Unexpected

21

Jag stirrade chockat på fotografiet som nu låg på golvet, samtidigt som tusen tankar virvlade omkring i mitt huvud. Jag hörde snabba steg bakom mig och hur någon flämtade till.
"Bonnie?" frågade Oscar försiktigt. Jag böjde mig ner för att plocka upp fotografiet och vände mig sakta om. Jag mötte Oscars blick som såg ut som om jorden hade gått under. Hans reaktion gjorde mig förvirrad eftersom han inte hade någon aning om min relation till Marcus, ändå såg han hans ögon nästintill förkrossade ut. Jag samlade mig snabbt, då jag insåg vad jag hade gjort.
"Förlåt Oscar, det var inte meningen att snoka men ja..-" började jag.
"Nej Bonnie vänta" hans röst lät desperat och gjorde så att jag förvirrat stannade upp i rörelsen. Han tog ett steg emot mig med ögon som lös av frustation. "Förlåt, jag borde ha berättat det tidigare, det var inte meningen att det skulle bli såhär, förlåt" sa han osammanhängande.
"Oscar, vad pratar du om?" frågade jag och började bli en aning orolig över hans konstiga beteende. Han tog en drog ett djupt andetag och jag såg hur hans blick drogs till fotografiet som jag fortfarande höll i handen.
"Jag måste prata med dig. Det är nog bäst om du följer med mig hem, det kan ta en stund." sa han osäkert och vägrade möta min blick. Jag nickade tveksamt och ställde tillbaks fotografiet på den plats den tidigare hade stått på. Jag kände hur en nervositet spred sig i min kropp, och jag blev orolig över vad det var han ville säga. För en sorts smärta lös ur hans ögon och jag såg hur hans hållning utstrålade osäkerhet. Jag hade aldrig sett honom så förut.
"Oscar?" försökte jag med mjuk röst. Han skakade avvärjande på huvudet, föste ut mig ur kontoret och låste efter sig.
"Kom nu" svarade han sammanbitet.

• • •

"Bor du här själv?" frågade jag efter att Oscar hade tagit mig på en snabb rundtur i hans lägenhet.
"Ja" svarade han kort och det märktes tydligt att han, av någon anledning, inte ville prata om det. Jag nickade tveksamt, eftersom det kändes som att allt jag sa fick honom att må ännu sämre.

Oscar visade mig till en grå, ganska rymlig soffa som jag klumpigt dunsade ner i. Jag drog direkt upp mina ben under mig och blickade ut över hans stora, städade lägenhet. Jag följde Oscars ryggtavla som gick in till köket och i tystnad började förbereda något. Jag hade aldrig sett honom såhär. Tyst, osäker, nervös och ostadig. Jag hade alltid sett honom som en trygg klippa, och hans beteende gjorde mig verkligen nervös. Nervös och orolig.
Oscar vände sig om och kom tillbaks med två stora, rykande muggar i händerna. Han satte sig bredvid mig och ställde de överfulla muggarna på ett litet soffbord som fanns framför oss.
"Tack" mumlade jag. Oscar skakade på huvudet och fäste blicken framför sig. Han tog en djup suck och la upp sina ben på soffan.
"Marcus var min bästa vän sen barnsben. Allt jag gjorde, gjorde vi tillsammans och man såg inte en av oss utan den andre. Vi var oskiljaktiga" sa han med låg röst. Jag tittade frågande på honom.
"Han har aldrig berättat om dig förut" sa jag innan jag hann tänka mig för. "Ja, för vi var tillsammans, jag och Marcus alltså" min röst hade blivit lite skakigare då jag inte hade pratat om Marcus på väldigt länge. Plötsligt vände Oscar upp sin blick och jag mötte hans förkrossade ögon. Jag trevade efter hans hand, men han flyttade snabbt bort den.
"Hans död, dödade mig med" hans röst sprack. Jag nickade instämmande.
"I början trodde jag inte att jag skulle kunna leva utan honom" sa jag och kände hur även min röst var på väg att spricka. Plötsligt skrattade han till och jag tittade frågande på honom, fullkomligt förvirrad över hans beteende.
"Förlåt för att jag säger såhär, men Marcus träffade många tjejer i sitt liv. Men han brydde sig inte riktigt om dem, när han tröttnade på någon så gick han till nästa utan några som helst skuldkänslor." jag tittade förvirrat på honom, då jag aldrig hade sett den sidan av Marcus. Oscar mötte min blick och jag såg hur hans ögon plötsligt drunknade i sorg. "Efter ett tag blev det för mycket" fortsatte han. "Han brydde sig inte om någon och han kände att det var ingen som brydde sig om honom. Han var ledsen, väldigt ledsen. Så han började använda sig av olika medel för att bli glad" sa han och vände skamset ner blicken igen.
"Droger?" jag hörde själv hur dum min fråga lät, men jag var tvungen att veta. För plötsligt kändes det som att jag knappt kände Marcus längre.
"Ja, droger, allt som fick honom att må bättre för en kort stund. Men sen träffade han dig" Oscar tog en paus och skrattade svagt. "Du skulle bara veta hur mycket han pratade om dig, han slutade aldrig. Efter ett tag började jag faktiskt tröttna på det" han tittade upp på mig igen och sorgen i hans ögon tycktes ha försvunnit en smula. "Han berättade om hur dina ögon lös i mörkret, trots att de är mörkbruna. Han berättade om hur sur du blir när du förlorar i kortspel, om hur ditt skratt glittrade och hur hela din kropp sken av glädje och lugn, när du ritade. Du gör inte det längre, eller hur?" frågade han. Jag ryckte till lite av frågan, då jag var helt uppslukad av det Oscar hade berättat.
"Jag ritade ofta av honom. Efter han dog, har det bara känts tomt att ens försöka. Jag har inget att rita längre" svarade jag uppriktigt med skälvande röst. Han tittade på mig och jag såg hur han började bli frustrerad.
"Han älskade dig, Bonnie. Han älskade dig på ett sätt som han aldrig hade älskat någon innan. Han sa att han inte kunde leva utan dig, att du var allt han hade. Allt som betydde något. Han offrade vad som än krävdes för att få dig trygg, till och med sig själv" Oscar drog plötsligt efter andan och hans blick flackade oroligt omkring. Jag ryckte till över vad Oscar hade sagt.
"H-hur vet du det?" stammade jag och kände hur hela jag blev som förlamad.
"Fan, fan, fan" mumlade han för sig själv med en röst fylld av ånger. "Förlåt, förlåt" stammade han och jag såg hur en tår slingrade sig nerför hans kind. Jag visste inte hur jag skulle reagera.
"För det var jag som tog honom ifrån dig" sa han och brast ut i tårar. Mitt hjärta stannade. Tiden stannade. Jag reste mig snabbt upp ifrån soffan. Människan framför mig hade dödat Marcus. Min Marcus.
"Bonnie, snälla vänta. Låt mig förklara" bad han och greppade desperat min arm. Jag kände hur hans hand skakade mot min arm och än en gång visste jag inte hur jag skulle reagera. Så jag stod still.
"Förlåt för att jag inte har sagt något tidigare. Jag ville inte att du skulle hata mig. Hata mig som du gör nu. Men Bonnie du måste tro mig, det var inte meningen. Jag var full, jättefull. Jag visste inte ens att han var där, allt gick så snabbt. I ena sekunden såg jag dig, sen såg jag honom och sen var han död. Förlåt" tårar strömmade nerför hans kinder och hans plågade röst gjorde det omöjligt för mig att gå. Mitt hjärta skenade och mina lungor snördes plötsligt åt. Jag drog efter andan, igen och igen, men det hjälpte inte. Yr av allt som hade hänt, satte jag mig ner i soffan igen. Jag hade inga ord. Jag grät inte, men jag kände hur hela min kropp svagt vibrerade. Jag var chockad, fullkomligt chockad.
"Förlåt" viskade Oscar och försökte möta min blick. Jag tittade på honom och det kändes som om något hade dött inom mig. Men jag såg i hans ögon hur mycket han led, hur allt det han hade sagt faktiskt dödade honom, inifrån och ut. Försiktigt sträckte jag fram min hand emot honom, och den här gången flyttade han inte undan sin.
"Jag hatar dig inte" viskade jag tillbaks. Han tittade på mig och jag såg att mitt bland all ångest, all skuld och sorg, fanns det nu en liten strimma av hopp. Utan förvarning tog han min hand och drog mig mjukt in i hans famn.
"Markus älskade dig, han älskade dig så mycket att han dog för att rädda dig. Jag dödade honom. Jag kunde inte gå på hans begravning, jag var helt enkelt för feg för att kunna möta de människor som hade älskat honom. Jag kunde inte titta in i deras ögon, möta deras sorg samtidigt som jag visste att alltihop var mitt fel. Framför allt, kunde jag inte träffa dig.
Så istället svor jag att jag alltid skulle försöka skydda dig, alltid rädda dig. Alltid göra vad jag kan för att få dig trygg. Det är jag skyldig både honom och dig." viskade han och hans ångestfyllda kropp började sakta lugna ner sig.
"Oscar, du behöver inte" försökte jag mjukt.
"Bonnie, jag vill. För du förtjänar så mycket mer än vad ditt liv har gett dig. Vad som än händer kommer jag alltid att skydda dig, vad som än krävs kommer jag alltid få dig trygg." viskade han. Jag blundade och lutade mig mot hans bröst. På något sätt visste jag att jag redan hade förlåtit honom. Trots det han hade berättat, trots hur länge han hade burit på det, kunde jag inte hata honom. För jag såg att han älskade Marcus lika mycket som jag gjorde och jag förstod att vi delade samma saknad. Jag såg hur han hatade sig själv för det han hade gjort, så jag kunde inte göra något annat än att förlåta honom. För det kändes skönt att helt plötsligt inte vara ensam i sorgen efter Marcus. Nu visste jag att Oscar också hade den.
"Tack" mumlade jag och vägrade att öppna ögonen igen, rädd för att möta den verkliga världen. Oscar höll om mig hårdare och lutade sitt huvud mot mitt.
"Alltid" viskade han till svar.  

^^^
Stay strong xoxo