Unexpected

16

Efter att Place 101 hade blivit bombat, började allt tas betydligt mer seriöst. Bortsett från den gången jag gick till kyrkogården, var alla inlåsta i bunkern i tre dagar. Efter det började jobbet på riktigt. Byggarbetare var ständigt på plats för att bygga upp de ställen som var förstörda. Nya vapen köptes in och det kändes som om hela stället startade om från grunden. Vid portarna stod beväpnade vakter placerade som kollade legitimation, nyckelkort och tvingade oss att gå igenom en säkerhetskontroll innan vi blev insläppta. De tillkallade oss till kontoren betydligt oftare och mina och Joeys träningspass hade nästintill fördubblats. Jag visste att de tränade mig till att bli en av dem och det var bara en tidsfråga innan jag skulle bli utskickad tillsammans med en grupp, på ett riktigt uppdrag. Joey blev istället tränad till att hålla koll inifrån, då de bedömde att han varför ung för att riskera att bli dödad.
Tiden för skola blev allt mindre och jag började acceptera att mitt liv aldrig skulle gå tillbaks till hur det såg ut innan. Jag visste nu att det jag gjorde var så mycket viktigare och jag började tycka om att få vara en del i något som faktiskt kunde rädda liv. Jag började känna mig viktig på ett annat sätt vilket gjorde så att drömmarna om ett vanligt tonårsliv med fylla och killdraman, bleknade bort allt mer.

Efter att jag hade haft en lektion i skjuttekniker blev jag tillsagt att gå till mitt kontor för att fylla i några papper. Jag visste vad det betydde. Mitt första uppdrag låg nästintill runt hörnet, och det sista som de behövde var mitt godkännande. Jag kunde inte bestämma om det var något bra eller inte. Då min mage fylldes med förväntan samtidigt som min hjärna hittade minnena ifrån den gången jag blev skjuten, kunde jag inte riktigt tyda mina känslor.

Jag utbytte några snabba avskedsfraser till min instruktör innan jag gick ut från träningslokalen och svängde ut i de labyrintliknande korridorerna. Med ett huvud fyllt av tankar sköt jag upp skjutdörren som ledde in till mitt kontor. Jag spenderade så lite tid som möjligt där då jag aldrig hade varit bra på att sitta still. Så mitt kontor var endast till för att bevara mina träningskläder och vapen samt ha ett skrivbord som fotstöd.
Jag slog mig ner på min snurrstol, plockade upp en mapp fylld med papper och slängde vant upp fötterna på skrivbordet. När jag böjde mig fram för att plocka upp en penna ur min skrivbordslåda stelnade jag plötsligt till. För på mitt, annars tomma bord, låg nu en liten blombukett. Jag stirrade oförstående på den. Jag plockade förvirrat upp en av blommorna och lät mina fingrar vandra över de lena bladen. Jag böjde mig fram för att lukta på den och en våg av igenkänning sköljdes plötsligt över min kropp. Jag släppte blomman som om den hade bränt mig. Minnena från bara ett par dagar sen, letade sig in i mitt huvud. För på platsen där jag skulle lämna mina blommor till Marcus, hade även ett par andra blommor legat. Blommor av exakt samma sort som nu stod placerade på mitt skrivbord. Mina tankar vandrade vidare till lappen som jag hade hittat vid de förra blommorna och jag drog snabbt ner fötterna från skrivbordet. Jag lutade mig mot buketten och granskade den noga, rädd för att mina tankar skulle ha rätt. Mina ögon fastnade snabbt vid en vit lapp. Jag behövde inte titta på den för att veta vad det stod. Men mina ögon läste snabbt den välbekanta handstilen och tog in de sex bokstäverna. Förlåt.

Plötsligt hördes steg ifrån korridoren och jag rycktes snabbt tillbaka till verkligheten. Utan att riktigt tänka på varför drog jag åt mig blombuketten och tryckte oförsiktigt ner den i den översta skrivbordslådan. Skjutdörren sköts upp med ett mjukt mullrande och mammas siluett dök upp i dörröppningen.
"Louise säge...-" började hon men stannade i rörelsen när hon mötte min blick. "Men Gud Bonnie, vad är det?" sa hon och gick oroligt närmre mig. Av någon anledning var jag fast besluten om att hålla blombukett-mysteriet för mig själv. Så jag samlade snabbt mina tankar och log ett sånt äkta leende som jag kunde. Jag skakade på huvudet och viftade avvärjande med handen.
"Nej ingenting, hurså?" frågade jag oskyldigt. Mamma tittade misstroget på mig.
"Bonnie, det ser ut som om du har sett ett spöke. Har du feber?" Hon gick fram och placerade sin hand på min panna. Jag skakade än en gång på huvudet.
"Jag sov dåligt" började jag och tog lugnt bort mammas hand. "Och jag har varit utan koffein alldeles för länge" jag skrattade övertygande.
"Ja, det var fullmåne så det är inte så konstigt" hon log varmt och tittade ner på mina tomma papper som jag hade framför mig. Hon suckade.
"Jag kom hit för att säga att Louise vill att du går till hennes kontor. Hon förväntar sig att papperna är ifyllda" hon tittade menande på mig och jag nickade snabbt, glad över att hon hade trott på mig.
"Jag vet, men du vet hur det är med mig och att sitta stilla. Jag kan inte koncentrera mig" klagade jag. Hon skrattade och tog upp ett av papperna. Hon tittade igenom de olika frågorna angående nödvändig information om mig, och nickade sakta.
"Jag kan ta det här, gå till Louise nu. Du kommer säkert få ditt första uppdrag, jag är så nyfiken så att jag kan spricka" sa hon och hela hennes kropp lös av förväntan. Jag skrattade och innan hon hann ändra sig gick jag med snabba steg mot dörren.
"Bara för den här gången" ropade hon bakom mig samtidigt som jag drog upp skjutdörren.
"Absolut" svarade jag med en röst som dröp av ironi. Med mammas skratt i ryggen gick jag ut ifrån mitt kontor och lämnade den obehagliga blombuketten bakom mig. Jag drog ett djupt andetag, samlade återigen mina tankar och gick med självsäkra steg till Louise för att hämta mitt första uppdrag.

^^^

Stay beautiful xoxo