Unexpected

44

Redan innan vrålen började studsa mellan väggarna förstod jag att något skulle hända. Spänningen låg i luften vilket hela min kropp kände av. Så jag väntade. Väntade på att något skulle hända.

Jag satt lutad mot stenväggen när det började. Jag måste ha slumrat till för jag vaknade med ett ryck när ljudet av en kula som avlossades nådde mina öron. Innan jag hann tänka hade jag reflexmässig studsat upp på fötter och jag såg i ögonvrån hur Jake hade gjort samma sak. Hans förvirrade ögon mötte mina. Det var då det första ropet hördes. Ett skrik på hjälp, ett rop på förstärkning. Exakt i samma ögonblick som skriket nådde mina öron kändes det som om hela världen stannade. För det var Daves röst. Dave som så många gånger hade hämtat mig och Joey från skolan, hade lagat mat till oss och nattat oss när våra föräldrar jobbade natt. Dave som firade jul med oss, som alltid gav mig och Joey en varsin chokladask när han kom. Dave som var vår arbetsledare, som var Louises högra hand och som ledde de mest professionella agenterna in på farliga uppdrag. Dave var här. Dem var här.
Jag rusade fram till gallerdörren och pressade mig emot den i hopp om att få en blick av vad som höll på att hända. Men där ute fanns inget annat än ett kompakt mörker då den ensamma lampan som hängde precis utanför oss, bara hade tillräckligt med kraft för att lysa upp en ynka meter framför sig.
"Bonnie?" Jakes frågande röst nådde mig och drog mig tillbaks till verkligheten. Jag vände mig snabbt åt hans håll och mötte hans förvirrade ögon.
"Dem är här Jake, dem är här för att hämta oss. Vi är räddade" sa jag och kände hur mitt ansikte sprack upp i ett överlyckligt leende. Hoppet som hade väckts upp i mig speglades i Jakes ögon och han rusade fram till min sida.
"Äntligen" viskade han och grep tag i sin gallerdörr. Flera skott ekade mellan väggarna tillsammans med skrik fyllda av smärta och panik. Mitt hjärta stannade. Jag såg framför mig hur det måste se ut där uppe, ett blodbad fyllt av människors sista andetag. Jag insåg då att jag inte kunde urskilja skriken, jag kunde inte identifiera vem det var som kulan träffade. Det kunde lika gärna vara en av oss som en av dem. Plötsligt greps jag av en överväldigande oro. Tänk om det var min mamma eller pappa som låg där med ett blödande hål genom kroppen. Tänk om det senaste dödsskriket jag hörde, var Oscar. Om något skulle hända dem, skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Sen seglade mina tankar vidare till Joey. Men att han skulle befinna sig i det kaoset som var över mig, konstaterade jag snabbt var omöjligt. Aldrig att dem skulle låta honom var med på det här. Joey var i säkerhet.

Efter det gick allt väldigt snabbt, så snabbt att jag knappt kan komma ihåg detaljerna. Adrenalinet kickade in och gjorde så att min puls steg snabbt. Jag vände mig till Jake och såg hur hans blick glödde av en sådan stridslystenhet att den nästan lös upp hela honom. Jag gick snabbt emot honom och sträckte ut min hand genom gallret. Han tvekade inte en sekund innan tog han den, kramade den hårt och nickade beslutsamt.
"Redo?" frågade han med en röst som darrade av adrenalin och nervositet. Det var nu eller aldrig. Det var nu jag skulle bli fri, nu vi skulle komma ut härifrån, nu vi skulle bli räddade. Nu eller aldrig.
"Redo" svarade jag kontrollerat. Jag ställde mig i en stadig position och stirrade ut i mörkret. Väntade. Antalet skrik som hördes ovanför oss ökade i samma takt som de öronbedövande kulorna avlossades. Jag kände hur min mage kneps ihop av nervositet. Hjärtat studsade av förväntan. Blodet forsade av adrenalin.
Efter ett tag började skriken avta och jag kände med ens hur min mage vände sig ut och in. En av sidorna höll på att vinna. Antingen Place 101 eller Q.S.A var på väg att gå under. Någon av dem. Antingen skulle jag bli fri eller ta konsekvenserna för det Place 101 hade gjort. Någon av dem.
Plötsligt hördes avlägsna steg i korridoren. Jag tog ett kliv framåt och försökte kika ut i den mörka korridoren. De snabba stegen närmade sig och jag visste helt ärligt inte vad jag skulle göra. Jag visste inte hur jag skulle stå, hur jag skulle försvara mig eller om jag ens skulle göra det, eftersom jag inte hade en aning om vem stegen tillhörde. Väntandet höll på att döda mig. Mitt grepp om Jakes hand hårdnade. Det var nu eller aldrig.
Plötsligt var stegen alldeles utanför cellen, men mörkret var alldeles för kompakt för att kunna urskilja vem det var.
"Bonnie?" en viskning for igenom luften. Mitt hjärta stannade. Allt blod frös till is. Lungorna slutade fungera. Tiden stod blixtstilla. "Hallå? Det är jag" viskade rösten igen. Jag insåg att jag hade hört rätt. Det var ingen dröm, ingen inbillning. Rösten var där. Jag rusade fram så att min kropp pressades hårt mot gallret.
"Oscar?" viskade jag tillbaks och kände hur de första tårar av glädje började rinna nerför mina kinder.
"Bonnie" andades han med en röst tung av gråt. Låset rasslade plötsligt till och sekunden efter hade ett par skakande armar omslutit mig. Jag tittade in i hans ögon och såg i det svaga ljuset hur en flod av tårar forsade nerför hans kinder. Jag klamrade mig fast i hans famn livrädd över att allt var en dröm, rädd för att han skulle försvinna.
"Du lever" viskade han med sprucken röst. Jag lösgjorde mina armar och placerade mina skakande händer på hans vardera kind. Jag litade inte på mina ögon, jag var tvungen att känna, tvungen att försäkra mig om att han var på riktigt.
"Du är här" viskade jag tillbaks. Han skrattade ett kort skratt fyllt av tårar och drog mig så nära sig som det gick. Jag blundade och drog in hans lukt. Med huvudet inborrat mot hans hals glömde jag nästan det som hände ovanför mig. För jag var äntligen i hans armar. Jag var trygg.
Men plötsligt tog han ett kliv bort ifrån mig och lösgjorde mig ifrån hans kropp. Istället tog han ett hårt tag om mina armar och tittade mig i ögonen med en plötsligt fokuserad blick.
"Vi har inte långt tid på oss, Bonnie. Vi måste ta oss ut. Nu." Han viskade inte längre och mitt hjärta studsade till av att få höra hans röst igen. Den rösten som jag så många gånger hade föreställt mig i mitt huvud då jag vägrade låta mig glömma bort den.
Jag nickade sammanbitet och vände mig åt Jakes håll, som inte hade gett ett ljud ifrån sig. Jag mötte hans överlyckliga leende som även speglades i hans blanka ögon.
"Vi måste ta med Jake" min röst lät mer bestämd än vad jag hade förväntat mig. Oscar nickade och gick emot hans celldörr. Behovet av att få vara i Oscars famn, av att få känna hans trygghet, tvingade jag motvilligt bort för Oscar hade rätt. Vi hade inte lång tid på oss.
Låset till Jakes celldörr rasslade till och den gled upp med ett protesterande gnissel. Ännu en famn öppnades för mig och jag behövde kämpa för att trycka ner de lättade tårarna.
"Jag skulle aldrig lämna dig" viskade jag in mot hans bröst.
"Jag vet. Jag är oemotståndlig" svarade han och jag kunde höra hur det retsamma flinet lekte på hans läppar. Jag krånglade mig ur hans grepp och stirrade istället på honom med en intensiv blick.
"Jake, Lilly. Vi måste hämta Lilly" sa jag panikslaget och ruskade om hans armar. Jag visste att vi hade ont om tid, att varje sekund var en sekund för länge, men jag hade inget annat val. Lilly levde i tro att hon inte hade någon familj. Det gjorde Oscar med. De skulle återförenas, ingen av dem skulle tvingas vara ensamma.
"Bonnie, vi hinn-" försökte Jake samtidigt som han hjälplöst tittade på mig.
"Det spelar ingen roll. Jag lovade och jag vägrar lämna henne" sa jag och kände hur min röst var på väg att vika sig. Hans ögon fylldes av förståelse och han nickade beslutsamt.
"Okej"

^^^

Stay beautiful xoxo