Unexpected

27

Jag släppte de båda papperna som om de nyss hade bränt mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det kändes som om alla ord, alla människor, hela mitt liv sakta kvävde mig till döds. Jag fick det bekräftat på nytt. Jag kunde inte lita på någon.
Skräckslaget ställde jag mig upp, rusade ut ur rummet i hopp om att kunna springa ifrån alla papper och alla lögner. Min pojkvän hade försökt döda mig, all tid jag hade spenderat med honom, var likt Jake en enda stor lögn. Mitt liv betydde ingenting, utan var endast till för att kunna komma åt min familj. Jag var inget mer än mitt efternamn. Jag var bara en pjäs i deras spel.
"Bonnie!" ropade mamma efter mig när jag rusade nerför alla trappor. Jag ignorerade henne, slet upp dörren och sprang bort ifrån mitt hus. Hon följde inte efter, så jag antog att hon förstod att jag behövde få komma bort.
Mina strumpklädda fötter snubblade över den varma asfalten och jag kände hur mina lungor kämpade efter luft. Vinden rev mig i ansiktet och den kalla nattluften omgav mina bara armar. Jag visste inte vart jag var på väg, bara att jag ville springa bort ifrån mina tankar, från allt förflutet, från mig.
Plötsligt tog min fart slut. Mina fötter stannade upp och jag stod som fastfrusen i asfalten. Jag lyfte blicken och stirrade på platsen som min kropp hade tagit mig till. Jag stod på trottoaren, bara ett fotsteg ifrån det övergångsställe där Marcus hade kastat sig framför bilen. Där han hade dött istället för mig.
Jag kände hur jag inte orkade hålla ihop mig längre, hur jag gav vika för alla de känslor jag så länga hade hållit inne. Jag sjönk ner på asfalten och lät de salta tårarna rinna nerför mitt ansikte. Min kropp hade börjat skaka likt ett asplöv och jag tryckte mina händer mot huvudet i ett desperat försök till att komma ifrån tankarna där inne. Jag kippade efter luft eftersom det än en gång kändes som om jag blev kvävd, som om en stor sten låg på mina lungor och gjorde det omöjligt för mig att ta ett enda andetag.
"Bonnie?" hörde jag en röst säga bakom mig. Jag stelnade till, livrädd för den personen som jag nu skulle tvingas möta. Utan att tänka flög jag upp på fötter. Jag vände mig sakta om och stirrade rakt in i Oscars tårfyllda ögon.
"Vem är du?" viskade jag föraktfullt. Hans ögon lös av vädjan och han tog ett försiktigt steg emot mig.
"Va inte rädd, jag vet vad du tror men låt mig förklara. Snälla, låt mig bara få förklara" han stammade och jag såg hur små tårar började rinna nerför hans kinder.
"Varför ska du få det? Du har ljugit, om och om igen. Du är precis som Jake, som Marcus. Jag har gått rakt i din fälla." halvskrek jag och tog ett steg ut på övergångsstället. Jag såg hur paniken började stiga i hans kropp och hans tårar hade blivit fler
"Nej, Bonnie det är inte som du tror. Snälla låt mig förklara" Bad han desperat. "Du kan hata mig, vara rädd för mig, inte lita på mig, känna vad du vill. Jag vill bara berätta sanningen först. Snälla" Jag stod och vägde på ena foten, beredd att springa vilken sekund som helst. Men Oscars bedjande, desperata ögon fick mig att stanna upp. För det enda jag ville var just att få höra sanningen. Så istället för att springa gick jag fram till trottoarkanten. Jag var inte säker på om detta också var en fälla, om han i vilken sekund som helst skulle döda mig. Men helt ärligt brydde jag mig inte. Så jag sjönk ner på trottoarkanten, beredd på att höra sanningen. Oscar satte sig direkt bredvid mig, men med ett ganska stort mellanrum. Jag antog att det var för att han inte ville skrämma mig mer, ge mig den plats jag behövde.
"Tack" mumlade han och stirrade ner i asfalten. "Jag fick också en kopia av filerna och de ska sätta mig in på förhör så fort jag går härifrån. Men jag övertygade dem till att låta mig komma hit, eftersom jag visste att du också skulle vara här." Han tittade upp och jag bestämde mig för att tro på det han skulle berätta, eftersom jag inte riktigt hade något annat val. "Det som stod i ansökan var sant, alltihop. Jag föddes inom Q.S.A och kommer alltid vara en av dem, en dödsmaskin. Det jag berättade om min familj förut är sant. De har aldrig varit bra. Som din familj var de högt uppsatta inom Q.S.A och namnet Grey var alltid respekterat. Men min bror tog livet av sig, då han inte klarade av pressen som Q.S.A utsatte honom för, eller pressen som kom med vårt efternamn" Hans röst skälvde till och han tog en paus för att kunna hämta sig. "Som jag sa tidigare, var Marcus min bästa vän sedan barnsben. Men när Place 101 råkade döda hans lillasyster fick jag i uppdrag att få honom att gå med i Q.S.A. Av ren ilska gjorde han det, hitta snabbt sin plats och gjorde allt för att hämnas på Place 101. Marcus och jag blev tränade tillsammans, vilket den där bilden på mitt kontor är ett fotografi av. Marcus var otrolig, det var som om han var född till det han gjorde. Som det stod i filerna jobbade vi alltid tillsammans, vi var oslagbara. Med Marcus charm lockade han till sig de offer som vi blev tilldelade och jag..." hans röst dog bort för en sekund. Han suckade och samlade sig.
"Och jag dödade" Hans ögon mötte mina och jag såg hur de lös av ånger och smärta. Det gjorde nästan ont i mig av att se hur hans egna tankar och ord plågade honom så mycket.
"Place 101 har alltid varit deras främsta fiende. Q.S.A gjorde allt de kunde för att krossa er, men på något sätt lyckades ni alltid ligga ett steg före. Men, Q.S.A kom på en plan som garanterat skulle få Place 101 att göra precis det som de ville. Planen leddes av Marcus som hade blivit tilldelad ett nytt offer. Dig" Han tittade på mig för att se min reaktion men mitt ansikte hade blivit uttryckslöst. Inget förvånade mig längre och jag såg hur ont det gjorde i Oscar. Han vände skuldmedvetet ner blicken igen och fortsatte prata. "Som dotter i Rollandsfamiljen var du det bästa bytet vi kunde få. Vi skulle kunna utpressa Place 101 till vad som helst, då Tom och Julia satt i styrelsen. Din död skulle krossa er totalt. Så, planen var som den brukar vara när jag och Marcus var inblandade. Marcus skulle få dig att falla för honom, lita på honom så pass mycket att du skulle kunna lägga ditt liv i hans händer. Det skulle få dig att gå rakt i fällan. Till en början gick allt enligt planen, men under processen märkte jag att något hade hänt, att Marcus hade börjat förändras. Han började prata om dig som om du var den mest betydelsefulla människan på jorden. Det tog inte långt tid för mig att inse att han hade blivit kär. Killen vars hjärta var gjort av sten, föll för sitt offer. Hela styrelsen i Q.S.A började förstå vad som hände, och valde att bryta uppdraget i förtid. Istället för att kidnappa dig, beslöt de sig för att döda dig, innan något skulle hamna utanför deras kontroll. Men det var för sent. De hade redan tappat Marcus." Han tog en paus för att hämta andan och den här gången vågade han inte möta min blick. Han tog ett andetag och fortsatte. "Dagen för slutuppdraget närmade sig sakta och jag visste att något skulle gå fel. Jag såg vad du hade gjort med honom och jag förstod att han aldrig skulle kunna genomföra det. Att han aldrig skulle kunna leda dig fram till bilen, fram till din död. Så istället blev det han. Jag förstod aldrig att hans kärlek till dig var så stark. Jag anade att han på något sätt skulle avbryta uppdraget, men aldrig på det sättet han gjorde. Så, jag körde ihjäl min bästa vän istället för att köra ihjäl... Dig." Han vände sig emot mig och frustration lös ur hans ögon. Jag kände hur min kropp sakta började skaka samtidigt som min hjärna desperat försökte greppa det han nyss hade sagt, försökte förstå vad det innebar. Jag ställde mig upp på skakiga ben, beredd att springa ifrån människan som stod framför mig. Jag visste knappt vem han var längre. Oscar ställde sig också upp och grep desperat tag i min arm.
"Bonnie, jag är förändrad nu. Efter det som hände med Marcus insåg jag vilka Q.S.A verkligen var. Insåg jag vem jag verkligen var." Han höll kvar sitt grepp om min arm och av någon anledning skakade jag inte av mig den. "Jag är med er nu, med dig, och jag kommer aldrig svika dig. Det jag har gjort plågar mig varje gång jag ser dig, och jag är så ledsen över att du fick reda på det såhär. Men jag kunde inte berätta. Jag kunde inte stå ut med tanken av att du skulle hata mig så pass mycket, som jag förtjänar att bli. Så jag sa inget." Hans ögon fylldes snabbt av tårar igen och jag tog ett försiktigt kliv närmre honom. "Förlåt. Var inte rädd för mig. Förlåt" stammade han. Jag tog sakta bort min arm ifrån hans grepp och placerade istället hans hand i min.
"Jag är inte rädd för dig" svarade jag uppriktigt. Jag huttrade till av den kalla nattluften som nu hade börjat kyla ner min kropp. Snabbt drog Oscar av sig sin jacka och la den försiktigt på mina axlar. Tacksamt stoppade jag in armarna och tittade på honom.
"Vad är utplåning?" frågade jag försiktigt och jag såg hur hans ögon än en gång fylldes av smärta. Han suckade.
"Bokstavligen, utplåning. Som det stod i ansökan, tyckte Q.S.A att när jag av misstag dödade Marcus, var det ett svek så stort så att de kunde utplåna hela min familj. Jag är ensam kvar, lever varje dag med skulden av att ha dödat min familj. Precis som Q.S.A ville" svarade han. De små saker som Oscar tidigare hade sagt, hans ilskna kommentarer som jag inte hade förstått, gick plötsligt ihop och det mesta föll på plats. Jag nickade då jag inte visste vad jag skulle svara.
"Han menar det han sa, att jag är näst på tur" konstaterade jag och syftade på när Mannen med kritvit hy hade sagt det när han mördade Andrew. Oscar nickade sakta och mötte min blick.

"Ja. Om jag känner Q.S.A rätt, tycker dem att du också är en anledning till att Marcus dog. Den skulden har du inte betalat tillbaks än. Eftersom planen med Jake inte funkade, så tar de i med hårdhandskarna nu. Du är för smart för dem, för godhjärtad, och det gör dem vansinniga." Han tittade på mig och försökte läsa av min reaktion. Oscar bekräftade nyss det jag redan hade räknat ut. Frågan var inte om de skulle ta mig, utan när. "Men Bonnie det kommer aldrig hända. Jag kommer aldrig låta dem förstöra ditt liv. Det kommer ordna sig, det blir bättre snart" försökte han men jag märkte hur hans röst inte lät lika övertygande som den var tänkt att låta. För både han och jag visste att det inte alls skulle bli bättre snart.

^^^

Ställ gärna frågor om det är något ni inte förstår. Det är lite rörligt nu haha :*

Stay Strong xoxo