det här något sorts skämt?" hon stirrade på mig med en svårtolkad blick. "Min son är död, torterad och lämnad mitt ute i ingenstans. Död" Jag förstod att honom inte trodde på mig, att hon kanske inte ville tro. För med tro kommer hopp, och vad jag vet så finns det ingenting som kan bryta ner en människa inifrån så mycket som just hopp kan. Frustrationen steg i mig när hon inte förstod. Utan att tänka mig för ställde jag mig jämsides med henne. Det kändes som om mina ben skulle vika sig vilket sekund som helst under processen och smärtan som uppstod av den plötsliga rörelsen var egentligen outhärdlig. Men just då spelade det ingen roll. Jag var tvungen att få Lilly att förstå att Oscar levde. Att hennes son levde. Jag var tvungen att ge henne den anledningen som behövdes för att hon skulle ta sig ut ifrån Q.S.A. Hon var tvungen att veta att hon inte var ensam.
"Lilly, jag kan försäkra dig om att din son lever för utan honom hade jag varit död för länge sen. Han har räddat mig fler gånger än vad jag förtjänar, skyddat mig och stöttat mig. Jag inte bara känner honom, jag älskar honom. Det är han som har lärt mig att aldrig ge upp, att alltid fortsätta kämpa. Han är min trygghet och väldigt, väldigt levande" halvskrek jag i ren frustration samtidigt som jag höll ett krampaktigt tag om gallerväggen för att inte riskera att ramla omkull. Helt plötsligt började tårar rinna nerför mina kinder samtidigt som saknaden värkte i min kropp. Jag stirrade desperat på Lilly, hoppades på att hon skulle låta sig själv lita på det jag hade sagt. Plötsligt vek hennes ben undan och hon gled uppgivet nerför väggen. Jag följde hennes exempel och kände direkt hur smärtan flög som en våg igenom min kropp av rörelsen. Jag flämtade till, tvingade mig själv att försöka ignorera min ömmande kropp samtidigt som jag mödosamt satte mig bredvid henne. Hon tittade på mig med en blick fylld av tårar. Men bakom tårarna fans något annat, något som fick hennes ögon att lysa. Hopp.
"Hur är han?" viskade hon med en sprucken röst. Jag kände hur min självsäkra fasad bröts där och då. Hur alla känslor jag hade hållit inne, allt jag hade puttat iväg kom tillbaks. Saknaden som tog över hela mig var värre än någon fysisk smärta som jag någonsin hade blivit utsatt för. Jag började berätta för henne om Oscar, om varenda liten detalj som gjorde honom till just honom. Jag berättade för henne om hur lika de var, hur mycket jag kunde känna igen hans ord i hennes. Jag berättade för henne om hur mycket jag älskade honom, om allt han hade gjort för mig och allt jag var villig att göra för honom. Om jag bara fick chansen.
Genom alla tårar som aldrig tycktes ta slut, log jag. För hur kunde man prata om Oscar utan att le? Det såg Lilly, och efter ett tag log hon också.
"Han kommer och hämtar hem mig. För vi ger inte upp, varken han eller jag." viskade jag en evighet senare. "Jag vet inte när eller hur, men jag vet att han kommer. Och när det händer, tar jag dig med mig" Hon tittade på mig med ögon fyllda av återfunnet hopp. Tårar rann nerför hennes kinder men ett lyckligt leende lekte på hennes läppar, för hennes son levde. Hon var inte ensam och hon insåg att hon helt plötsligt hade någon som väntade. Hon hade fått något att leva för.
"Du Bonnie Rollands, är helt underbar" viskade hon och strök mig ömt på över min tårblöta kind.

^^^

Stay strong xoxo