Unexpected

17

Jag öppnade snabbt dörren till Louises kontor och stötte direkt ihop med Oscars varma leende. Jag log reflexmässigt tillbaks och kände hur jag genuint blev glad av hans närvaro. Bakom honom stod en tjej som jag inte hade sett tidigare. Hon såg ut att vara några år äldre än mig och jag blev lite ställd över hur vacker hon var. Hon hade blond, spegelblankt hår som vällde över hennes vältränade rygg. Hennes klarblåa ögon lös och de ramades in av långa, mörka ögonfransar .Hon hade perfekt, vältränad kropp som var som gjord för det vi jobbade med. Jag kunde se hur hennes självsäkerhet berättade att det knappast var första gången som skickades ut på ett uppdrag och hela hennes utstrålning gjorde så att hon såg väldigt professionell ut. Hon gick fram till mig och sträckte ut en hand vars naglar var perfekt målade i en brunaktig nyans.
"Bella Lewis" presenterade hon sig med melodisk röst. Jag kontrade med mitt namn och skakade mjukt hennes hand.
"En Rollands, alltså" sa hon imponerat och jag nickade tveksamt, fortfarande osäker på vad som gjorde mitt efternamn så speciellt. Louise som stod mittemot mig fnös irriterat.
"Hon är sen. En Rollands är aldrig sen" konstaterade hon sammanbitet och hennes irritation gentemot mig syntes långa väger.
"Det värmer att du tycker att jag är så pass unik" sa jag och gav henne ett bländande leende Hon fnös så kraftigt att hennes gråa pageklippta hår vajade till.
"Ge dig Louise" muttrade Bella och gav mig en gillande blick. Oscar som stod lutad mot väggen skrattade roat och växlade blicken mellan mig och Bella.
Plötsligt trycktes dörrhandtaget ner och en kortvuxen liten kille klev in i rummet.
"Förlåt för att jag är sen, jag gick vilse i korridoren" sa han ursäktande och stirrade ner i golvet. Jag kände plötsligt en våg av empati när jag såg hans osäkra kroppshållning.
"Det är lugnt, det händer mig hela tiden. Jag kommer aldrig hitta rätt här" sa jag och log uppmuntrande. Han tittade upp på mig med blyga ögon och jag blev en aning ställd av den oskuldsfullhet som lös igenom dem. Han kunde inte ha varit äldre än Joey och mitt hjärta gjorde ont över att se honom vara i den situationen som han var i.
"Bonnie Rollands" presenterade jag mig och sträckte fram handen.
"Andrew Smith" svarade han och tog den blygt. Louise harklade sig irriterat i ett försök till att få allas uppmärksamhet. Hon hade ställt sig under en stor skärm där en bild på ett hotfullt ansikte stirrade på oss.
"Då så. Nu när alla är här, kan vi äntligen börja" sa hon och snörpte på munnen. Jag suckade och backade några steg bakåt, så att jag stod lutad mot väggen bredvid Oscar. "Ni ska alltså skugga en man vid namn Michael Brown." Hon gjorde en gest mot den blonda killen på skärmen, som vid en första inblick såg rätt så harmlös ut. "Han är känd hos polisen för några få inbrott, men vi misstänker att han även är medlem i ligan som bombade Place 101. Så ert uppdrag är då att undersöka hans hotellrum, gå igenom allt ni ser och plocka med er det som ni tycker kan ge oss nödvändig information" fortsatte hon och öppnade upp en stor kartong som hon hade ställt framför sig. "Vi kommer ge er sammanlänkande vapen, ni kommer förstå det senare, samt vanliga. Snart kommer ni få era individuella uppgifter, baserat utifrån den informationen som ni har fyllt i" hon tog en paus och spände ögonen i mig. "Ni kommer även få mer ingående information om adress med mera. Ni ska vara på plats klockan 10." Hon gjorde en gest mot kartongen framför sig och Bella tog första klivet mot den. Inuti kartongen fanns massvis av vapen, varav vissa jag aldrig tidigare hade sett. Jag plockade upp var och ett för att granska de mer noggrant, fullkomligt fascinerad över vad jag höll i.
Det Louise hade menat med sammanlänkande vapen, var ett par enkla ögonlinser, som mer fungerade som en form av kamera. För det jag såg och hörde, kunde jag dela med mig till av de andra som använde linserna, så att de kunde se och höra det jag gjorde. På så sätt blev det betydligt lättare att kunna hålla kontakt och samtidigt kunna få en uppfattning om situationen trots att man befann sig på olika platser. Det var också möjligt att ta en bild och filma via ögonlinserna, för på så sätt gick det att fotografera bevis i situationer då det var omöjligt att kunna ta upp en kamera eller liknande.

Det tog allt för långt tid för Louise att gå igenom varenda litet vapen och efter timmar av information och planering fick vi sluta för dagen. På något sätt var jag exalterad inför morgondagen samtidigt som en malande oro fanns i min kropp. Jag älskade adrenalinet som forsade i kroppen, men rädslan över att bli skjuten, eller dödad gick inte att skaka av.

Tankspritt gick jag tillbaka genom korridoren för att plocka åt min mina saker inne på mitt kontor. Med blicken nere i min telefon drog jag upp skjutdörren och tog ett kliv in mot kontoret. Plötsligt slog en lukt av parfym emot mig och jag tittade snabbt upp. Framför mig stod människan som jag hade saknat i veckor. Människan som jag nästan hade gett upp hoppet om. När jag såg hans ansikte kunde jag direkt identifiera parfymen. För rummet hade fyllts upp av Ralph Lauren-parfym. Jakes parfym. Jag flämtade till. Dels för att hans närvaro fick min kropp att minnas saknaden av honom men dels för att han nu stod placerad i mitt kontor. Han var i full färd med att fokuserat granska mitt skrivbord när han hörde min flämtning. Han vände sig skrämt om och i samma sekund som hans ögon mötte mina såg jag hur något brast inuti honom. Innan jag hann reagera tog han två steg emot mig, två steg som var tillräckligt stora för att kunna dra in mig i sin famn. Hans armar slingrades runt mig och jag kände hur min kropp mjukt trycktes mot hans. Han suckade och kysste mig ömt på huvudet. Efter det släppte han greppet om mig och utan ett ord rusade han ut ifrån mitt kontor. Allt hade hänt på endast ett par få sekunder. Jag sprang ut i korridoren för att försöka få tag på honom igen, men det var ingen annan där än jag. För han var borta. Igen. 

^^^

Stay strong xoxo