Unexpected

43

"Bonnie! Du lever!" ropade Jake så fort hans ögon fick syn på mig genom det dunka mörkret när han gick igenom korridoren. Tre stora, beväpnade soldater transporterade Jake framåt, varav två av dem höll honom i ett järngrepp medan den tredje höll sitt vapen ständigt riktat mot Jakes huvud. Mitt ansikte sprack upp i ett leende när jag kunde urskilja hans ansikte ur mörkret. Jakes ögon var blanka av lättnad och hans leende var större än vad jag någonsin har sett innan.
"Sköt dig, Presta. Chefen sa att det här är din sista chans. Du vet vad som händer annars" sa kvinnan som höll i vapnet när de tillsammans kastade in honom i cellen bredvid min.
"Det skiter jag i. Jag gör det som ni borde ha gjort för länge sen, jag har valt rätt sida" morrade han och slog oförsiktigt undan vapnet som innan var någon decimeter ifrån hans tinning. "Men ta det lugnt. Jag är snäll så länga hon är här" Han nickade menande åt mitt håll samtidigt som lyfte sina händer i en fredsgest och backade ett par steg.
"Du är modig, Presta. Det är det som kommer få dig död" sa kvinnan och plockade upp sitt vapen med en suck. "Det är synd att det måste sluta såhär. Vi alla tycker om dig, det kommer kännas tomt utan dig" Även hon backade och ställde sig bredvid de andra två soldaterna.
"Det är priset man får ta när man sviker sin familj" sa soldaten bredvid henne och klev ut genom cellen följd av de andra två.
"Ni har aldrig varit min familj" svarade han föraktfullt och tog ner händerna igen. Soldaten fnös irriterat.
"Sådär lät det inte för några veckor sen. Med den attityden kommer du inte klara dig länge. Kom ihåg, chefen är inte på din sida längre. Snart är vi inte det heller och då finns det inget som kan rädda dig. Var försiktigt Presta, så kanske du kan komma tillbaks" sa kvinnan och låste celldörren.
"Jag dör hellre än att komma tillbaks" morrade Jake hårt. Ena soldaten suckade tungt.
"Som sagt, det är synd att det måste sluta såhär" sa kvinnan med en uppgiven röst och tillsammans med de två andra soldaterna vände de sig om och började gå tillbaks genom korridoren igen. Jake vände sig snabbt åt mitt håll och rusade fram till gallret som skiljde oss åt. Hans ena arm låg gipsad i en skena och han grimaserade när den råkade komma åt gallret. Jag sträckte in min hand genom gallret och han tog snabbt tag i den med sin friska arm. Försiktigt drog han i den och tryckte den mot sin mun. Hans läppar snuddade vid min handrygg och jag kunde känna hur han log.
"Du lever" mumlade han med blanka ögon. Jag log svagt och flätade samman våra händer.
"Vad hände?" frågade jag och gjorde en lätt nickning mot hans bandagerade arm.
"Dem krossade den när jag försökte följa efter dig. Det var väldigt klumpigt av mig egentligen, men jag tappade kontrollen när de förde bort dig. Man kommer aldrig tillbaks från Rum-S. Jag trodde det var sista gången jag såg dig" Han kramade min hand och jag kände hur min kropp fylldes av tacksamhet gentemot Jake. "Vad har dem gjort med dig?" Han andades ut orden i en uppgiven utandning när han granskade mitt ansikte. Jag slog ner blicken och drog försiktigt bort mitt trassliga hår ifrån min hals. De röda, djupa brännmärkena blottades och Jake drog efter andan. Han stirrade stint på alla små S som jag var täckt med samtidigt som hans ansikte förvreds i ett föraktfullt utryck.
"De jävlarna" morrade han fram mellan hårt sammanbitna tänder. Sen lyfte han blicken och hans ögon blev med ens blanka av sorg när de stötte in i mina. "Bonnie jag ska få ut dig härifrån. Deras hot spelar ingen roll, jag bryr mig inte om vad som händer med mig. Du. Ska. Ut." Han lyfte sin hand och jag gick närmre gallret så att han kunde placera den på min kind. Försiktigt strök han tummen i lugnande cirklar över den samtidigt som han varsamt undvek att komma åt något av mina sår. Jag kände återigen ett stygn av skuld inom mig. För jag visste att jag inte förtjänade det. Det han sa skrämde mig, att det inte spelade någon roll vad som skulle hända med honom. Jag visste att han talade sanning, han skulle göra allt för att få mig fri. Men om vi skulle komma till den punkten, att det skulle vara han eller jag. Han eller jag som skulle dö, var jag livrädd att han skulle välja sig själv. Att han skulle dö istället för mig.
Jag lyfte min hand och la den över hans så att jag kände hur hans kroppsvärme även började värma upp mig.
"De kommer och hämtar mig. Jag vet inte när eller hur, men dem kommer komma. Då ska du med mig ut" viskade jag så svagt att bara han kunde höra. Hans oförstående ögon sökte efter svar i mina och jag brände fast min blick i hans. Jag nickade beslutsamt, som för att bekräfta att hans tvivlande tankar hade fel. För att försäkra honom att han kunde lita på mig. En gnista av hopp tändes plötsligt i hans ögon som annars hade varit mörka av uppgivenhet. Jag kände igen den gnistan. Ett hopp om frihet. Jag kände igen den eftersom jag, bara några timmar tidigare hade varit anledningen till att ett annat par ögon hade lysts upp av samma gnista. För jag hade lovat Lilly exakt samma sak. Egentligen hade jag ju ingen aning om vad Place 101 höll på med. De kanske var precis utanför, väntandes på rätta tillfället att ta sig in, eller så hade de inte ens börjat leta. De kanske aldrig skulle göra det. Jag insåg att jag hade gett ut två löften som jag egentligen inte visste om jag skulle kunna hålla. Jag hade gett dem tillbaks det största självförstörelsevapnet man kan tänka sig. Jag hade gett dem hopp, hopp om frihet. Jag hade lovat dem ett liv av frihet trots att jag inte visste om jag kunde hålla det eller inte.

Jag tror att det blev natt. Med tanke på de fönsterlösa fängelsecellerna som vi var inlåsta i, var tiden väldigt svår att få ett grepp om. Men ifrån någon ventil, väldigt långt bort kunde jag nästan känna den lena nattluften smeka mitt ansikte. Jag slöt ögonen och svalde hårt. Hur mycket jag än ville ignorera det, vibrerade min kropp av min kurrande mage. Jag kunde knappt minnas senaste gången jag hade ätit en ordentlig måltid. Om jag skulle ha ställt mig framför en spegel visste jag att jag knappt skulle känna igen min egen spegelbild. För den bleka, undernärda, skadade flickan med rädda och uppgivna ögon kunde inte vara jag.
Jag knep ihop ögonen ännu hårdare och tvingade bort mina självömkande tankar. Jag fokuserade istället på en enda sak. Överleva. Egentligen spelar det ingen roll vem tjejen som skulle stå i min spegel var, för jag levde. Trots allt jag har varit med om, levde jag fortfarande. I grund och botten var det allt som räknades. Att överleva.

• • •

Oscars perspektiv

Irriterat sköt jag undan de skräckslagna tankar som började ta över min kropp, och suckade istället högt. Jag var tvungen att sluta vara rädd. När jag och Christopher presenterade planen angående Bonnies fritagning, ställdes inga motfrågor förutom vilka som skulle vara delaktiga. Det var min hand som först kom upp i luften och bara någon millisekund efter var Joeys bredvid min. Men efter höga protesterande, desperata röster och frustrerade bråk, satte Place 101 stopp för Joeys planer. Han var för ung. Tom och Julia blev också nekade, då Place 101's styrelse ansåg att de löpte stor risk för att bli fasttagna tillsammans med Bonnie och skulle därför istället endast bli en belastning för resten av truppen. Det var också underförstått att familjen Rollands behövde vara tillsammans, att om deras dotter skulle dö, måste de stötta varandra. Sorligt nog förstod Tom och Julia. Utan att protestera tröstade de Joey vars kropp nästintill skakade av tillbakahållen vrede och tårar. De allihop förstod att chansen var stor att deras älskade Bonnie en gång för alla skulle dö. Om hon inte redan var det.

Jag suckade än en gång och trampade otåligt på stället. Bredvid mig stod Christopher med sammanbitna käkar och ett neutralt ansiktsuttryck. På andra sidan om mig stod Dave, vars ansikte var lika uttryckslöst som Christophers. Jag kände igen de sammanbitna tänderna och ansiktet som inte visade några tecken på känslor. För jag själv hade också burit samma uttryck. Ansiktsuttrycket som var beredd på att döda.

Helikoptern som skulle föra oss till Q.S.A, till Bonnie, dök upp bakom ett hustak. Jag sneglade försiktigt på de två männen som stod vid mina sidor. Båda två var minst dubbelt så stora som jag var, både i längd och muskler. Bakom oss stod flera soldater, soldater som var beredda att lyda varje signal som vi gav dem. De alla hade samma känslolösa ansikten. Samma sammanbitna tänder. Vi var redo. De spelade inte längre någon roll vem av oss som skulle dö under uppdraget. För vi måste rädda henne. Jag måste rädda henne.

^^^

Stay beautiful xoxo