Unexpected

45

Jag surrade runt och möttes av Oscars oförstående ansiktsuttryck. Han skakade misstroget på huvudet.
"Bonnie, folk dör där uppe. Vi hinner inte" sa han frustrerat och växlade blicken mellan mig och Jake. Det tog någon sekund för mig att inse än en gång att Oscar inte hade en aning om att Lilly levde. I hans värld hade hon dött för länge sen och att det var han som var ansvarig för det. Han var ensam och han hade accepterat att det var så det var. Han trodde att han var själv, att det inte fans en enda Grey kvar i världen. Att han var ensam.
Jag rusade fram till honom så att jag bara stod några centimeter ifrån hans ansikte och grep tag i hans händer.
"Oscar, Lilly är inte död. Din mamma lever. Hon har berättat hur mycket hon älskar dig, att hon aldrig någonsin slutade. Jag lovade henne att hon skulle få träffa dig, att jag skulle få ut henne så att ni kunde återförenas. Vi måste rädda henne härifrån" sa jag så övertygande som jag bara kunde och kramade hans händer. I det dunkla ljuset såg jag hur miljoner känslor rusade förbi Oscars ögon. Miljoner minnen som fyllde hans huvud och hur hela hans hjärta delades på mitten. Ena sidan av hopp och den andra av tvivel.
"Hon har rätt. Lilly är en underbar kvinna, hon förtjänar inte det här. Vi måste" sa Jake stöttande och tog ett prövade steg framåt.
"Mamma" flämtade Oscar med en tunn, nästintill ohörbar röst och stirrade på mig. Jag log, lycklig över att se hoppet i hans ögon. Jag nickade ivrigt, som för att bekräfta det jag hade sagt tidigare, att han verkligen hade hört rätt. Hans ansikte sprack upp i ett leende. "Okej" sa han med en beslutsam, samlad röst och stirrade på mig med en stridslysten blick. Plötsligt hördes ekande fotsteg i korridoren. De var tunga och snabba, men ensamma. Jag tog ett kliv fram så att Jake och Oscar var bakom mig, beredd att skydda dem med allt jag hade.
"Oscar?" viskade en mansröst och jag stannade upp i ett andetag. Oförstående stirrade jag ut i mörkret, osäker på vad jag skulle göra. Oscar gick om mig och jag greppade snabbt hans arm, rädd att tappa bort honom.
"Jag är här. Jag fick ut henne, allt är bra" Oscars röst förvandlades till sin jobbröst. Känslolös och fokuserad. Jag slappnade av en smula när han gjorde en kort nickning till mig, för att berätta att det var okej, att den nu osynliga mannen var med oss. Oscar tog ett nytt steg samtidigt som han fattade tag i den handen som jag hade haft runt hans arm. Han kramade min hand hårt, antagligen av samma anledning som jag hade greppat honom. Han ville inte tappa bort mig i mörkret, inte ens för en liten sekund. För han ville inte förlora mig ännu en gång. "Mamma lever, hon är här någonstans" sa han med samma röst som innan. "Vi måste hämta hem henne"
"Det var som fan" flämtade mannen i korridoren samtidigt som stegen i mörkret kom närmre och en stor man tornade upp sig framför oss. Jag blev en aning ställd när jag såg hans ansikte, över hur lik han var Oscar. Över hur lik han var Lilly.
"Christopher. Min morbror" förklarade Oscar snabbt samtidigt som han kramade min hand för att än en gång bekräfta att allt var bra, att jag kunde vara lugn. Jag nickade försiktigt, osäker på om det var meningen att jag skulle svara.
"Hej lilla Rollands, du ser ut att må bra" Christopher riktade sin blick åt mot mig. Hans djupa röst var svårtolkad och hans ögon gav inga som helst ledtrådar på om han var sarkastisk eller inte. Jag nickade än en gång.
"Jag mår bra" svarade jag stadigt då jag visste att mina sår inte var särskilt relevanta längre. Christopher svarade med en kort nickning innan han vände bort blicken och gick förbi mig för att stanna upp framför Jake.
"Jake. Skönt att se att du fortfarande andas" sa han och drog in Jake i en kram.
"Detsamma Christopher, det var inte igår" svarade han och dunkade honom lätt i ryggen samtidigt som han skrattade till. "Är du redo att gå tillbaks?" frågade han med en betydligt mer allvarlig röst. Christopher nickade och försökte le, men jag såg hur osäkerheten lös igenom hans ögon.
"Om Lilly lever, ska hon inte få dö" svarade han. Jake log medlidande och dunkade honom än en gång på ryggen.
"Efter dig, chefen" sa han och gjorde en gest åt Christopher att gå förbi honom. Christopher slängde en snabb blick på Oscar, som stod redo vid min sida, innan han fäste sina ögon på mig.
"Hur illa är det Rollands?" frågade han och granskade mig från topp till tå. "Kan du springa?" Både Oscar och Jake tittade på mig med samma bekymrade min.
"Eftersom jag mår bra, kan jag självklart springa" svarade jag lite kränkt. Jag undrade hur jag såg ut egentligen, vad som fick dem att tro att jag var i så pass illa tillstånd att jag inte ens skulle ha kraft nog till att springa ifrån Q.S.A och mot min frihet.
"Okej, men säg till när det blir för mycket. Om du ska hålla på att svimma, kommer det ändå ta mycket längre tid" Christopher tog ytterligare några steg ut i korridoren samtidigt som han tankspritt såg sig omkring. "Jag vet vart vi ska, följ efter mig" sa han och tog täten. Så fort vi började springa förstod jag att deras bekymrade blickar hade haft rätt. Med tanke på den nästintill obefintliga mängd mat jag hade fått i mig, de alldeles för få timmar av sömn tillsammans med de övriga timmarna av tortyr, var min kropp fullkomligt utmattad. Att springa genom den oändliga korridoren, sicksacka mellan hörn och rusa uppför ett antal trappor, gjorde mig minst sagt andfådd. Vid ett flertal tillfällen var jag säker på att Christophers varning hade haft rätt, att jag skulle svimma av ansträngning. Men det gjorde jag inte. Min viljestyrka var starkare än min utmattning. Så jag fortsatte springa. Oscar släppte aldrig min hand och frågade ständigt om jag orkade, om jag ville ta en paus, och vid vissa tillfällen om jag ens kunde andas. Men jag försäkrade honom med samma tre ord. Jag. Mår. Bra. För i mitt huvud cirkulerade bara en tanke och hade därför inte tid för att varken ta en paus eller att svimma. För jag var tvungen att rädda Lilly.
En dörr dök upp framför oss och utan den minsta tvekan tog Christopher upp sitt vapen och sköt bort låset. Jake tog sats och sparkade upp den så att vi helt plötsligt stod mitt i ett bländande ljus. Christopher rusade in genom dörren, fortsatte att springa med samma tempo som innan och hoppade över de livlösa kroppar som kom i hans väg. Vissa var klädda i Place 101's uniformer, medan andra var okända. Vid varje lik vi passerade gick en ilning längs min ryggrad. Jag hade dödat den människan. Och den. Och den. Allas död var mitt fel.
Ytterligare än dörr dök upp framför oss som Jake smidigt sparkade upp. Vi rusade in i rummet och för en gångs skull stannade Christopher tvärt samtidigt som Oscar drog efter andan. Mitt på golvet, mitt bland några andra döda kroppar, låg hon. Lilly. Jake dök ner på knä och kontrollerade hennes puls för att sen nicka bekräftande åt vårt håll.
"Hennes hjärta slår" sa han lättat. Oscar släppte min hand och sjönk ner på huk bredvid henne.
"Mamma" viskade han med en röst fylld av tusen olika känslor. Försiktigt strök han sin hand över hennes kind samtidigt som han rörde vid hennes hår med den andra. Plötsligt fladdrade Lillys stängda ögonlock till och hon öppnade ögonen. Hon stirrade chockat på Oscar som drog in henne i sin famn och lutade sitt huvud ner mot hennes. De båda andades oregelbundet och jag kunde se hur Lillys händer skakade. Stora glädjetårar rann nerför hennes kinder när Oscar hjälpte henne upp på fötter.
"Hur kan du leva? Du kan inte, du var död" snyftade hon och kramade honom hårt.
"Jag är här, mamma." svarade han och jag såg hur även hans ögon svämmade över av tårar. "Förlåt för att jag gav upp. Förlåt för att jag lämnade dig" viskade hon krossat och ställde sig på tå för att kunna pussa hans panna. Hennes blick landade på Christopher och hon skrattade högt genom alla tårar. Hon lämnade Oscars famn och fångades upp av Christopher.
"Jag såg dig dö" stammade hon fram. Christopher vaggade henne i sin famn och hyschade henne mjukt.
"Du är trygg nu lillasyster. Du kommer äntligen komma hem" viskade han och kysste hennes huvud. Plötsligt lösgjorde Lilly sig ifrån Christophers grep och tittade sig stressat omkring.
"Ni borde inte ha kommit. Det måste finnas en anledning till att han inte dödade mig, de kommer komma när som helst" sa hon osammanhängande och flackade skrämt med blicken. Christopher tog upp två vapen ur sitt bälte och kastade varsitt till mig och Jake. Som på en given signal lossade vi säkringen samtidigt.
"Ni lär behöva dem" sa Christopher med återfunnet hopp. Plötsligt hördes steg utanför korridoren och jag placerade mitt vapen i ett stadigt grepp mellan mina händer. Ett fåtal soldater ifrån Q.S.A sprang in i rummet och stannade upp när de fick syn på oss. En av dem ropade på förstärkning samtidigt som en annan tog ett språng emot mig. Innan jag hann göra något hade Jake smidigt tryckt mig bakom sin rygg och samtidigt som kvinnan höjde sin kniv i luften genomborrade Oscars kula hennes huvud vilket resulterade i att hon död föll ner till marken. Jake lät mig inte lämna min plats bakom hans rygg trots att en efter en av soldaterna föll döda ner till marken. Hur mycket jag än ville ta mig därifrån för få vara delaktig, vägrade han släppa förbi mig. Mitt i kaoset skrek han att det var för min egen skull, att min kropp var för svag, att jag inte kunde skydda mig själv. Så han behöll mig skyddad bakom sin rygg och gjorde allt för att ingen skulle komma åt mig.
Trots att soldaterna var så många fler än vad vi var, gick det bra. Jake, Oscar och Christopher var tillsammans oslagbara och att ta ner våra motståndare gick snabbt. Med Christopher återigen i täten störtade vi ut från rummet och började återigen sicksacka mellan de enligt mig, oändliga korridorerna. Att Christopher med en sådan säkerhet svängde vid varje korsning och sprang upp eller ner vid specifika trappor, var ett helt under för mig. Jag kunde inte riktigt förstå hur han kunde hitta, hur han kunde lokalisera sig i de korridorerna vi ständigt sprang i. En del av mig blev imponerad medan en annan insåg hur sorgligt det egentligen var. För hans extremt bra lokalsinne var antagligen byggt på hur van han var vid dem, vilket tydde på hur extremt många timmar han antagligen hade spenderat i just de korridorerna. Det om något tyckte jag var sorgligt.
Utan att stanna dödade vi alla ifrån Q.S.A som mötte oss i korridorerna och vi tog oss fram snabbt. Jag med lungor som värkte som om någon sågade i dem, fick aldrig chansen att ens plocka upp mitt vapen, så fokuserad var jag på att försätta springa.
Efter ett tag stannade vi plötsligt framför en metalldörr som var låst med ett komplicerat kodlås. Jag hukade mig ner och andades i tunga, andfådda andetag samtidigt som jag lutade mina armar mot mina ben. Oscar satte en stadig hand på min rygg som han försiktigt rörde i lugnande cirklar.
"Det här är enda vägen ut" mumlade Christopher.
"De tog mitt nyckelkort. Inte en chans att jag kommer ihåg koden" suckade Jake uppgivet. Lilly tog ett steg framåt, la sin hand på Christophers axel och kikade på kodlåset. Hon sken upp i ett leende och gick fram för att prövande trycka på några knappar. Sen fick hennes fingrar fart och hon fortsatte att vant mata in den otroligt långa sifferkombinationen, som till synes inte följde något som helst mönster. Efter ett tag tog hon ett steg tillbaks och vi alla såg hur låset gav ifrån sig ett litet pip samtidigt som en grön lampa började blinka.
"Jag har varit här så länga. Alla koder, alla mönster är liksom inbrända inuti mig. Jag vet inte om jag någonsin ens kan glömma dem" Hon suckade och tittade lite skamset ner i marken. Christopher la sina händer på hennes axlar och lutade sin haka mot hennes huvud samtidigt som metalldörrarna sakta började glida upp.
"Det gör man, Lill, det gör man" sa han med lugnande röst. "En dag kommer du inse att det som nu är din verklighet bara kommer vara ett minn...-" Hans röst avbröts tvärt. Mitt huvud flög upp och kände hur min kropp förlamades av skräck. För så fort metalldörrarna hade öppnat en liten, liten glipa, stirrade vi alla in i ett bar bleka reptilögon. Det fanns ingen tid för att springa, ingen tid för att skjuta. För innan någon hann reagera hade Mannen med kritvit hy kastat sig över oss. Jag var säker på att han skulle ta mig, på att han skulle släpa mig tillbaks ner i de mörka fängelsecellerna. Att han skulle fortsätta tortera mig, att jag aldrig skulle bli fri. Att jag en gång för alla skulle dö. Men jag stod kvar. Orörd. Jag snurrade snabbt runt, försökte leta efter honom, försökte se vad hans nya plan var. Plötsligt stannade jag upp i rörelse, samtidigt som det kändes som om mitt hjärta helt slutade slå. För framför mig stod Jake infångad i hans famn med en spruta hotande mot hans kropp. Det var inte meningen att han skulle ta mig, inte meningen att jag skulle dö just då. Först skulle det bli Jake. Sen Christopher, Lilly och sist Oscar. Jag skulle stå ensam kvar, med ett nerbrutet hjärta. Precis som Mannen med kritvit hy alltid hade velat.

"Sprutan innehåller ett gift som så småningom kommer döda honom, efter timmar av en smärta värre än någon av er ens kan tänka sig" väste Mannen med kritvit hy samtidigt som han mötte alla våra chockade ansiktsuttryck med ett roat flin. "Du kommer med mig, eller så trycker jag in sprutan i hans kropp och han kommer få den mest utdragna och smärtsamma död som går att få" han fäste sin blick på mig och förde sprutan lite närmre Jakes kropp. "Det kommer vara ditt fel. Valet är ditt"

^^^

Stay strong, stay safe & stay home xoxo