Unexpected

15

Gatlyktornas ljus bländade mig svagt och gjorde så att jag tvingades att rikta min blick neråt. Jag tog ett djupt andetag och sneglade upp på personen som gick bredvid mig. En våg av lycka sköljde över min kropp i samma stund som hans ögon mötte mina. För en vackrare människa var omöjlig att hitta. Han kramade min hand lätt och log svagt mot mig. Plötsligt knep han ihop ögonen, drog ett djupt andetag och stannade mig. Han klev fram så att han stod mittemot mig och tittade in i mina ögon. Jag öppnade munnen för att säga något, men innan ens ett ljud hann komma ut så hade hans läppar träffat mina. Hans händer åkte ner till min svank och pressade mig ännu närmre honom samtidigt som mina fingrar vant flätades ihop med hans hår. Hans läppar masserade mina och jag njöt av varje sekund. Han drog sakta ifrån och jag tryckte mitt huvud mot hans bröst. Han la sina armar beskyddande om mig och började svagt gunga mig från sida till sida. Jag drog in hans doft och kände hur han pussade mig på huvudet. Jag log tacksamt in mot hans bröst.
"Jag älskar dig Bonnie, mer än allt annat" mumlade han mot min hårbotten. Jag rynkade förvånat på ögonbrynen, eftersom det inte var något som han brukade säga.
"Jag älskar dig med Marcus" svarade jag snabbt. Han tryckte mig närmre sig och jag kände hur mitt ansikte nästintill mosades mot hans bröst. Jag skrattade lätt. Han tog mitt huvud försiktigt och vinklade det uppåt så att jag tittade in i hans ögon, men fortfarande var fastlåst i hans famn.
"Lyssna" sa han och jag förvånades än en gång av allvarligheten i hans röst. Jag hade aldrig hört hans röst så seriös som den var nu. Marcus, som tog allt vad livet hade att erbjuda med glädje, brukade alltid lysa av livsglädje och förväntan. Nu när jag tittade in i hans ögon, såg jag bara sorg och osäkerhet. Jag kunde inte låta bli att känna mig orolig över hans konstiga beteende.
"Vad som än händer, kommer jag alltid att älska dig. Även fast du inte ser mig så skyddar jag dig och kommer alltid göra vad som helst för att få dig trygg. Jag är din Bonnie och jag kommer alltid att vara det" fortsatte han och om jag inte visste bättre hade jag trott att Marcus försökte kväva gråten. Trots att jag inte riktigt förstod meningen i det han sa nickade jag sakta. Jag ställde mig på tå för att kunna nå hans läppar och han mötte mig snabbt.
"Alltid" viskade han mot min mun innan våra läppar trycktes mot varandra. När vi drog ifrån flätade han samman sina fingrar med mina och vi började gå igen. Vi rundade ett hörn och skulle precis över en väg när han stannade mig ytterligare en gång. Jag tittade förvirrat på honom.
"Glöm aldrig hur vacker, smart och underbar du är. Du får aldrig ändra på dig för någon, okej?" han stirrade in i mina ögon och jag kände hur nervositeten började stiga i min kropp.
"Marcus vad...-" började jag men han avbröt mig.
"Okej?" upprepade han. Jag nickade utan att ställa några motfrågor eftersom jag såg på honom hur viktigt han tyckte att det var.
"Okej" Jag började gå över övergångsstället med mina ögon oroligt stirrandes på Marcus. Han såg ut som om han led, som varje steg han tog betydde något hemskt.
"Jag kommer alltid se dig och du kommer alltid göra mig stolt" ropade han plötsligt med panikslagen röst. Jag stirrade på honom, fullkomligt vettskrämd över hans ord. Plötsligt såg jag hur övergångsstället lös upp med ett gulvitt sken och jag vände snabbt blicken mot vägen. Ett par bländande billyktor rusade emot mig och jag kände hur mitt hjärta stannade. Jag stod som fastfrusen i marken och såg hur bilen kom allt närmre. Jag stirrade in i billyktorna och stålsatte mig för känslan när bilen skulle körde över mig. Men innan bilen hade nuddat mig knuffades jag plötsligt åt sidan. Jag landade med en duns på gatan och mina ögon hann precis återfå fokus för att bevittna sekunden då Marcus trycktes mot bilen och slungades bakåt samtidigt som bilens bromsar tjöt genom natten. Allt ljud runtomkring mig, ambulansens sirener, andra människors rädda flämtningar, allt flöt ihop med mitt panikslagna skrik. Jag kunde inte röra mig. Det enda jag kunde göra var att stirra på Marcus. Marcus som låg en bit bort på gatan. Blodig och livlös.

Jag vaknade av mitt panikslagna skrik som fyllde mina öron. Jag tog ett fast grepp om madrassen och tvingade min kropp till att sluta krampa. Snabba steg hördes bakom mig och sängkanten sjönk ner.
"Bonnie, andas" sa mamma lugnande. Jag satte mig upp, blundade och försökte få kontroll på min andning. Mina muskler slappnade av och efter ett tag blev mina andetag någorlunda regelbundna. Jag öppnade ögonen och såg hur mamma tittade bekymrat på mig.
"Jag trodde att drömmarna äntligen hade gett med sig" suckade hon och klappade mig ömt på kinden.
"Vilket datum är det idag?" frågade jag plötsligt, nästintill rädd för att höra svaret. Mamma nickade sakta med ögon fyllda av medkänsla. Jag tryckte händerna mot huvudet.
"Hur kunde jag glömma?" frågade jag förtvivlat till mig själv och vaggade mig fram och tillbaks.
"Älskling, du sover i en bunker eftersom vi blev bombade förra natten. Var inte så hård mot dig själv" mamma suckade och kramade mig länge. Jag kvävde en snyftning mot hennes axel och kände hur min kropp sakta slutade att vibrera.
"Jag ska prata med Louise, så att du kan gå och säga grattis" mumlade hon. Jag hummade tacksamt. Mamma pussade mig lätt på huvudet innan hon reste på sig och gick med bestämda steg bort från min säng.

• • •

Mina fötter visste vart de skulle även fast det var länge sen. Jag kände till varenda liten grop, varje sväng på vägen och jag visste att jag lätt hade kunnat gå med samma säkerhet, fast med förbundna ögon. Ett tag gick jag dit på varje ledig tid jag hade, då jag var rädd för att släppa det som hade hänt. Rädd för att släppa honom. Jag tog ett stadigare grepp om blombuketten som jag höll mellan händerna. Marcus hade aldrig varit den typen av kille som tyckte om blommor, men jag kände att jag inte kunde komma dit tomhänt. Jag kunde skymta den bronsfärgade gravstenen och min mage fyllde genast av en stor, ångestladdad sten. Minnena från den kvällen, för knappt ett år sedan susade förbi. Hans sista ord upprepades i mitt huvud och konstigt nog gjorde det lika ont varje gång, trots att det hade gått nästan ett år. Jag visste fortfarande inte vad som hade hänt. Den enda förklaringen jag hade fått var att det var en enkel olycka. Att killen som hade kört bilen hade varit berusad, och att vi inte hade sett oss för innan vi gick ut på vägen. Men jag visste att det var något mer, något mer som jag inte förstod. Och det dödade mig.
Jag hade aldrig älskat någon så mycket som jag älskade Marcus. Jag kände att det var han jag ville spendera resten av mitt liv med, för det fanns ingen annan som gjorde mig så lycklig som han gjorde. Visst, han var ingen svärmorsdröm och många varnade mig om att han snart skulle gå vidare till nästa tjej, men ingen annan hade någonsin sett på mig som han gjorde. Han tittade på mig som om jag var den enda tjejen i hela världen, som om allt jag gjorde, allt jag sa, fick honom att älska mig mer. Sen dog han. Utan förvarning knuffade han undan mig framför bilen och gjorde så att den körde på honom istället för mig. Till en början hatade jag mig för det, eftersom jag inte kunde släppa tanken att jag hade dödat honom. Men ju mer tiden gick, desto mer försvann det tankesättet. Jag hade accepterat att han var död och att det inte fanns något jag kunde göra åt det. Men jag saknade honom och jag hatade att jag fortfarande inte visste vad som hade hänt den natten, för knappt ett år sedan.

Jag ställde mig framför gravstenen och tog ett djupt andetag.
"Grattis Marc..." började jag men avbröt mig själv då jag såg en annan bukett vila mot gravstenens sida. Då solen knappt hade gått upp än, eftersom min mardröm hade gjort det omöjligt för mig att somna om, undrade jag vem det kunde ha varit som hade hunnit före mig. Jag sjönk ner på knä och placerade min bukett en bit ifrån den okända. När jag rättade till mina blommor såg jag en vit lapp hänga ut från den andra blombuketten. Jag visste att det jag gjorde var fel, men min nyfikenhet tog över och jag lutade mig fram för att kunna få en skymt av vad som stod på lappen. Omedvetet ryggade tillbaks när jag hade läst de spretiga orden Jag släppte lappen som om den hade bränt mig samtidigt som jag febrilt försökte tänka ut vem som kunde ha skrivit det. Jag tittade på lappen igen och granskade de sex bokstäverna.
Förlåt.  

^^^

Stay strong xoxo