Unexpected

20

"Bon? Bon, vakna" jag hörde en röst som i en tjock timma och kände hur jag kraftigt skakades om. Jag satte mig kapprakt upp i sängen, väckt av Joeys oroliga röst. Jag såg honom stå böjd över sängkanten med ögon som bekymrat granskade mig.
"Vad? Vad händer?" frågade jag oroligt och letade mig runt i rummet efter potentiella faror. Joey satte sig bredvid mig och jag slängde en blick på klockan. 02.04.
"Du skrek och du lät jätterädd, som om någon försökte döda dig. Du skrämde livet ur mig" sa han och fortsatte titta på mig med en bekymrad blick. Plötsligt mindes jag mardrömmen jag hade haft och jag kände hur skräckladdade rysningar kröp uppför min ryggrad. Jag skakade avvärjande på handen, för att övertyga Joey om att han inte behövde oroa sig.
"Det var bara en mardröm, ingen fara" sa jag och log övertygande. Utan ett ord, kröp han ner i min säng och sträckte ut ena armen. Jag log varmt, och la mig ner bredvid honom, med mitt huvud vant placerad på hans utsträckta arm.
"Vad drömde du?" viskade han. Jag tog ett djupt andetag, svalde alla skuldkänslor och ljög för min lillebror, för första gången i mitt liv.
"Det vanliga. Någonting jagade mig och jag kunde inte springa ifrån det. Du väckte mig precis när det fick tag i mig" viskade jag tillbaks. Han tittade misstroget på mig och min kropp fylldes av dåligt samvete.
"Är du säker Bon? Jag har aldrig hört dig skrika i sömnen förut, du lät riktigt rädd" Joey granskade mitt ansikte och jag vinklade skuldmedvetet bort blicken. "Du vet att du kan berätta allt för mig, va?" fortsatte han och jag kände hur mitt hjärta gick sönder en aning.
"Ja lille man, det klart jag vet det" suckade jag, glad över att jag slapp ljuga mer. För jag kunde inte berätta. Jag kunde inte berätta hur Andrews ansikte förvandlades till Joeys, i samma sekund som varenda millimeter av hans ansikte blev uppskuret i bitar. Trots att det var ett tag sen jag vaknade, ringde Joeys smärtsamma skrik i mina öron. Jag kunde inte berätta det för honom.
"Bon, klockan är två. Kan jag stanna här i natt, ifall det kommer mer mardrömmar? För du skrämde på riktigt livet ur mig" han skrattade tyst och tryckte mig lite närmre sig.
"Tack" viskade jag och la mig till rätta på hans arm, tacksam över att jag visste att Joey var okej. Att drömmen jag hade bara var en dröm, eftersom Joey var tryggt placerad bredvid mig. I alla fall för ett tag till.

• • •

Mammas händer sträckte reflexmässigt ut en skrynkla på min svarta kjol. De flög sen vidare upp och knäppte ytterligare en knapp på blusen, för att sen lägga en hårslinga på plats bakom mitt öra. Hon nickade nöjt och gav mig ett uppmuntrande leende.
"Sköt dig" sa hon skarpt och viftade varnande med pekfingret. Jag tittade tröttsamt på henne.
"Det är bara ett möte" Hon höjde ena ögonbrynet och tittade menande på mig. Jag svarade med att himla med ögonen, innan jag log mot henne och vände mig om för att gå till möteslokalen.
Louise hade sammankallat ett möte, antagligen för att gå igenom den information som vi hade lyckats samla på oss om Michael och den döda kvinnan i garderoben. Jag var lite nervös, nästintill rädd över de saker som skulle tas upp på mötet. Antagligen de saker som jag försökte glömma.

Med mamma bakom mig, öppnade jag de tunga dörrarna och utan att möte någon blick gick jag snabbt och satte mig på min vanliga platts. Jag sparkade av mig de obekväma skorna och la mina ben till rätta under mig. Sen lyfte jag blicken och stötte direkt ihop med Bellas ögon. Hennes ansikte pryddes av två stora blåtiror och ett ilsket rött märke, formad som i ett sträck gick runt hennes hals. Jag ville fråga vad som hade hänt, men jag visste att det inte var rätt tillfälle. Hon log varmt mot mig och jag lyckades le tillbaks. Oscar satt bredvid henne och hade sina ögon redan vilandes på mig. Jag såg i ögonvrån hur fler, okända människor satt runt bordet. Alla var högt uppsatta inom Place 101, bland annat min mamma.
Oscar log mot mig när jag mötte hans blick, men jag såg hur leendet inte nådde ögonen. Jag visste vad han tänkte och försökte utteruppta ögonkontakten med honom, men han vände med ens blicken ner i bordet. Jag var på väg att säga något, då det gjorde ont i hela mig av att se Oscar så nerbruten, men precis när jag öppnade munnen dök Louise upp i dörröppningen.
"Oscar Grey, Bella Lewis, Andrew Smith och Bonnie Rollands, var som ni alla vet ute för att samla information ifrån Michael Brown. Det visade sig att läget var betydligt värre än vad vi först förutspådde då Rollands även fann ett lik när hon letade igenom hans rum" Hon satte igång skärmen bakom sig och en bild på den döda kvinnan visades.
"Alice Rose, ett självklart mord. Anledningen är oklar än så länge. Brottet var tillräckligt för att kunna ta in Brown och han är nu i säkert förvar i väntan på att bli förhörd." fortsatte hon. Louise började berätta allt om informationen vi hade lyckats samla, varenda liten del av det jag hade hittat eller av vad Oscar hade fått höra, gick hon igenom in i minsta detalj. Jag slutade snabbt lyssna. Hennes gälla, sträva röst var som sandpapper i huvudet och gjorde det helt omöjligt för mig att kunna hålla fokus.
"Andrew Smith råkade tyvärr ut för en förskräcklig miss från vår sida." sa hon med en aning mer mjuk röst. Jag rycktes ut ifrån mina tankar och gav Louise all min uppmärksamhet. "Vi visste inte att uppdraget kunde bli så farligt" skärmen fladdrade till och Mannen med kritvit hy visades. Oscar hade antagligen varit smart och spelat in händelsen, så att de kunde se vad som verkligen hände. Jag drog efter andan på nytt när jag återigen såg husvagnens väggar färgas röda och när Andrews smärtsamma skrik än en gång fyllde mina öron. Jag tryckte snabbt mina händer för öronen och knep ihop ögonen, då jag inte klarade av att se händelsen ännu en gång. Mamma som satt bredvid mig, la snabbt sin hand på mitt ben för att försöka visa sitt stöd.
Efter ett tag petade mamma försiktigt på mig vilket gjorde så att jag öppnade ögonen igen, då Louise äntligen hade tagit bort videon. Jag såg hur Bella hade lutat sig mot Oscar och hur de båda också tog bort sina händer från öronen.
Louise började istället berätta kort om Mannen med kritvit hy. Tydligen var det han som var själva ledaren över ligan som hade bombat oss. Han hade varit efterlyst länge, och trots att han aldrig gjorde några insatser till att vara diskret, eller gömd, hade ingen lyckats fånga honom. För efter varje gång han hade visat sig, hade han komplett gått upp i rök. Louise berättade att han var vårt nya mål, att vi skulle göra allt i världen för att spåra upp honom för att sen kunna döda honom.

När mötet var över reste sig Oscar snabbt upp, och nästintill sprang ut från rummet. Jag hade lagt märke till hur han under hela mötet, hade suttit och skakat med ena benet samtidigt som han stressat hade bitit på en penna. Jag hade hela tiden försökt få ögonkontakt med honom, men han vägrade möta min blick.
"Oscar?" ropade jag frågande efter hans ryggtavla. Men han hade antagligen inte hört mig, då han snabbt försvann ut igenom dörren. Jag reste mig upp för att följa efter honom, men så fort jag tog ett steg kom en ny människa fram till mig för att småprata. De alla berömde mig för hur jag hade hanterat situationen och jag tog tacksamt emot det. Men när jag äntligen hann ut från rummet, insåg jag att jag hade tappat bort Oscar.
Jag gick snabbt iväg i riktning mot hans kontor då jag gissade på att han inte kunde ha hunnit lämna byggnaden ännu, utan var kvar för att plocka ihop sina saker. Jag började småspringa för att hinna ikapp honom och vek av in mot hans kontor. Jag hade aldrig varit inne i kontoret, utan bara mött Oscar när han stod utanför. Men nu när jag kom dit, stod dörren öppen och jag tog för första gången ett kliv in till kontoret. Allting var väldigt organiserat. Pärmar stod uppradade på hyllor, en anslagstavla hänge på väggen fyllt med små lappar i olika färger. På skrivbordet låg hans saker prydligt placerade bredvid ett inramat foto. Jag gick fram och lyfte nyfiket upp det för att kunna se det bättre. Fotografiet var på två pojkar runt Joeys ålder. De båda bar någon form av soldatkläder och den ena killen hade armen om den andra. De log ett strålande leende mot kameran och man såg hur de två var oskiljaktiga. Jag kisade och insåg snabbt att den ena killen måste ha varit Oscar. Min blick fördes över till den andra och jag drog chockat efter andan. Fotot gled ur min hand så att den slog ner i stengolvet med en smäll. För killen som höll om Oscar på bilden hade ögon som glittrade som om en egen liten stjärnhimmel gömdes därunder. Det var samma ögon, samma kille som en gång hade offrat sitt liv för mitt. Marcus. Min Marcus

^^^
Stay beautiful xoxo