Unexpected

19

"Vem fan är du?!" röt Michael och den förvånade blicken i hans ögon fanns inte längre där. Hans blick hade blivit mörk, trots hans ljusblåa ögon. Han var förbannad. Mina tankar krockade in i varandra när jag desperat försökte komma på någon utväg. Något som kunde rädda mig själv. Mitt huvud hittade direkt en tanke som skulle fungera, men det skulle vara totalt förnedrande. Men jag visste att jag inte hade några andra val.
"Rumservice" fnittrade jag och blinkade oskyldigt med de ögonen.
"Jaha?" hans röst hade mjuknat ett snäpp, men var inte övertygad.
"Ja, bädda sängar och så" svarade jag, som om jag var helt dum i huvudet. Jag svalde min stolthet och la till ännu ett oskyldigt fniss.
"Du kanske missade den stora röda skylten på dörren?" muttrade han och granskade min kropp. "Stör ej" han artikulerade otrevligt nog. Jag sköt snabbt bort mina känslor som nu hade börjat bli riktigt uppretade.
"Oj ursäkta, jag såg den inte" jag viftade några gånger med ögonfransarna. "Kan jag gottgöra dig på något sätt?" Jag bet mig flörtigt i läppen och knäppte medvetet upp en knapp på min skjorta. Ilskan i hans blick försvann helt och han granskade med kropp med en annan sorts ögon.
"Det kan vi nog ordna" han flinade gillande och gick emot mig. Han började snabbt smeka mina höfter och jag kände hur min kropp började fyllas av panik. Innan jag hann tänka slog jag bort hans händer och han tittade oförstående på mig. Snabbt kom jag på en nödlösning, tog upp mitt pekfinger och vickade på det från sida till sida. Eftersom jag insåg hur pervers människan var, insåg jag också att jag kunde ta den makten jag behövde. Långsamt drog jag upp ett par silvriga handklovar och förde bestämt in hans händer. I tron om att handklovarna inte var äkta, flinade han upphetsat och kröp osmidigt upp i sängen. För att han inte skulle misstänka något kröp jag långsamt upp efter honom, fingrade lätt på hans byxlinning innan jag spände fast honom i sänggaveln. Han tittade förväntansfullt på mig, öppnade munnen för att säga något, men innan ett ljud hann komma ut höjde jag min knytnäve och gav honom ett slag som gjorde honom medvetslös.
"Bra jobbat. Oscar är snart där" hörde jag Andrews röst lättat säga i mina örhängen. Jag letade snabbt igenom Michaels fickor och la allt jag hittade i olika påsar som jag noggrant stängde. I väntan på Oscar tog jag några bilder med ögonlinserna på Michaels medvetslösa kropp och gick sakta emot garderoben igen. Men innan jag hann dit surrade något till. För ett ögonblick försvann min syn, men ersattes snabbt av en genomskinlig bild. Framför mig såg jag nu den lilla husvagnen, och antog att jag nu såg igenom Andrews ögon. Plötsligt dök en man upp framför honom och jag drog hörde hur Andrew skrämt drog efter andan. Även jag flämtade till och lutade mig mot närmsta vägg för att inte tappa balansen. Mannen var jättelik, nästintill dubbelt så stor som Andrew var. Mannen var ljusblond, nästintill vithårig, hade kritvit hy och nästintill genomskinliga, reptilliknande ögon. Han borrade in sin blick i Andrews och ett elakt flin spred sig över hans läppar. Plötsligt höjde han en kniv, närmade sig Andrew och kort därefter hördes Andrews smärtsamma vrål. Jag drog efter andan och kvävde ett skrik. Jag kämpade emot viljan att springa därifrån, rusa in till husvagnen för att rädda Andrew. Men jag visste att det inte var min sak att ta, att Oscar och Bella, vart hon nu var, skulle ta det. Dels var jag alldeles för långt bort, men också var jag tvungen att vakta Michael. För om han kom undan, hade allt varit förgäves.

Det som hände minuterna efter var outhärdligt. Jag sjönk ner mot väggen, placerade huvudet mellan mina händer och tvingades se hur en oskyldig pojkes blod, täckte väggarna i husvagnen. Hans rop på hjälp tjöt i mina öron samtidigt som jag brottades med en otrolig maktlöshet. Jag kunde inte göra något annat än att se på. Vid ett antal gånger hade jag försökt få kontakt med honom, försökt lugna honom, säga att Oscar snart skulle vara där. Men självklart var det lönlöst.
Efter en tid, som kändes som en evighet tystnade Andrews skrik. Ett blött ljud hördes och sen, genom Andrews ögon, byttes vinkeln i rummet, som om han hade flyttat sig. Mannen med kritvit hy backade några steg och släppte den blodiga kniven framför sig.
"Det var kul. Rollands, var beredd. Jag kommer efter dig" väste han fram. Jag ryckte till när han nämnde mitt namn och istället för att fyllas av rädsla över hans hot, kände jag hur min kropp nästintill skakade av ilska. För Andrews skull.

När Oscar hann fram till husvagnen var det självklart försent. Andrew var död och Mannen med kritvit hy var borta. Men han hade slarvigt nog lämnat kvar kniven, som alltså var fylld med hans DNA. När Oscar klev in i rummet slog han på sina linser så att vi också kunde se. Bilden som dök upp framför mina ögon fick mig att helt sluta andas. Mitt hjärta stannade och jag fick återigen kväva ett skrik. På bordet framför Oscar låg Andrews huvud, avsliten från hans kropp. Ansiktet var uppskuret och förvridet i en skräckslagen min. Oscar stängde snabbt av linserna och bilden försvann direkt.
"Jag vill inte att ni ska se det här" sa han när han gick närmre micken. Hans röst gick inte att tyda, och den gick nästan att uppfatta som känslolös.
Dörren bredvid mig rycktes plötsligt upp och en grupp från Place 101 rusade in.
"Vi tar hand om det här nu" sa en av dem med mörk röst och gick fram till Michel som just hade vaknat till. Jag nickade och ställde mig upp på skakiga ben. Louise klickande klackar hördes bakom mig och jag kände en varm hand mot min axel.
"Du och ditt team är lediga resten av dagen. Oscar väntar på dig nere i receptionen. Vi har hittat Bella och vi har tagit med henne till sjukhuset. Du gjorde ett mycket bra jobb idag, Rollands. Inte många hade hanterat en sån situation med samma säkerhet. Jag är stolt över dig." sa hon och tryckte till min axel. Hon log varmt och trippade iväg till de andra. När en av dem började gå emot garderoben, vände jag mig om och gick med snabba steg ut ifrån rummet.

I samma sekund som hissdörrarna öppnades klev jag rakt in i en famn. Jag kände genast igen Oscar kroppslukt och drog ett lättat andetag. Jag var trygg igen. Han drog sin hand lugnande över min rygg och jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Jag backade motvilligt ifrån honom och gick ut ifrån hissen. Han öppnade munnen för att säga något, men ändrade sig och stängde den igen. I tystnad gick vi till bilen med tonade rutor som lyckligtvis skulle ta oss hem. Vi satte oss bredvid varandra och jag lutade mitt huvud frånvarande mot bilfönstret, helt förlorad i mina tankar.
"Förlåt för att jag inte hann fram i tid" mumlade Oscar plötsligt skuldmedvetet. Jag vände huvudet och tittade frågande på honom. "Både för att rädda dig från Michael och för att rädda...-" hans röst skar sig en aning och han vände blicken ner mot marken.
"Oscar, du kunde inte göra något. Du var för långt bort, inget utav det är ditt fel." svarade jag övertygande. Han tittade upp på mig med ögon fyllda av skuld. Jag hoppade ett snäpp närmre honom och lutade mig försiktigt mot hans axel. Jag kände tyngden av hans huvud mot mitt, och han suckade uppgivet. Jag övervägde att berätta vad Mannen med kritvit hy hade sagt, om att han skulle komma efter mig. Men att se hur Oscar mådde, fick mig snabbt att skjuta undan de tankarna.
"Vi alla var med på det" sa jag tyst. "Vi alla visste att det fans risker, Andrew också. Det var inte ditt fel Oscar."
"Jag vet" suckade han, men jag visste att han ändå inte trodde mig. Jag insåg att inget som jag skulle säga, kunde ändra hans tankesätt. Speciellt inte nu. Plötsligt kände jag hur tröttheten la sig över mig. Det som hade hänt de senaste timmarna hade fått min kropp att bli totalt utmattad och jag kände hur mina ögonlock började bli tunga.
"Hädanefter kommer jag alltid vara här för dig, skydda dig till varje pris" hans ord kom ut som i en viskning och jag antog att även hans kropp hade börjat ge upp. Oscars läppar snuddade vid mitt huvud och han la sin arm beskyddande runt mig. Meningen han hade sagt ekade några korta ögonblick i mitt huvud, innan mina ögonlock slog igen och jag somnade, tryggt lutad mot Oscars axel. 

^^^
Stay strong xoxo