Unexpected

39

Jag tittade förvirrat på Jake vars ansikte var helt sönderslaget. En dörr stängdes och tunga fötter ekade bort igenom korridoren. Jake försökte le vilket resulterade i att hela hans ansikte förvreds av smärta. Jag kröp fram till honom och satte min svagt skakande hand emot det galler som fanns emellan oss. Han följde min rörelse med blicken och la sin hand mot min.
"Du lever" upprepade jag i ett försök till att få ett grepp om situationen.
"Ja, sist jag kollade i alla fall" svarade han och drog svagt på ena mungipan. Jag försökte få ögonkontakt men av någon anledning vägrade han möta min blick. Istället satt han och stirrade stint på en punkt i stengolvet.
"Varför?" viskade jag samtidigt som jag granskade hans mörbultade ansikte. "Varför gjorde du det?" Jakes ögon for upp och fäste sig vid mina.
"Ett enkelt tack skulle också fungera" fräste han irriterat och drog bort sin hand ifrån gallret. Jag skakade envist på huvudet till svar, desperat efter att få veta anledningen till att mitt liv var mer värt än hans.
"Du visste vad som skulle hända, men du gjorde det ändå. Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna det?" fortsatte jag, frustrerad över att han inte förstod.
"Det handlar inte om att förtjäna. Det handlar om att göra rätt" Han suckade tungt. Jag sträckte prövande in min handled igenom gallret, som gled igenom utan att fastna eftersom jag var alldeles för smal då jag knapp hade ätit något alls. Efter ett några sekunders tvekan tog han min hand i ett hårt grepp.
"Jag har gjort ditt liv till ett rent helvete. Jag har tvingat dig göra en massa svåra val vilket har gjort så att du har behövt svika det som du alltid har fått lära dig är rätt. Det finns ingen som helst anledning till att du skulle göra en såhär sak för mig. Jag förstår inte" suckade jag och tittade ner på våra sammanflätade händer. Jag visste inte vad jag ville få ut av det hela, varför jag var så envis att få reda på hur det var han tänkte. Han hade räddat mitt liv. Jag borde bara uttrycka min tacksamhet, men jag kunde samtidigt inte låta bli att känna en gnutta irritation över hans genomgoda hjärta. För jag förtjänade det inte. Inte någonstans.
"Bonnie sluta. Du har vänt mitt liv upp och ner. Du har öppnat upp mina ögon, fått mig att se vad som på riktigt spelar någon roll. Du har gett mitt liv en mening, och för det förtjänar du allt i världen." Min mun sprack upp i ett smickrat leende samtidigt som Jakes oförväntade ord nådde mina öron. Han drog ännu en gång på ena mungipan och kramade min hand lite hårdare.
"Tack" viskade jag. Hans bruna ögon mötte mina och ett försiktigt leende spred sig över hans spruckna läppar.
Plötsligt hördes tunga steg i korridoren. Jag släppte reflexmässigt Jakes hand, tog ett hårt grepp om gallret och hävde mig upp på ostadiga ben. En person klädd i svart uniform dök upp framför mig och jag backade instinktivt ett steg. Hans blick var tom när han öppnade dörren och klev in.
"Bonnie Rollands" sa han med monoton röst. Jag nickade avvaktande och backade ännu ett steg. Jag såg i ögonvrån hur Jake också hade kommit upp på fötter och stirrade stint på mannen framför mig. "Han vill tala med i hans kontor. Rum-S" fortsatte han med samma monotona ton samtidigt som han grep tag om mina handleder.
"Nej. Nej!" skrek Jake på andra sidan gallret. Han sprang fram till dörren på hans cell och började desperat rycka i gallren. Uniformsmannen tillägnande honom inte ens en blick utan tryckte upp mig hårt emot väggen. Metodiskt placerade han ett par handklovar runt mina handleder. I samma sekund sim min hund nuddade den kalla metallen, gick en stöt igenom hela min kropp. Efter det försvann min rörelseförmåga. Igen. Mannen drog ut mig ifrån min cell samtidigt som Jake vrålade i panik. Mannen hivade upp mig på axeln och med Jakes skrik i ryggen började han gå igenom korridoren. Trots att vi hade gått i flera minuter hade inte Jakes vrål tystnat, utan hans desperata försök till att få stopp på mannen studsade fortfarande mellan väggarna. Jag hade ingen aning om vart vi var på väg, och självklart visste jag inte vad rum-S var heller. Men när jag hörde paniken i Jakes skrik förstod jag att jag antagligen blev buren till min egen död. Och det enda jag kunde göra åt saken, var att se på.

Till en början försökte jag memorera varenda sväng vi tog, samtidigt som jag räknade minuterna för att få en uppfattning om hur långt bort vi var. Men när vi var inne på den 17:e minuten gav jag upp. Inte en chans att jag skulle kunna hitta tillbaks till Jake. Lite här och var såg jag övervakningskameror skymta på väggarna och jag förstod snabbt att Mannen med kritvit hy övervakade varenda steg jag tog. Eller ja, varenda steg uniformsbanden tog.

Efter ytterligare några minuter stannade vi framför en stor vägg där ett stort rött S lyste upp korridoren. Under bokstaven stod ett annat ord. Ett ord som fick min mage att vända sig ut och in. Serpens. Orm på latin. Bilder av svartvita män satt uppsatta på väggen, som alla tycktes stirra på mig med en blick fylld av avsmak. Jag tittade bort, då alla deras ansikten gav mig rysningar av obehag, trots att jag visste att det bara var bilder. Unniformsmannen mumlade något ohörbart och väggen delade plötsligt på sig. Han klev in, mumlade samma sak igen och slängde oförsiktigt ner mig på det hårda golvet. Luften gick ur mig och jag drog ett hackigt andetag för att återfå min andningsförmåga.
"Hon är här Sir" sa uniformsmannen med samma känslolösa röst som innan.
"Ta henne till stolen" hörde jag Mannen med kritvit hy väsa. Jag ryste än en gång av obehag och kände hur hela min kropp satte sig i försvarsläge när jag hörde hans vidriga röst. Unniformsmannen lyfte mekaniskt upp mig för att sen trycka ner mig i en stol av läder. "Spänn fast henne" befallde Mannen med kritvit hy igen. De elektriska handklovarna lösgjordes ifrån mig och strömmen som förlamade min kropp, försvann. Jag rörde prövande på mitt lillfinger vilket resulterade i att min kropp ryckte okontrollerat, som om en del av strömmen fortfarande hade sitt grepp om mig. Unniformsmannen surrade fast mina händer och fötter vid stolen med en oroväckande smidighet, som om han hade gjort det tusen gånger innan. Försiktigt vred jag lite på min handled men slutade tvärt då en skarp smärta skar in i den. Jag flämtade lätt till och stirrade ner på min plötsligt blodiga handled. Om jag tittade noggrant kunde jag urskilja små taggar på det rep som jag satt fastsurrad med, så om jag rörde mig den minsta millimeter trycktes taggarna in i min hud. Jag stirrade anklagande på uniformsmannen som bara tittade tillbaks med tom, nästintill livlös blick. För en sekund tvivlade jag på om han ens levde, eller om det bara var en robot då allt han gjorde kändes kontrollerat och mekaniskt. Precis som om han vore radiostyrd.
Mannen med kritvit hy knäppte menande med fingret och uniformsmannen gick snabbt och satte sig på en stol placerad i bakre delen av rummet. Bredvid stolen brann en eldstad som gav rummet ett dunkelt ljus. Mannen med kritvit hy ställde sig framför mig vilket gjorde så att en förlamande skräck började spridas i min kropp.
"Hej där sötnos" sa han samtidigt som ett hånflin spred sig över hans ansikte. "Du ser ut att må bra" han skrattade sarkastiskt och tittade på mig med sina genomskinliga ögon. Han lyfte blicken mot uniformsmannen och gav honom en kort nickning. "Du kan börja förbereda. Något säger mig att det roliga strax kommer börja" han log nöjt och jag såg i ögonvrån hur uniformsmannen la en metallstång i eldstaden och började mekaniskt vända den fram och tillbaks. "Värst vad du är tyst idag sötnos. Jag som hade hoppats på en fin liten pratstund. Du vet, skapa band, komma varandra närmre" Han skrattade rått och tittade på mig med nedlåtande blick.
"Jag har inget att säga till dig" svarade jag med en röst som dröp av avsmak.
"Jodå, du ska se att vi kommer få en trevlig konversation" svarade han. Han vände sig om för att dra fram en stol som han slog sig ner på, la sina ben i kors över varandra och granskade mig. "Så, du har kommit Oscar Grey nära på sistone, inte sant?" Jag kände ett stygn av saknad i mitt bröst samtidigt som hatet gentemot Mannen med kritvit hy endast steg.
"Ja" spottade jag ur mig. Han fnös äcklat och tittade på mig med avsmak.

"Den smutsiga svikaren" Ett flin spred sig över hans ansikte. "Det är lite kul att se hur han tror att allt är över, att han har avtjänat sitt straff, när han i själva verket bra har börjat" Jag öppnade munnen för att kontra med någon vass kommentar, men han lät mig inte svara. "Såhär gör vi sötnos, för att få den här stunden så trevlig som möjligt för dig, hade det antagligen känts bra att slippa en massa tortyr och så. Så, om du bara svara på några väldigt enkla frågor, ska jag se till att ditt lidande blir så kort som möjligt, tyvärr. Men om du inte svarar, så kan du ge dig på att jag kommer dra ut på det så länge jag har lust med. Och jag, sötnos, jag har all tid i världen" Han slängde en menade blick på den numera glödande metallstången och skrattade till. Han lutade sig längre fram, så att hans ögon bara var någon decimeter ifrån mina. Ljuset av elden i bakgrunden gjorde så att hans blick fick en glödande nyans och det kändes som om de bokstavligen brände sig fast vid min. "Låt oss börja med något enkelt"

^^^

Stay beautiful xoxo